Först och främst:
Det IFK Göteborg nu gör är fantastiskt bra för allsvenskan. Och ni som tycker något annat gör det i så fall för att IFK:s satsning minskar andra lags chanser att bli mästare.

Med ganska exakt två månader kvar till seriestart har den här satsningen fått allsvenskan 2012 att kittla rejält. Ärligt talat tyckte jag att 2011 var aningen trist, HIF:s överlägsenhet och MFF:s Europaäventyr höjde pulsen men det kommande året kittlar på betydligt fler sätt.

För IFK:s satsning behöver ju inte bara bli positiv – framför allt inte för IFK.
Tänk er om Mikael Stahre inte får ordning på stjärnorna, om förlusterna börjar ramla in.
Då kommer stormen nån gång till påsksnapsen.
IFK kommer att spela varenda match som favoriter – precis som Malmö FF gjorde 2005 och det orkade MFF inte alls med den gången. Skillnaden den här gången är att MFF då skulle spela allsvenskan och kvala in till Champions League. IFK ska ”bara” vinna allsvenskan.

Och när jag funderat ett varv på IFK:s härliga storsatsning så heter en av de stora vinnarna i den – Helsingborgs IF.
Trots att HIF var överlägsna i fjol kommer man att hamna lite sidan om i strålkastarljuset. För kombinationen anrik storstadsklubb/supersatsning gör ”överlägsen mästare från mindre stad” betydligt mindre intressant.
Och just det mår det under lång tid skinnömsande HIF väldigt bra av.

—

Pontus Farnerud då?
Underskattad i Sverige. Väldigt bra defensiv strategisk mittfältare, bättre än hans erkännande i Sverige säger.  Ett lyft för allsvenska klubbar.
Problemet är Mikael Stahres.
Det kommer inte att bli hur lätt som helst att få superbygget att fungera.
Och ni vet hur det är. Ju större de är, desto tyngre faller de.

—

Dessutom kan jag mitt i det här inte låta bli att tänka på IF Elfsborg. I flera år har man haft allsvenskans kanske bästa trupp, från mittfält och framåt. Längst bak har man haft OK målvakter. Men en riktigt bra och fungerande backlinje har IFE inte haft sedan guldet 2006. Jag får exakt samma känsla när jag tittar igenom IFK Göteborgs trupp inför 2012. Inte ens med Kjetil Waehler blir jag speciellt imponerad utan ser svagheten som kan fälla hela bygget. För att Real Göteborg ska leverera måste ett par av namnen som är långt från silly season-rubrikerna höja sig till en ny nivå. Det är möjligt att typ Mikael Dyrestam och Logi Valgardsson gör det – men säkert är det inte och i så fall har Real Göteborg en lite skakig grund att stå på.

Fatta mig dock rätt. Jag älskar det IFK gör. Det ska bli grymt spännande att följa!

Tiden.
Mycket gör den med oss.
Något av det den är allra bäst på är att göra oss glömska.
När Malmö FF i fjol skulle försvara sitt SM-guld var det med en intakt guldtrupp.
Sedan drog tränaren. Och Guillermo Molins. Och så snackades det om Ivo Pekalski, Agon Mehmeti och rätt många till.
Det var turbulent.

Och i går stängde ett vinterfönster till utan att MFF hade tappat något av värde.
Till och med Wilton Figueiredo är kvar.
Som vi såg i fjol är det i allsvenskan inte alltid bara bra att få behålla sin trupp.
Men jämfört med i fjol är läget i MFF bättre i år. Visst kan man förlora en Larsson, en Hamad eller en Pekalski till sommaren men då är det för att spelaren och laget har gått bra och den ekvationen är en grundbult i svensk klubbfotboll.
Så vad vill jag ha sagt.
MFF kommer motsägelsefullt nog in i säsongen 2012 bättre än 2011.
Jag har fortfarande rätt stora tvivel på en viss lagdel men som MFF ser ut just nu ska man vara med och slåss om guldet på ett annat sätt än man gjorde i fjol.

HIF borde också vara det.
Men jag vet inte. Här har jag ännu större tvivel och i ännu fler lagdelar, men jag måste få lov att återkomma till det. Jag är föräldraledig, börjar jobba om två veckor och då ska vi analysera den här allsvenskan in i strumpsömmarna.
Tills dess nöjer jag mig att säga att HIF behöver en Walid Atta i form. Men killen har inte matchats i topplag på två år. Det är inte busenkelt att gå in och dominera då.
Men HIF behöver honom.
I mina ögon är det bara Atta själv som kan tveka där.

