Det fanns en tid när HIF tumlade hem allsvenska matcher.
Då man alltid – om man behövde det – reste sig under slutkvartar och krigade hem sina trepoängare med energi, fysik och mental styrka.
Mot Mjällby i kväll var HIF det minst dåliga laget och borde ha avgjort matchen i första halvlek.
Men Finnbogasons mål efter Aspers släpphänthet blev det enda och som Agne Jälevik konstaterade redan 1990.
1–0 är en bräcklig ledning.
Marcus Pode kvitterade efter en tilltrasslad situation.
Det var inte helt rättvist.
Men faktum är att Mjällby var närmast segern när Erton Fejzullahu vräkte ett långskott i stolpen.
Efter 1–1 hade HIF inget annat än May Mahlangu.
Årets HIF har inte alls den variation och den outtröttlighet som man hade i fjol.
Det finns inget offensivt kombinationsspel.
För lite djupled.
För dåliga forwards.
Som HIF sett ut under årets första sju omgångar är man inget guldlag.
Och det är verkligen inte Mjällby heller.
Det ska man inte vara heller.
Men man tar sina poäng och kommer att landa tryggt i mellanmjölkens riken, mellan åtta och tolva.
AIK kommer till Olympia på onsdag.
Och har ett jätteläge att öppna upp ett sexpoängsgap mellan sig och de regerande mästarna.


Kommenterat: