Anmälde mig själv, Sebastian och Jonatan till Yngaren runt idag. På söndag åker vi till Nyköping och cyklar 15 mil runt sjön Yngaren. Jag gissar att Jonatan kommer att cykla väldigt fort. Sebastian och jag tar det lite lugnare. Ser fram emot mitt livs första lopp. I kväll ska jag på ICA:s stora stämmomiddag. Ska bli trevligt och gott. Dock igen träning idag heller.

Har aldrig riktigt fattat det där med att det egentligen är vila som gör att man blir bättre. Träning bryter ner, vila bygger upp är ett mantra man ofta hör. Då skulle man ju kunna vila sig i form. Hur som helst. Jag har träningsvärk i benen. Jag cyklade i går, mest fram och tillbaka till kontoret på Östermalm och så fram och tillbaka igen till en middag på Östermalm med Jägarförbundet. Så fort klassikern är klar ska jag ta min jägarexamen. Temat på middagen var: urbana jägare. Jag kommer fram till att jag inte klarar av att cykla till dagens aktivitet – ICA:s årsstämma. Jag promenerar, mina ben gör ont när jag gör cykelrörelser. Detta blir en dag av vila. Dessutom är det svårt att cykla med klänning och strumpbyxor.

Går in på Bianchs snygga affär vid Norrlandsgatan mitt i Stockholm för att rådfråga om ny sadel.  Efter att ha cyklat flera dagar i sträck har jag insett att jag ska skaffa tjejsadel. Den jag har nu är en smal herrsadel som gör att man långsamt domnar bort när man sitter på den, om man är kvinna. Det praktiska med det är att man inte behöver tänka på toaletter eftersom man inte känner huruvida man är kissnödig eller inte, eftersom man inte känner någonting alls i den delen av kroppen. Inte helt behagligt i längden. Jag klev in i Bianchibutiken och sade: ”Det här låter lite konstigt, men jag vill ha samma sadel som en tjej som heter Åsa. Hon har en sambo som jobbar här på Bianchi.” Ah du vill ha en; och så ett långt namn som jag inte minns, i silikon. Är du Åsas sambo? undrade jag. ”Nej, men jag vet vad hon har för sadel.” Så nu är samma sadel som Åsa har, beställd. kommer på fredag. Det känns som cykelvärlden är rätt liten.

Avslutar mina fyra dagar på klassikerläger på Selmasspa med att simma och basta innan frukost. Det har varit fyra fantastiska dagar. Det spelar ingen roll om man är total nybörjare som jag, eller har gjort flera klassiker, som många andra deltagare. Jag tror att alla fått ut något. En massa träningsintresserade personer och duktiga instruktörer, samlade på samma ställe. Att öva klunga med cyklister från Team Cykelcity, som är Sveriges enda proffslag, är inte bara rätt coolt, det är effektivt. Jag har gått från att vara direkt farlig i en klunga till att faktiskt kunna köra. Nu klarar jag också att då och då hålla i styret med bara ena handen och göra tecken med den andra. (För er som inte ägnar er åt klungcyklande) Man signalerar med tecken för att underlätta kommunikationen i gruppen. Klungcyklande är som att vara en fisk i ett stort fiskstim. Man måste göra precis likadant som alla andra samtidigt. Med på lägret är även Michael Thorén som är VD för en Svensk klassiker. 

Lagom till lunch var vi tillbaka vid hotellet. Då har vår lilla tjejgrupp kört 6 mil i ett okej tempo. Tidningen Kadens reporter Åsa Eriksson säger att hon tänker cykla fem mil till och skippa lunchen. I sådan lägen uppstår ett sorts glapp mellan min hjärna och min kropp. Kroppen skriker ”Nej, jag är trött, kan knappt röra mig”. Då hör jag mig själv säga: ”fem mil runt sjön, jag är på”.  Och min hjärna tänker: cykla med Åsa Eriksson som ingår i SubXX, Team naturell Sveriges enda snabbcyklande tjejklunga runt Vättern, det kan man inte missa. Mina ben kan knappt ta mig upp för trappan till andra våningen där lunchen serveras. Jag slänger i mig lite mat innan Åsa och jag drar ut. Hon får förstås hålla igen men berättar om tjejgruppens satsning. Det är rätt häftigt, 60 snabbcyklande kvinnor från hela Sverige som startar Vätternrundan tillsammans på söndag förmiddag. Jag tror att det kommer gå bra för dem. Själv är jag efter dagens cyklande upp i 72 mil.