Annat?
MFF:s evenemangsansvarige Patrik Jandelin var just Twitter-rolig:

Bara i Malmö Stad mina vänner, bara i Malmö Stad.

Mer?
Ja, Gerzic till IFK GBG. Som nu kallas Real GBG. Kan inte minnas att det gått bra för något lag som fått smekförnamnet Real. Och jag hittar så klart allvarliga brister även i IFK:s lagbygge. Och ja, jag kommer att återkomma till dem med.

Ett guldtips?
IF Elfsborg. Man har fortfarande ett försvar som ger motståndarna möjligheter men jag har fått för mig att Jörgen Lennartsson in och – framför allt – Magnus Haglund ut
kommer att ge Elfsborg det där guldet man ”missat” fem år i rad.

Söndagskrönika från pappers-Kvp.
Om två veckor drar den här bloggen igång på allvar igen.
Då är jag tillbaka i tjänst.
—

LdB FC Malmö genomgår ett ekonomiskt stålbad och visst borde kommunen sponsra med mer än 90 000 kronor om året.
Men argumenten klubben ställer Malmö Stad mot väggen med håller inte och bryter mot damfotbollens allra heligaste mantra.
”Jämför oss inte med herrfotbollen”.

LdB FC Malmö har de senaste åren satsat hårt för att bli Sveriges bästa lag.

Man lyckades och 2011 vann man damallsvenskan för andra året i rad. Men precis som i all modern idrott så är framgång dyr och om man vill hålla på lång sikt gäller det att antingen bygga långsamt eller se till att snabbt få in, för sammanhanget, stora pengar.

I Sydsvenskan berättade i veckan LdB:s klubbdirektör Niclas Carlnén att klubben under 2012 kommer att få likviditetsproblem.

Något som man främst skyller på hemmaarenan Malmö IP vilken saknar representationsytor för sponsorer och som har få reklamplatser.

Utöver detta beskyller man Malmö Stad för att kommunen genom sina företag inte sponsrar klubben tillräckligt och gör jämförelsen att där LdB får 90 000 kronor om året i spons får Malmö FF 1,5 miljoner kronor.

Förstå mig rätt här.

Jag är väldigt imponerad av det sportsliga arbete som LdB FC gjort de senaste åren, njuter av att Sveriges bästa lag finns i Malmö och kommer inte för mitt liv att missa Champions League-kvarten hemma mot Frankfurt 14 mars.

Men jag får inte ihop klubbens argumentation.

Då det är väldigt svårt att jämföra klubbarnas sponsorvärde så tog jag det trubbiga mätinstrumentet publiksnitt till hjälp.

Det gav svaret att om MFF får 1,5 miljoner kronor om året från kommunen med fjolårets publiksnitt på 12 388 åskådare så borde LdB med sitt snitt på 1 357 få 164 312 kronor. Alltså 70 000 mer än i dag och det ska man absolut ha.

Men det räcker så klart inte för att rädda likviditeten 2012 eftersom det i dag saknas ”någon miljon” för att styrelsen ens ska kunna godkänna årets budget.

LdB vill att Malmö Stad ska bygga om Malmö IP så att den får fler reklamplatser och loger.

Jag känner igen den argumentationen från när Malmö FF spelade på Malmö Stadion och tyckte att kommunen skulle göra ungefär samma sak där.

Det slutade med att MFF byggde en helt egen arena med alla de faciliteter man tyckte sig behöva men också med stor ekonomisk risk för föreningen.

MFF fick bidrag från kommunen för bygget av Swedbank Stadion och det borde LdB också få.

Mitt förslag är att LdB finansierar det representationsytor man anser sig behöva på hemmaarenan och att kommunen ger ett lika stort procentuellt stöd för det som man gav MFF vid bygget av nya Stadion.

Problemet är att LdB med nuvarande ekonomi aldrig kommer att få några banklån till sin del av ett sådant bygge. Och då kan man i sin tur fråga sig varför skattebetalare skulle finansiera det istället.

Men allt det här är underordnat en sedan väldigt länge olöst gåta – den om hur vi ska lyckas göra elitdamfotbollen lönsam.

