Dagen D.
D som i Derby.
För femte dagen i rad ligger jag i svettblöta lakan och försöker ånga ur mig en infektion, eller vad det nu är, som läkarna inte kan sätta varken finger eller medicinering på.
Febern böljar som en fotbollsmatchs intensitet, men på gatorna här utanför är den av ett behagligare slag.
För det finns en skön derbyfeber långt bortom inkastade knallskott, insprungna huliganer och polishundar i munkorg.
Den som får min sons dagisfröknar att undra om jag ”ska gå i kväll”, den som får min 72-årige far att undra om skador och avstängningar och den som gör att lokalmedia svämmar över i rött, vitt och två nyanser av blått.
Alldeles för ofta när vi pratar derbyn pratar vi om högriskmatcher.
Men i dag är det befogat.
Och jag menar sportsligt.
För det som startar 19.05 på Swedbank Stadion i kväll är en vattendelare.
Det är ett derby som inget av lagen har råd att inte vinna.
Visst kan en skadesargat HIF åka i från Malmö i kväll och utan att ljuga säga att man är nöjda med en pinne, men då ser vi bara till den enskilda matchen.
För om HIF inte vinner riskerar man att vara 10 poäng från serieledning efter nio omgångar.
Om Malmö inte vinner riskerar MFF att vara nio poäng bakom.
Det är differenser där man balanserar ett par centimeter ut över ruinens brant.
Segrar ger MFF och HIF ett fortsatt odiskutabelt guldhopp.
Problemet är att båda behöver vinna.
Och att de möts.
Det är så klart stor fördel MFF.
Jag vill nästan sträcka mig så långt att jag inte kan minnas när MFF var så här stor favorit i ett derby mot HIF senast.
De regerande mästarnas frånvarolistan är nästan lika lång som vägen in i Champions Leagues gruppspel.
Nyckeln till att HIF ska ha en chans att överleva Swedbank Stadion i kväll är att May Mahlangus höft håller.
Annars spelar Erik Wahlstedt mittback med Erlend Hanstveit.
Det närmaste Malmö kommer ett sådant mittbackspar är Ulrich Vinzents/Ricardinho.
Och skulle May Mahlangus höft inte hålla kör HIF centralt med Loret Sadiku/Marcus Bergholtz.
Och skulle Mahlangu hålla flyttas Sadiku ner bredvid Hanstveit, medan Bergholtz blir kvar på mitten.
Bergoltz är i HIF vad Amin Nazari är i MFF.
Ingen dum fotbollsspelare.
Men i vanliga fall längre i från startelvan än Pluto är från solen.
På Malmö FF:s skadelista finns ingen alls.
De senaste tre omgångarna har Rikard Norling rullat runt på truppen för att spara kraft.
I kväll öser han in the best of the best, och har rätt bra att ersätta med om saker och ting inte skulle funka.
Baksidan?
Det finns inga som helst ursäkter.
Det här är ett derby som Malmö FF s k a vinna. Jag har svårt att se när man kommer att få ett lika bra läge igen.
Om man inte gör det…
Då är det sannolikt för att MFF ännu en gång har haft svårt att dyrka upp en tät och låg motståndardefensiv och kört fast i offensiven genom tappat tålamod och stagnerad rörelse på spelarna utan boll.
Malmö FF är i kväll, ännu en gång, sin egen största fiende.
Och HIF är, tillsammans med AIK, det lag i allsvenskan som är bäst på att vända Malmö FF emot Malmö FF.
Därför är jag inte säker på att MFF gör vad de borde i kväll.
Gör man bara matematiken bör Malmö vinna kvällens derby komfortabelt.
Men fotboll är gudskelov inte matematik.
Så det här derbyt kan bli 0–0.
Det var ett tag sedan sist.
HIF-seger?
Möjligtvis om MFF i en desperat frustrerad jakt på ett segermål blottar sig för mycket bakåt.
Sådant passar fortfarande de regerande mästarna väldigt väl.

Krönika fr Kvp i söndag.
/Mattias
___________________

Det var Daily Mirrors Martin Lipton som skrev det om den förre MFF-tränaren.
”Roy Hodgson is a broadsheet man in a tabloid man”.
Det är en briljant beskrivning av fotbollslandet England – och deras nye förbundskapten.