Klassikerhelg på Selmaspa i Sunne, kan jag varmt rekommendera. Det är när det går åt skogen som det är bra att ha proffs omkring sig. Vi cyklar en betydligt backigare tur idag och det går ännu snabbare än igår. Efter fem mil är det paus och vi vänder hemåt. Tillbakavägen är uppför, uppför och sedan lite nedför och så är det uppför, uppför och uppför igen. De snabba och vältränade försvinner bort i horisonten. Jag är inte en av dem. Modfälld trampar jag på och gläds åt att höra att det bara är några mil kvar och att det efter sista backen väntar nedåt i flera kilometer. Men när jag tar i som mest i backen går min kedja sönder. Som en riktig lagledare har Team Cykelcity medlemmen Johan hållit sig kvar hos oss eftersläntrare och ringer efter bärgningshjälp. Jag och min trasiga cykel blir upphämtad. Johan en av 12 medlemmar i Sveriges enda proffscykelgrupp, vill köra i draget efter minibussen. Team Cykelcitys tränare Mattias Reck som är en intressant föredragshållare lovar att fixa ny kedja tills  morgondagens cykelpass. Och han lyckas också förklara kolhydrater och det eventuella behovet att ladda med sådan. Återkommer om det.

8 mil senare. Vi delade upp oss i tre grupper. En snabb, bara killar med stora ben och tajta kläder. En mellangrupp som var ganska blandad och en långsam. Jag körde mellangruppen. Sedan blev mellangruppen uppdelad i en snabb och en mindre snabb. Jag hängde på den snabba. Vi körde nästan 8 mil och höll ett genomsnitt på 28,7 under hela sträckan. De sista 3 milen när vi delat upp oss låg vi på en bit över 30 i snitt. Jag kan fortfarande inte växla eller köra i en stor klunga. Jag är helt usel på det. Men som tränaren konstaterade ”det är ju bra att du är stark eftersom du ständigt ligger på för tung växel”. Jag tyckte dessutom att det var rätt kul att ligga först och dra. Jag är nog rätt stark och börjar nu efter fyra, fem månaders tränande få en okej kondition. Cykla är kul. Jag måste bara få till mitt växlande. Helt ärligt det där med stor och liten klinga. Jag fattar inte riktigt hur man gör och vad som är vad. Om det fanns skulle jag vilja ha en automatväxlad cykel.

Efter fem timmar i bil är vi här. Värmland är vackert, rummet är väldigt schyst. Klassikerhelg på Selmaspa i Sunne. En lysande idé av min kompis Lotta. Vi hamnar bredvid två andra cyklande tjejer under middagen. En ska göra tjejvättern och en annan, precis som jag, båda. Tjejvättern är lite uppvärmning inför riktiga. I helgen tänkte jag cykla 40 mil. Det borde jag fixa. Då är jag uppe i 87 mil.  Då kommer jag att med god marginal gå iland med 100 mil innan Vättern. Jag har förstås cykeln med mig på rummet. 

Einar och jag mötes upp vid Kronobergsbadet och spanade gemensamt efter en 1,99 cm lång man. Det var så Mikael Rosén presenterade sig när vi talades vid. Jag förstår att Mikael är en eftertraktad lärare. Det var superroligt att simma med honom som instruktör. Dessutom är det rätt skoj att få höra från någon som vunnit Vansbrosimmet tre gånger och fått 19 guldmedaljer i SM att man är en bra simmare. Mikael gick igenom alla våra svagheter men hävdade ändå att det var fel på en rätt juste nivå. Det kändes väldigt bra. Både Einar och jag blev helt hooked. Nu kommer vi försöka få in simträning mellan allt cyklande och jobbande. Einar tycker dessutom att jag borde anmäla mig till riddarfjärdsimningen.  Inte helt omöjligt faktiskt.

Tog taxi hem med min cykel från Stockholmsmässan. Det är sent och jag är för trött. Och i morgon klockan 06 blir det spinning, med Mattias, på söder. Och sedan har jag bokat in simning med simstjärnan Mikael Rosén på kvällen. Han tränar normalt sportatleter. I morgon har han tagit sig ann mig. I spring- och skidgrupperna Tre15 respektive CCC1000 har jag lärt känna en massa tränande personer som precis som jag förstått värdet av att träna med riktigt bra instruktörer. Så i morgon ska jag och Einar, som tränat skidåkande hela vintern, köra simträning med Mikael Rosén som instruktör. Rosén kom hem från ett träningsläger med simstjärnor igår. Okej Einar och jag kanske inte kommer att vara lika bra, med vi kommer att vara lika läraktiga.