Jag har inte svaret.

Men LdB FC Malmö behöver hitta det snabbt – annars är jag rädd att klubben blir en kort parentes i den svenska fotbollshistorien.

Krönika från söndagens Kvp.
Ännu ett Wiltonkapitel.
Lika aktuell i dag.
—

Wilton Figueiredo tillbaka till Malmö.

Om han kommer att spela för MFF 2012?

Inte omöjligt.

Hur det i så fall skulle gå kan hans första tre år i klubben svara på.

Massor har det senaste halvåret hänt i frågan om Wilton Figueiredos framtid i Malmö FF, så låt oss koncentrera oss på den senaste månaden.

I en artikelserie om elitidrott och familjeliv i Sydsvenskan intervjuades i mellandagarna 2011 Wilton Figueiredo. Brassen berättade då hur han avsiktligt tog ett gult kort mot AZ Alkmaar för att slippa MFF:s sista Europa League-match borta mot Austria Wien så han istället kunde åka hem till familjen i Brasilien.

I januari sade Wilton sedan till Kvällsposten att han inte skulle komma till MFF:s träningsstart eftersom klubben inte hållit löften som man tidigare gett honom.

När MFF svarade – via Kvällsposten – att man uppfyllt alla sina åtaganden mot Figueiredo ändrade sig brassen och hänvisade till ”personliga problem” och ”dålig kommunikation”.

Och så, i går, meddelade Wilton Figueiredo i Kvällsposten att han kommer till Sverige kommande vecka och ser fram emot att vinna SM-guld med MFF 2012.

Frid och fröjd.

Givetvis inte.

Jag vet inte detaljerna bakom Wilton Figueiredos plötsliga kovändning men jag ser två möjliga scenarier.

Det första – och lite mer långsökta – handlar om språkförbistring. Wiltons engelska är ibland lite vinglig och det kan vara så att det blivit missuppfattningar både mellan Figueiredo och MFF och mellan brassen och de journalister som pratat med honom.

Det mer sannolika scenariot är att Figueiredo insett att han inte har någonting att vinna på att stanna i Brasilien och därför nu är på väg tillbaka till Sverige.

Men allt det här är petitesser.

För saken handlar om huruvida Wilton Figueiredo under sin sista säsong av fyraårskontraktet med Malmö FF skulle vara en sportslig tillgång för klubben.

Svaret finns i de tre säsonger han redan varit i MFF.

När Figueiredo kom 2009 så var det precis när seriestart, han var inte fulltränad, stundtals i psykisk obalans och hann aldrig få lugn och ro åt sig och sin familj. Det slutade i bänkningar och en riktigt medioker debutsäsong.

2010 var Wilton med från träningsstart, hade familjelivet på plats och var en grundbult i MFF:s guldbygge.

2011 blev hans fru gravid, paret valde att förlösa barnet i Brasilien och utan familjen på plats i Sverige åkte Figueiredos prestationer berg-och-dal-bana.

2012 uteblev Wilton från första träningsveckan utan att på förhand ha kontaktat MFF och har flera gånger sagt att han kommer tillbaka – om han måste.

Så vem känns årets upplaga av Wilton Figueiredo som?

Den från 2010? Eller som Wilton Figueiredo 2009 och 2011?

Ni gör er egen matematik.

Och framtiden ger oss svaren.

Under tiden håller vi oss till vad som är mest sannolikt och det är att det kommer fler kapitel i den här såpan.

Söndagskrönikan i Kvp – inklippt här.
Om tidernas största svenska klubbmisslyckande.
—-

För tre år sedan tvingades Malmö Redhawks till parollen ”Inga pengar, bara hjärta” och folk vallfärdade till Malmö Arena.
Nu verkar man under parollen ”Ingen hjärna, bara pengar” och hela Sverige skrattar.
Redhawks måste självsanera sig – igen – och man borde be Malmö FF om hjälp.

Det är smärtsamt att se hur mycket som kan skilja två klubbar som verkar i samma stad och som var och en inom sin idrott har Sveriges bästa hemmaarenor.

När Malmö Redhawks i går förlorade hemma mot den hockeyallsvenska jumbon Bofors innebar det att man nu ligger nia i tabellen.

Med 15 matcher kvar att spela har man 17 poäng upp till kvalserieplats och två placeringar upp för att ens nå play off.