För att alla ska förstå exakt hur briljant den där meningen är så måste vi börja med lite dagstidningstermer.

Broadsheet är det där tidningsformatet som svenska morgontidningar en gång i tiden hade, ni vet den tiden då Sydsvenskan, HD och Hallandsposten täckte hela jäkla köksbordet.

Och tabloid är så som de ser ut i dag. Samma format som Kvällsposten alltid haft.

Lite mindre, lite mer lätthanterligt.

Men det Martin Lipton syftar på har ingenting med format att göra utan den innehållsskillnad som i generationers generationer har funnit mellan brittiska morgontidningar och tabloider.

Den brittiska tabolidpressen – som exempelvis The Sun och tidigare News of The World – har varit bäst i världen på vissa saker och värst i världen på ännu mer.

Man har hårddragit nyheter så långt att de knappt längre kan kallas sanningen.

Men under åren har någonting hänt med engelsk fotboll.

Det startade med Premier League 1991 och de oceaner av intäkter som ligan kom att innebära.

I da tjänar unga och bortsett från fotbollen outbildade män ofantligt mycket mer pengar än raketforskare, statsministrar och mängder av andra för vår samtid väldigt inflytelserika personer.

Med pengarna följer en speciell grupp av unga kvinnor med samma bakgrund som fotbollsspelarna och som inte sällan tjänar sitt levebröd på sitt utseende.

Det här har blivit en subkultur med en livsstil så tabloid – skandalfylld av fylla, bråk, otrohet och allt man kan tänka sig – att verkligheten i engelsk fotboll allt oftare med råge överträffar de hårddragna tidningsartiklarna.

Englands förre lagkapten John Terry står åtalad för rasistiska uttalanden mot Anton Ferdinand vars bror Rio är en av huvudkandidaterna till mittbacksplatens bredvid Terry i sommar.

Forwardsstjärnan Wayne Rooney har ertappats hos en prostituerad äldre kvinna i Manchester som går under smeknamnet smiskerskan.

Backen Glen Johnson har gripits efter att ha försökt stjäla ett toalettlock.

Mittfältsstjärnan Steven Gerrard är en i horden av stjärnor som hamnat i omskrivna nattklubbsbråk.

Och mitt in i den här världen kommer en lågmäld man från Croydon som startade sin tränarväg till posten som förbundskapten – i allsvenskan.

Roy Hodgson är en eftertankens man, en humanist som talar fem språk flytande och som uppskattar den delen av livet goda som tar vägen via hjärnan.

Han är helt enkelt en man utan skandaler, men med mycket empati och förståelse.

Han är ”a broadsheet man in a tabloid world” och redan timmen efter han utsågs till förbundskapten så börjades knivar slipas.

Jag är dock inte så säker på om knivsliparna får chansen att använda dem.

Jag är så säker man kan bli på att skandaler kring Hodgson blir omöjliga att hitta och då kan bara resultaten sågas.

Och med Hodgson som förbundskapten kan till och med den eviga loosern England bli något att räkna med.

För Roy har en sagolik statistik över att göra mycket av lag som tidigare inte gjort speciellt mycket rätt.

Det fanns en tid när HIF tumlade hem allsvenska matcher.
Då man alltid – om man behövde det – reste sig under slutkvartar och krigade hem sina trepoängare med energi, fysik och mental styrka.
Mot Mjällby i kväll var HIF det minst dåliga laget och borde ha avgjort matchen i första halvlek.
Men Finnbogasons mål efter Aspers släpphänthet blev det enda och som Agne Jälevik konstaterade redan 1990.
1–0 är en bräcklig ledning.
Marcus Pode kvitterade efter en tilltrasslad situation.
Det var inte helt rättvist.
Men faktum är att Mjällby var närmast segern när Erton Fejzullahu vräkte ett långskott i stolpen.
Efter 1–1 hade HIF inget annat än May Mahlangu.
Årets HIF har inte alls den variation och den outtröttlighet som man hade i fjol.
Det finns inget offensivt kombinationsspel.
För lite djupled.
För dåliga forwards.
Som HIF sett ut under årets första sju omgångar är man inget guldlag.
Och det är verkligen inte Mjällby heller.
Det ska man inte vara heller.
Men man tar sina poäng och kommer att landa tryggt i mellanmjölkens riken, mellan åtta och tolva.
AIK kommer till Olympia på onsdag.
Och har ett jätteläge att öppna upp ett sexpoängsgap mellan sig och de regerande mästarna.

