Författaren Sven Lindqvist skrev någon gång i slutet på 80-talet en bok som hette Bänkpress och handlade om bodybuilding, rätt bra vill jag minnas. Ska nog leta upp den igen. Då skrev kulturskribenten Kay Glans, rappt och elakt att Lindqvist var så ivrig att ge bodybuildingen ett ansikte att han glömde bort att ge den en kropp. Det var ganska roligt formulerat. Lindqvist såg ut som en typisk mager intellektuell och inte alls som någon Arnold Schwarzenegger. Jag kommer att tänka på Sven Lindqvist när jag blir intervjuad i Australiensk radio om mitt deltagande i skidloppet Kangaroo hoppet och om Ironman. Jag blir, på andra sidan jordklotet, intervjuad om Ironman! Cairns där jag befinner mig hade sitt första Ironman i somras, en succé. 2000 personer inledde med att simma 3800 meter i havet bland krokodiler och hajar. Intervjuaren tycker att jag borde köra Ironman i Cairns istället för i Kalmar eller varför inte båda. Jag känner att jag är för duktig på att prata och för dålig på att träna. Jag har ingen Ironman fysik, i varje fall inte ännu. Men jag är en stjärna på att prata om det. Jag skriver och pratar, alltså är jag, för att travestera filosofen René Descartes. När jag kommer hem måste jag be min coach att ge mig ett riktigt träningsprogram. Dag för dag och vecka för vecka. Jag ska följa det slaviskt, så att jag inte står där nästa sommar med 1000 blogginlägg och 100 artiklar på temat Ironman och noll förmåga att genomföra det. Fast just nu oroar jag mig mest för mina tre mil på Lidingö om en månad. Jag är en usel, verkligen usel löpare. Jag får väl ringa Jonatan och be honom springa lite med mig.