Med tanke på att Hugo Stenbeck pytsat in över 20 miljoner i laget och ska fortsätta att göra det i två år till så är misslyckandet enormt.

Men det som fullbordar fiaskot är det faktum att Redhawks 2009, när klubben stod på ruinens brant och en rad unga och ofta lokala talanger kom att kallas Babyhawks, slutade åtta i serien en enda missad Jacob Berglund-straff från play off.

Helt utan pengar och med unga entusiastiska talanger lockade Redhawks femsiffriga åskådartal till Malmö Arena och hockeyn var på väg att bli het igen.

Ungdomssatsningen går att känna igen i det Malmö FF som 2010 vann SM-guld. Efter flera års idogt arbetande för att locka unga talanger till MFF föll allt plötsligt på plats och MFF spelade roligast, bäst och vann allsvenskan rättvist. Och publiken älskade det.

När Redhawks i går nådde säsongens bottennapp löd den officiella publiksiffran i Malmö Arena 3 970 åskådare. Antalet besökare på plats var ännu lägre.

Intresset för hockey i Malmö kan finnas, men för detta Redhawks – vars enda trofé i modern tid är den inofficiella för världens mest misskötta förening – blir det mindre och mindre för varje förlust, varje bortslösad miljon, varje vanskött talang.

Redhawks skulle så klart haft tålamod och gett sig själv tid att bygga upp en stabil stomme av yngre talanger innan man började satsa mot elitserien och SM-guld (vilket är Stenbecks ”mål”).

Malmö FF började ett sådant arbete under 2007 efter att man under 2005 och 2006 med rätt många äldre etablerade stjärnor (bland dem Jari Litmanen) misslyckats med att nå Champions League och försvara och vinna SM-guld. Tre tämligen tunga år – 2007 nia i allsvenskan, 2008 sexa, 2009 sjua – följde innan man tog SM-guld.

Hade Malmö Redhawks gjort likadant med sina ungdomare 2009 är jag övertygad om att man legat bättre till än man gör i dag.

Jag är inte dummare än att jag förstår att man i hockey behöver så väl pengar som ungdomar och lokal förankring för att nå framgång. Och eftersom Redhawks har Stenbecks pengar borde man gå till MFF för råd om hur man bygger ut de andra två beståndsdelarna.

För visst ska Malmö kunna ha ett elitlag i ishockey.

Men för att klara av det verkar man just nu behöva fotbollens hjälp med att lära sig hur man skapar en vettig förening.

Roland Nilsson kickad från FC Köpenhamn efter ett drygt halvår.
Jag är föga förvånad.
Dels för att Roland Nilsson inte är en riktigt så bra tränare som ryktet och hans meritlista säger – men framför allt för att FCK har en självbild byggd på fjolårets åttondel i Champions League men en trupp som är ljusår från den bravaden.

Redan när det ryktades om Nilsson till FCK var jag skeptisk till hur MFF:s förre guldtränare skulle lyckas.

Det baserade jag på sju års erfarenhet som MFF-reporter och att i fem år kontinuerligt ha följt det som hänt och händer i FC Köpenhamn.

Två saker stack ut.

1. Roland Nilsson var/är inte en Champions League-tränare. Han är en bra allsvensk tränare med många goda egenskaper, men guldåret 2010 tvättade på ett märkligt vis bort de misslyckade MFF-säsongerna 2008 och 2009. I mina ögon är Nilsson mer den tränare vid såg de första två åren än det resultat MFF nådde 2010. Förstå mig rätt. Roland är en bra tränare. Men inte på FCK-nivå 2010/2011 då laget åkte ur CL i åttondelen mot Chelsea.

2. Det var ett självmordsuppdrag redan från början att ta över som tränare i FCK säsongen efter åttondelen och efter att ikontränaren Ståle Solbakken och en hela radda nyckelspelare lämnat klubben. Hela Danmark räknade med att FCK skulle nå Champions League igen, men man hade ärligt talat inte truppen till det. Oscar Wendt såldes, Mikael Antonsson såldes, Jesper Grønkjaer lade av. Och så vidare, och så vidare.

Det två ovanstående punkterna var två minus som inte på något sätt kunde förvandlas till plus utan istället pekade mot fiasko.

Och efter att FCK missat Champions League och åkt ur Europa Leagues gruppspel efter flera usla insatser så får Nilsson alltså gå trots att FCK toppar Superligaen och därmed ligger på den plats som leder rakt in i höstens CL-gruppspel.