Så där ja.
Celso Borges levererar för ett AIK som i detta nu åker hem från Strömvallen med en 1–0-seger i bagaget.
Mål i första minuten inspel från höger och ingen jätteträff från Borges men… Målskyttar sätter sådan med, skottet rakt igenom Hugosson och 1–0.
Mutumba kunde utökat och Jakob Orlov borde kvitterat – men Gnaget tar alla tre pinnarna och efter den årliga vacklande serieinledningen håller fältet på att formera sig och det är skönt att se att satsningar och resurser lönar sig.
AIK är tvåa nu.
Tre poäng bakom ett Elfsborg som inte heller de imponerade i kväll, hemma mot Gais. Men matchen slutade 2–1 och Jörgen Lennartssons cynism känns sju galaxer mer matchvinnande än Magnus Haglunds 4–2–3–1, tiqi taqa och oreringar.
Amadou Jawo avgjorde med en tunnel efter fint förarbete av Niklas Hult.
Det är imponerande att storklubbarna vinner utan att imponera. Och ett sundhetstecken för dem av oss som vill se en starkare allsvensk spets och på sikt liiite större möjligheter att få vara med och agera slagpåsar i Champions Leagues gruppspel.
Slår HIF Mjällby hemma på Olympia i morgon kväll så kommer tabelltoppen att se ut så här:

1. Elfsborg
2. AIK
3. Helsingborg
4. Malmö

Av de på förhand utmålade ”fem stora” är det bara Mikael Stahres IFK Göteborg som saknas där uppe. Och IFK på lördag Åtvidaberg hemma. Ett Åtvid som så klart inte alls är så bra som tabellen visar och som IFK bara ska slå. Gör man det är även IFK på väg upp mot topp fem.
Om man inte slår Åtvid är Stahre tillbaka i ett gigantiskt floppläge och segern mot Häcken på Hisingen senast är inte ens värd syredelen i vatten.

Har en grej i Kvp:s papperstidning i dag.
Ni som följer den här bloggen vet att sådana artiklar sällan ser webbens ljus.
Så jag klipper in den här.
För den är viktig för hela allsvenskan.
På de första fem omgångarna har serien tappat nästan 50 000 åskådare jämfört med i fjol.
Det är minst 7,5 miljoner i biljettintäkter.
I en serie som via ökade intäkter ska bli Nordens bästa…

————————————————————————-

PUBLIK EFTER 5 OMGÅNGAR

2011          2012            SKILLNAD
Totalt              354 435      305 354            49 081

Snitt                  8 860          7 633                 1 227

—————————————————————————–

Publiken sviker allsvenskan.
Jämfört med förra årets fem inledande omgångar har serien i år tappat nästan 50 000 åskådare.
– Vi har noterat tappet och visst hade vi önskat ett omvänt scenario, men vårt arbete är långsiktigt, säger Svensk elitfotbolls generalsekreterare Mats Enquist.
De svenska elitklubbarnas samarbetsorganisation Svensk elitfotboll (Sef) har som mål att göra allsvenskan till Nordens bästa och mest attraktiva liga.
Bästa vägen för att lyckas med det är enligt Sef att höja klubbarnas intäkter, främst genom intäkter från matchdagar som biljettintäkter och förtäringsförsäljning på arenorna.
Men efter 40 spelade matcher och när en sjättedel av årets allsvenska nu är avslutad visar fakta att allsvenskan närmast är på väg åt andra hållet.
Efter fem omgångar 2011 så hade serien sammanlagt 354 435 åskådare. Efter fem omgångar 2012 är motsvarande siffra 305 354.
– Det är tidigt på säsongen och för tidigt att dra några större slutsatser. Vi hoppas och tror att det vänder när serien sätter sig och det kommer fler större matcher, säger Mats Enquist.
Lågt räknat med ett snittpris per allsvensk biljett på 150 kronor så har de allsvenska klubbarna dragit in knappt 8 miljoner kronor mindre på årets fem första omgångar jämfört med i fjol.
Efter fem omgångar i fjol låg det allsvenska publiksnittet på 8 860 åskådare per match. I år är motsvarande siffra 7 663.
– Vi är ännu i uppstartsfasen med arbetet att göra allsvenskan mer attraktiv och på så sätt locka mer folk till arenorna. I år kommer man inte att se några större skillnader jämfört med i fjol, det arbetet tar längre tid, säger Mats Enquist.
Publiktappen så här långt kan generellt sägas vara mindre bland storklubbarna medan de mindre klubbarna har de tuffare.
Efter fem omgångar i fjol hade tio matcher setts av färre än 5 000 åskådare.
I år har 16 allsvenska matcher haft publiksiffror under 5 000.
Exempelvis drog nykomlingen Åtvidaberg efter två raka segrar bara 2 863 åskådare när man slog Gefle med 6–1, när Sundsvall slog Syrianska med 4–0 i klubbens andra allsvenska match efter comebacken kom blott 3 371 personer till Norrporten arena och när Mjällby slog Djurgården med 4–3 kom ynka 3 022 betalande till Strandvallen.
Lite talar för att publiksnittet höjs i de kommande omgången där de på papperet hetaste publikmatcherna är Norrköping–Malmö och Elfsborg–Gais.

—————————————————————————————

MIN ANALYS AV PUBLIKTAPPET

De allsvenska publiksiffrorna rasar.
Fotbollsetablissemanget hoppas att stormatcher och derbyn ska vända trenden.
Men orsaken till raset är det omvända – att småklubbsmatcherna blivit för många.
Nästan 50 000 åskådare på fem omgångar.
Vi pratar om 10 000 per omgång, 1 200 per match.
Om man bara har följt den allsvenska starten via medierna har man fått se massvis med drömmål, fällda storklubbar och målorgier.
Och det är en delvis sann bild.
Min uppfattning är att serien har börjat bra, till och med riktigt bra
Och jag har trott att intresset är stort.
Men det är bra mycket mindre än i fjol.
Det intressanta är att minskningen inte beror på att några enstaka storklubbar tappat rejält. Malmö FF:s siffror är bara marginellt lägre än i fjol och sett till samma motstånd 2011 är de till och med bättre. AIK:s är okej, liksom IFK Göteborgs och Helsingborgs.
Bland de mindre klubbarna är läget annorlunda.
Att antalet matcher med färre än 5 000 åskådare efter fem omgångar har ökat från 10 till 16 jämfört med i fjol är talande för var tappet finns.
I mina ögon är det nu och så här som 16-lagsseriens negativa sidor börjar slå tillbaka.
Det blir för många matcher mellan klubbar som på egen hand inte har fans, resurser eller attraktionskraft nog att höja serien.
Åtvidaberg skrevs till skyarna efter 6–1 på Gefle och många slog fast att Åtvid verkligen har i allsvenskan att göra. Och visst, laget förtjänar sin plats men att bara 2 863 såg matchen visar att klubben inte håller allsvensk nivå.
Samma med Sundsvall. Hela Norrland sades ha längtat. 3 371 såg dem slå Syrianska. Det är möjligtvis superettanklass på den siffran.
Lägger vi till Mjällby, Häcken, Gefle och Syrianska så har sex av 16 allsvenska klubbar i år haft publiksiffror under 3 500 åskådare.
För mig håller en publiksiffra under 5 000 åskådare inte allsvensk klass.
Som jag har skrivit förr.
Det är alldeles för många lag som håller allsvensk klass i jämförelse med hur många klubbar som gör det.
Det är anledningen till att vi nu får se publiken svika allsvenskan.
Förhoppningsvis är det bara tillfälligt, men de mindre klubbarna måste utvecklas även utanför plan.
Och det börjar bli bråttom.

Ett helt överlägset MFF slog Syrianska med 2–0 i en seger som borde varit dubbelt så stor och kunde varit minst lika stor som förlusten mot Häcken på Hisingen.
MFF hade 23 avslut.
23!
Att det dröjde till 90:e innan Jimmy ”Jag gör bara snygga mål” Durmaz dunkade in 2–0 var faktiskt lite av ett underbetyg till MFF.
Spelmässigt var matchen dock ett rejält lyft.
Ivo Pekalskis vikt går inte att tveka om.
Wilton Figueiredo som släpande är ett lyckodrag och att kasta in Daniel Larssons speed mot slitna motståndare är en stor tillgång.
Malmö visade tyngd snarare än spets och faktum är att det är just tyngd MFF behöver om man ska vinna det där guldet i höst.
Det man visade i kväll var ett tecken på att man kommer att ha med slutsegern att göra.