FCK:s sparkning av Nilsson kom samma dag som laget började tränare efter vinteruppehållet vilket ger mig en känsla av att klubben har lite panik. Nilsson borde fått gå redan innan jul och en ny tränare installerats redan i dag. Nu får sportchefen en managerroll och det känns lite som en nödlösning.

Vad som händer med Roland?

Jag hoppas att han förhandlat bra nog att får lön kontraktstiden ut.

Men jag tror att han rimligt snart är tillbaka i en teknisk zon, antingen i Norden eller i en engelsk Championshipklubb.

Mästartränare Conny Karlssons kontrakt går ut efter den här säsongen, Rolle är från Helsingborg och har fina minnen från tiden i HIF.

Dessutom utvecklas han fortfarande som tränare och det är ingen tvekan om att han kan leda fler lag till SM-guld, någon gång i framtiden.

Just det.
Har ju en krönika om Markus Holgerssons övergång till NY Red Bull i dagens pappers-Kvp
Ni får den här:
______

Markus Holgersson från mästarna Helsingborgs IF till amerikanska New York Red Bulls.
Det känns som ett underbetyg för HIF, NY Red Bulls, allsvenskan och Major League Soccer.
Den enda som känns som en vinnare är Holgersson själv.

Jag var inne på Markus Holgersson i den här spalten redan förra veckan.

Han var en av de där HIF:arna som lite under radarn var helt oumbärliga guldhjältar 2011 och jag skrev att jag efter att ha varit allt annat än imponerad 2009 och 2010 i fjol såg försvararen höja sig till allsvensk toppback.

Holgersson, som under säsongen blev ordinarie högerback och mot slutet vikarierade som mittback, satt på ett utgående kontrakt som HIF ville förlänga.

Men precis som med Simon Thern fick de regerande mästarna nobben av en spelare som man ville ha kvar.

Trots att man kan locka med Champions League-kval och en plånbok som inte varit mer välfylld på över tio år.

Men istället valde Markus Holgersson att dra till New Jersey (det är där och inte i New York som Hasse Backes Red Bull spelar sina hemmamatcher) och jag har full förståelse för Holgerssons beslut.

Äventyret i USA med Manhattan bara en kort kollektivtrafikresa bort känner jag få som skulle tacka nej till och det som bekymrar mig när det gäller den här transfern är inte personen Markus Holgersson.

Men att de regerande svenska mästarna tappar en startelvespelare till en liga där han inte kommer att tjäna mer än i allsvenskan och definitivt inte har chansen att spela på lika hög nivå, exempelvis Champions League, tycker jag inte ska få hända.

Samtidigt känns det som ett fattigdomsbevis för den storsatsning som MLS är när laget från New York – som är någon slags västvärldens inofficiella huvudstad – inte kan/vill locka mer attraktiva spelare än Holgersson.

Veckan innan Holgersson signade flyttade IFK Göteborgs Adam Johansson till Seattle Sounders och nu pratas det om MLS som det nya hotet från allsvenskan.

Men vi ska inte oroa ihjäl oss.

MLS kan locka vissa typer av spelare. Holgersson är 27, Johansson 29 och ingen av dem är framtida A-landslagsmän eller blivande proffs i Syd-Europa. Inga blivande stjärnor kommer inom överskådlig framtid att lämna allsvenskan för MLS – titta bara på Malmös nyförvärv Erik Friberg, 25, som efter bara ett år i Seattle valde att återvända hem för att varva upp sin karriär igen – däremot kan vi komma att utarmas ytterligare på högkompetenta breddspelare. Något framför allt danska och norska ligan tidigare varit ”bäst” på.

Och när de regerande mästarna tappar startelvespelare på det här sättet, då känns det extra bittert.

Jag tror så klart inte på något sätt att HIF 2012 står och faller med Markus Holgersson.

Men jag önskar att valet att stanna i en svensk CL-kvalande klubb hade varit självklart trots bud från den amerikanska proffsligan.

Men inte ens dit har svensk klubbfotboll nått ännu.

Med det sagt önskar jag Markus Holgersson stor lycka till i NY Red Bull.

Och ja, jag är avundsjuk. Det är jag på alla som kan jobba och verka i närheten av New York.

Jag är föräldra”ledig”.
Jag har varit det ett tag.
Ambitionen var att den här bloggen skulle rulla på men en vinterkräksjuka, en jul och andras ledighet gjorde mig mindre ambitiös.
Det är fem veckor till jag ska börja jobba igen.
Fem veckor är en evighet även i en allsvensk försäsong och mycket lär hinna hända.
Jag tror dock att varken MFF eller HIF kommer att presentera mer än max varsitt kvalitativt nyförvärv.
Och med det spelar jag stjärnspelare som går rakt in och höjer startelvan ett snäpp.
Faktum är att jag inte tror HIF gör det alls.
Alltså – ingen Wanderson. Och Gerzic är jag inte så säker på att han skulle höja startelvan.
För MFF:s del handlar det om att plocka in antingen en spelare som är offensiv mittfältare/anfallare eller en klassmittback. Men jag tror bara någon av de värvningarna blir aktuella om man lyckas sälja Wilton Figueiredo.
Att MFF letar reservmålvakt och att både HIF och MFF drar i talangen Emil Krafth är intressant men när jag snackar kvalitativa nyförvärv snackar jag sådan som kan vara avgörande brickor i en guldstrid.
Och sådana värvningar tror jag inte MFF eller HIF genomför i vinter, möjligtvis i sommar.
—
Jag återkommer lite oftare i den här bloggen framöver.
Och lovar att dra igång till 150 procent i mitten av februari. Så jag är uppe i fullt tempo när allsvenskan börjar.
För nu när knattehockeyhysterin kan jag fokusera fullt på handbolls-EM nån vecka och sedan är det bara allsvenskan som gäller fram till Ukraina/Polen.
Jag längtar.
Hoppas ni är som jag.

En av de allra bästa reportrarna som följer Malmö FF, Fredrik Lindstrand på City, följer även Wilton Figueiredo på twitter och har där snokat upp att brassen lagt ut en best of-video 2011 av sig själv på nätet.

Här är Lindstrands inlägg.

Jag har oerhört svårt att se något upprörande i den videon, helt enkelt för att det är det bästa för alla parter om ngn klubb vill köpa Figueiredo asap.

Oavsett vad MFF och Wilton säger och har sagt så finns det ett samförstånd om att brassen lämnar Malmö i höst/vinter. Per Ågren säger vad han måste säga i ärendet och det är i princip bara Sydsvenskan som inte läst mellan raderna (inte alla på Sydis dock) och lagt in det självklara i att Ågren inte kan säga hur läget egentligen är mellan klubben och brassen.

Skulle Ågren säga att man är överens med Figueiredo om en lämning blir det i princip omöjligt att få vettigt betalt för honom.

Jag kör mitt mantra vad MFF bör göra i vinter ännu en gång.

Mutavdzic, Mehmeti, Garaca och Melicharek har redan lämnat. Med Aubynn och Yago ut också försvinner sex löneposter medan klubben numerärt bara behöver ta in max hälften så många. Ni fattar själv hur man kan höja kvalitén med den lönepotten. Vi snackar sex bänknötare ut, två givna startspelare in.

Också en mätt Wilton med lagets högsta lön ut – och en ny storstjärna med bättre framtid och hög lön in.

Lätt i teorin. Svårt i praktiken. Där har vi journalister nåt att ringa Per Ågren om och skriva exakt vad han säger utan att behöva dechiffera det.

Silly Season tände till.

Per Ågren säger att MFF diskuterar mittbacken Peter Larsson och Larssons agent Oliver Cabrera (jobbar han ännu?) bekräftar så fort han kan.

På Fotbolldirekts fråga om hur intresserade MFF är säger Ågren.

– Jag har sagt det jag vill, mer än så här vill jag inte kommentera det här. Egentligen kommenterar vi ju inte enskilda spelarnamn.

”Jag har sagt det jag vill”.

MFF säger aldrig någonting. Speciellt säger man aldrig namn. Jag säger som Yksel Osmanovski en gång sa: Jag anar ugglor i mössorna.

Jag får lite känslan av att MFF jävlas lite med HIF.

Hade det inte varit för att Larsson vore en perfekt värvning för MFF hade jag satsat mina stålars på att det rör sig om jävelskap.

Nu borde det finnas sanning i det hela. Men Ågren kanske är på väg att bli mer Borg än han utstrålar?