—–

Konstaterar också med en viss lättnad i bröstet att IFK Göteborg vände och vann mot Häcken på Hisingen. Förlust och IFK hade varit ur guldrejset, tio pinnar bakom Elfsborg, efter fem omgångar. Det vore förödande för nya storsatsningar bland allsvenska klubbar. Nu håller IFK ett tag till.
Det mår hela serien bra av.
Och cyniska Elfsborg mal hem en 2–0-segern.
Storklubbarna tar plats i toppen.
Skönt att se att allsvenskan äntligen börjar få form.

Intervju med Ivo Pekalski från dagens Kvp.
Eftersom den inte läggs ut på Expressen.se så lägger jag ut den här.
Läs gärna och tyck till!
/Mattias

—
Utan honom på plan har Malmö FF inte vunnit i årets allsvenska.
För Kvällsposten berättar Ivo Pekalski, 21, om sin tid som olycklig, hur man tar kontrollen över ett sockerberoende och att kaninmat hjälpt honom tillbaka till planen.
Samt att han är redo för spel från start mot Syrianska på måndag.
—
Malmö FF har just tränat klart.
Det är två personer kvar kring träningsplan 6 på Stadionområdet.
Den ena är jag och jag står och väntar på den andre.
Han heter Ivo Pekalski, han har ett helvete bakom sig och – med gediget jobb och lite flyt – en fantastisk karriär framför sig.
Efter nästan ett och ett halvt år av skador, rehab, nya skador, operation och mer rehab är en av Sveriges mest lovande mittfältare äntligen på mot någonting som kan liknas vid ”full form”.
– Det är kul. Jag är glad. Det har varit ett halvår av mycket skit. Nu finns det mycket glädje och mycket energi. Jag har svårt att ta mig av planen efter varje träning. Det känns skönt, det finns mycket kärlek. Jag är glad över att vara på planen igen.
* Hur påverkar det resten av ditt liv?
– Hade du träffat mig för tre månader sedan och jämfört med nu så är det en helt annan människa i dag. Jag kände inte igen mig själv. Det var en olycklig människa.
* Hur yttrade det sig?
– På många sätt. Man går och lägger sig arg och vaknar upp arg, när man inte får göra det man älskar. Tyvärr är det så, men det visar på vilket sätt jag brinner för fotbollen.
* Fanns det någon gång när du kände att ”f-n, det här tar för lång tid” och att du var orolig för din karriär på längre sikt?
– Absolut att jag kände att det tog för lång tid. Sedan var jag väldigt målmedveten hela tiden under processen för att komma tillbaka. Men det är klart, när det tog så lång tid så kändes det som att jag jobbade i motvind.
* Känner du i dag att det är faran över efter skadeperioden?
– Nu känns det väldigt bra. Sedan gäller det att hålla i gång allt annat när man går skadad, det har man inte råd att inte göra. Under tiden jag hade problem med foten så har jag hållit i gång alla andra kroppsdelar så jag skulle kunna komma tillbaka till fotbollen relativt snabbt och vara så redo det bara går när foten var klar. Där har jag gjort allting maximalt. Jag har varit noggrann tidigare, men nu har jag varit extrem. Käkat kaninmat och sånt.
* Kaninmat?
– Sallad och väldigt nyttigt. De andra från laget har inte käkat någon skit alls på hur länge som helst, men jag är sockerberoende. Nu har jag inte ätit en godisbit det här året, så på det sättet har jag gjort allting jag kan. Att det tagit så lång tid trots att jag gjort allt jag kan har varit frustrerande, men nu känns det skönt när jag är där jag är.
* Var det på eget initiativ du lade ner sockret eller trodde man det fanns ett samband mellan sockret och att det tog tid att bli frisk?
– Nej, man behöver sockret också. Det var att jag ville göra allt som fanns i min makt för att få ordning på kroppen och vara beredd när kroppen var klar. Det handlade om ett helhetstänk Om jag inte varit så noga som jag har varit tror jag inte att jag hade varit fysiskt redo för de 45 minuterna mot Kalmar och inhoppet mot Djurgården efter så kort träningstid.
* Firade du 45 minuter mot Kalmar med godis?
– Nej, det gjorde jag inte. Det är nog som för rökare, tar man en är man tillbaka (skratt). Nej, men jag har inte haft suget.
* Du har flera gånger nämnt att det under din rehab har gjorts fel från Malmö FF:s sida och att folk i klubben vet om det. Vad är det som har gjorts fel?
– Jag vill inte prata om det egentligen. Om jag säger så här så har jag gjort allting som står i min makt för att bli frisk och att det tagit längre tid ändå… Då kan man mellan raderna läsa av det. Det jag vet, vet alla inblandade om. Det har inte gått ut över någon annan än mig egentligen.
* Vad tänker du om det i dag?
– Det är svårt att släppa. Å andra sidan så ska det vara tydligt, så att det kan finnas en utveckling i och kring klubben så den kan bli ledande i Skandinavien när man har det som mål.
* Vad känner du själv, när är du redo för en plats från start?
– Ja, det är mer intressant och aktuellt och realistiskt nu än det var inför förra matchen. Då var jag inte redo. Jag var inte redo från start mot Kalmar, fick spela 45 minuter efter paus och det vara bara två dagar till matchen mot Djurgården. Med den bakgrunden jag har så var det inte alls realistiskt då. Nu på måndag finns det möjlighet.
* Malmö FF har i årets allsvenska inte vunnit någon match utan dig på plan, har du tänkt på det?
– Ähh, nej…
* 0–0 när du kom in mot Kalmar ni vann med 2–0, 2–2 när du kom in mot Djurgården och ni vann med 3–2. Hur delaktig känner du dig?
– Det är alltid svårt att se. Men det har känts bra när jag har kommit in och jag tycker att jag har kommit in med energi. Under de sex månaderna jag stått utanför har jag samlat på mig en massa energi, men sedan hur stor del jag har haft… Det får andra bedöma.
* Men om vi bara ser till faktum, resultaten i matcherna har förändrats till Malmö FF:s fördel med dig på planen.
– Det känns skönt. Det är jätteskönt att gå komma in och känna att man bidrar. Min spelstil är att hålla i bollen och styra tempot. Jag vill kontrollera andningen om man säger så och ha mycket boll. Det har jag bidragit med men det går att göra mycket mer.
– Det viktigaste är att det känns bra. Efter matchen senast kände jag att jag gärna ville spela mer, och det är bra. Det känns som att kroppen håller på att bygga upp sig och bli starkare och starkare.
Om Malmö FF vill vara med i guldstriden 2012 behöver man en Ivo Pekalski i sitt allra starkaste slag.
En startelveplats mot Syrianska är ännu ett bevis mot att Pekalski är på väg tillbaka till att leda Malmö FF mot SM-guld.
Precis som han gjorde 2010.

En första halvlek som i mångt och mycket påminde om matchen mot Gefle.
Mest MFF, men få klara målchanser och en frenesi som avtog ännu snabbare än i hemmepremiären.
Kanske blev MFF berövade på en straff till och Ranégie/Larsson såg fortsatt bleka ut.
Centralt mittfält var ännu blekare.
Ivo Pekalski in i paus istället för Friberg och i 64:e minuten stod Wilton Figueiredo redo att ersätta Simon Thern.
Men Wilton byttes aldrig in. Alls.
För Thern spelade fram Daniel Larsson MFF gjorde 1–0 och en miljon ton guldtryck lättade från de himmelsblå axlarna.
Jimmy Durmaz gjorde ett fantastiskt vackert 2–0-mål men den stora skillnaden var Ivo Pekalski.
Faktum är att av de vi såg i kväll så såg MFF ut som ett trevande lag som mycket väl kan landa i mitten av tabellen utan Pekalski och som en guldkandidat med.
Det är bara för Rikard Norling att hålla tummarna för att den där Pekalski håller sig frisk.

Ett lag i premiären i Norrköping – ett helt annat hemma mot Elfsborg.
Eller om man så vill: ett lag på konstgräs, ett mycket bättre på naturgräs.
De regerande mästarna från Helsingborg börjar bortaspelet med fyra raka konstgräsmatcher.
Matchen på Behrn Arena i kväll handlar om att inte skapa en dålig vana.

När Helsingborgs IF i fjol malde sig till ett överlägset SM-guld gjorde man det genom att bara förlora tre av 30 matcher.

Två av förlusterna kom på konstgräs.

Guldåret 2011 spelade Conny Karlssons röda monstermaskin fem allsvenska konstgräsmatcher och vann bara en.

HIF snittade i fjol en poäng per konstgräsmatch.

För naturgräs var motsvarande poängsnitt 2,32.

Om fotboll hade varit politik hade vi med monstruös kraft slagit fast att den skillnaden är statistiskt säkerställd.

Jag säger inte att skillnaden är exakt så stor men jag är helt övertygad om att det finns en skillnad.

I vanliga fall brukar jag anse att underlagets påverkan utslaget över en hel säsong är relativt liten, men det finns så klart undantag.

Ett sådant undantag är när de regerande mästarna, som 2012 spelar 24 av 30 allsvenska matcher på naturgräs, läggs att inleda serien med sina fyra första bortamatcher på konstgräs.

Det är ett upplägg som oundvikligen kommer att påverka hela säsongen.

Helsingborgs IF har redan torskat en gång på konstgräs i årets serie och mot Norrköping var laget riktigt dåligt.

Efter matchen på Olympia i söndags hyllade Conny Karlsson sitt lags förmåga att ännu en gång studsa tillbaka upp i vinnarsätet efter en tung förlust.

I mina öron var det att ropa hej väldigt mycket för tidigt.

För även om HIF var bra så kom Elfsborg utan massor av skadade spelare och om inte Pär Hansson hade storspelet så hade boråsarna snott med sig minst en pinne hem.

Som jag ser det är det i kväll som Helsingborgs IF ska studsa tillbaka.

De är i kväll man ska visa att det här med konstgräs är något som passar laget som vunnit de fem senaste titlar som går att vinna i svensk herrfotboll.

Och faktum är att HIF är favoriter i kväll.

Örebro är inte det lag man var 2010 eller det man borde ha varit 2011.

En HIF-förlust eller ett poängtapp är inte på något sätt en katastrof för mästarna, men det skulle göra det omöjligt att inte fundera.

För i bortamatch tre väntar årets skrällgäng Åtvidaberg på Kopparvallens plastgräs och i bortamatch fyra Sören Åkebys Sundsvall på det artificiella underlaget på Norrporten Arena.

Det som i premiären mot Norrköping förklarades med en usel insats kan i kväll – ihoplagt med fjolårsstatistiken – förvandlas till en riktigt dålig vana.

Frågan är om HIF har råd med det.

Och det känns onödigt om det skulle bli så.

För det var en hel del som trots allt såg bra ut mot Elfborg.

Pär Hansson, Alfred Finnbogason och Mattias Lindströms och Erik Sundins inhopp.

Dessutom har mittfältsduon Gashi/Mahlangu minst två växlar till att lägga in jämfört med hemmapremiären.

Så i kväll handlar det om att döda snacket eller bygga sig ett spöke.

Om att bli ett lag som tvingas jaga eller ett som blir jagat.

En bra första halvlek följdes av en ganska svag andra på Olympia.
1–1 i paus sedan Alfred Finnbogason dunkat in 1–0 och Niklas Hult stött in returen på ett lågt inlägg.
Finnbogason borde i öppet läge nickat in 2–0 på Christoffer Anderssons högerinlägg.
Islänningen tog revansch med en klassnick till 2–12 i 77:e och efter att de regerande mästarna haft enorma anfallsproblem under våren kom Finnbogason som en räddare i absolut sista sekund innan allsvensk start.
Och tur var det.
För där Finnbogason mot Elfsborg var riktigt bra fortsatte hans anfallspartner Thomas Sörum att vara riktigt dålig.
Nu ser Erik Sundin ut att vara klar för en startplats mot Örebro på tisdag och med det är HIF ännu ett snäpp vassare.
HIF-segern i dag var rättvis och hade jag varit Jesper Jansson hade jag jobbat stenhårt på att få Finnbogasons lån att förlängas säsongen ut. Men om Finnbogason fortsätter så här lär Lokeren sätta stopp för det.

Elfsborg då?
Bättre än mot Djurgården men inte bra.
Jörgen Lennartsson behöver en friskare trupp och rejälare spets.
Efter Anders Svenssons övertidsutvisning saknas lagkaptenen mot Norrköping i nästa omgång.
Inte bra för Elfsborg som har en hel del att fundera över.