EM-slutspelet står för dörren och sedan en tid tillbaka har medierapporteringen från Ukraina, ett av två länder som arrangerar sommarens fotbollsmästerskap, intensifierats. Med start på fredag kommer reportage, kommentarer och analyser om det okända landet vid Svarta havet att i än större utsträckning smulas ner i vår dagliga dos av nyhets- och informationsinhämtning i tv, tidningar och radio. Givet medielogiska principer kommer den rika floran av rapporter högst sannolikt att kantas av generaliseringar, förenklingar och rena felaktigheter. Det känns därför meningsfullt att på den här bloggen, som ju i all blygsamhet gör något slags anspråk på djupare förståelse för det östeuropeiska samhället av i dag, försöka nyansera, filtrera och utmana de stereotyper och hårdvinklar som kommer att kanta vår tillvaro under juni månad.
Brittiska BBC:s dokumentär om läktarvåld och rasism i Ukraina och Polen för någon vecka sedan drog på allvar igång debatten om hur pass lämpliga de båda länderna är när det handlar om att arrangera en internationell fotbollsturnering på högsta nivå. Men redan innan BBC:s bilder kablades ut över världen hade det hunnit sändas ytterligare program med liknande innehåll i Storbritannien. Till exempel lät tv-stationen Sky för en knapp månad sedan visa en halvtimmeslång dokumentär om slagsmålsbenägna fotbollshuliganer med nazistsympatier i Donetsk, en av de städer där England kommer att spela sina gruppspelsmatcher i EM. Här nedan kan dokumentären ses i sin helhet.
Reaktionerna på dokumentären har, precis som i fallet med BBC:s program, inte låtit vänta på sig. Fotbollsbloggaren Oleksandr Sereda, som bor i Donetsk sedan 31 år, har i en debattartikel tydligt tagit avstånd från dokumentärens innehåll. Hans huvudsakliga argument kan sammanfattas så här:
* Rötägg i fotbollens supporterled, inklusive de som hemfaller åt nynazistiska strömningar och handgemäng, finns överallt och är inget specifikt för Ukraina.
* Donetsk är med sin mångkulturella historia inte en mer rasistiskt orienterad eller nationalistiskt präglad stad än andra i Ukraina.
Jag är beredd att till stora delar skriva under på Seredas kritik av inslaget. Den begåvningsreserv som Skys team har lyckats jaga fram och skildrar i dokumentären är inte på långa när representativ för den genomsnittlige fotbollssupportern i Donetsk, och det har gissningsvis krävts en hel del avancerat detektivarbete från Sky-reportrarnas sida för att få korn på de förtappade själar som figurerar i dokumentären.
I fjol rörde jag mig under flera månaders tid mycket nära Sjachtar Donetsks olika supporterförgreningar, och utifrån de observationer jag gjorde där vill jag mena att den falang som tycker om att använda knytnävar och nazistiska slagord är försvinnande liten i sammanhanget. De slagsmålsdejter med inhemska motståndarlags kötthuvud som med ojämna mellanrum arrangeras ute på den ukrainska bystan och som skildras i dokumentären inbegriper i själva verket inte mer än en handfull, som i brist på organisatorisk förmåga och känsla för konsekvenser har svårt med nyrekryteringen. Kanske är jag helt fel ute, men den potentiella strid mellan ukrainska och engelska fotbollsfans i Donetsk under EM som Sky målar upp med sin dokumentär känns oerhört avlägsen.
När det gäller den ukrainska rasismen och främlingsfientligheten är problemet betydligt mer mångfacetterat. Låt oss dock för ordningens skull börja med att slå fast att Sky-reportern i dokumentären är ute på djupt vatten när han talar om ”ukrainska nationalister”, 19.16 in i ovanstående klipp. Donetsk ligger långt bort i östra Ukraina, den landsända där 2004 års orangea revolution aldrig lyckades charma lokalbefolkningen, där många har visat sitt stöd för landets rysstillvända president Viktor Janukovytj och där ännu fler skulle vilja ha ryskt snarare än ukrainskt pass om de finge välja.
”Ukrainsk nationalism” är i själva verket något som närmast skulle kunna beskrivas som språkligt och kulturhistoriskt identitetsskapande i västra Ukraina sedan landet vann självständighet för drygt tjugo år sedan, och alltså ett fenomen som ligger
mycket långt ifrån de bolmande skorstenarna i industriklustren nära den ryska gränsen i öst.
Icke desto mindre är rasism och främlingsfientlighet en del av den ukrainska vardagen, alldeles oavsett om man bor i öst, väst eller någonstans mittemellan.
Det är också någonstans här som Sky-dokumentären blir angelägen och verklighetsförankrad, givet det faktum att nära och kära till bland annat Theo Walcott, fotbollsspelare i det engelska landslaget, inte tänker resa till Ukraina i sommar av rädsla för rasism.
Den alltid så välformulerade Jonathan Wilson, författaren som ligger bakom den mest fullödiga genomgången av östeuropeisk
fotboll skriven på ett annat språk än ryska (Behind the curtain: travels in Eastern European football, 2006), tar ungefär 8.26 in i dokumentären fasta på den ukrainska underklassen och dess framväxt i spåren av det postsovjetiska Ukrainas ekonomiska bekymmer som en särskilt gynnsam startplats för missnöjesyttringar av det främlingsfientliga slaget. Här är vi definitivt något på spåren. Det finns en djupt rotad, nästan reflexmässigt rasistisk inställning gentemot framförallt människor av afrikansk och östasiatisk härkomst. Det är alltid lika hjärtskärande att höra unga, välutbildade ukrainare med i övrigt finstämda intellektuella instrument plötsligt haspla ur sig en nedsättande kommentar om en person med annan hudfärg eller, i mer sällsynta fall, exempelvis framhäva ”det slaviska blodets” förträfflighet. Fenomenet spänner numera över flera generationer och är så pass utbrett att man inte längre kan se det som en specifik klassmarkör. Inte heller är det specifikt kopplat till fotboll, utan förekommer även i helt andra sammanhang. Kanske kan man ändå säga, att det är i just supporterleden i idrottens värld som strömningarna varit som mest populära.
Vi får dock inte glömma att den absoluta majoriteten av de ukrainare som bär på främlingsfientliga åsikter väljer att vädra dem i privat miljö hemma i tv-soffan snarare än med tillhyggen på stadens gator och torg. Att tro att alla de ukrainare som inte har något till övers för personer som inte ser ut som de själva är beredda att bråka och slåss för att framhäva sin egen storslagenhet är att feltolka och kraftigt överdriva de stämningar som råder i landet inför EM.
Låt oss slutligen sammanfatta våra iakttagelser:
Donetsk är inte en mer ”rasistisk” stad än någon annan ukrainsk metropol. Inte heller kan risken för att lokala huliganer belägrar staden under EM sägas vara särskilt stor.
Problemet med rasism i de postsovjetiska staterna ska emellertid inte underskattas, och det finns ingen anledning att blunda för den utbredda skepsisen mot personer av annat ursprung i Ukraina. EM blir ett elddop för landet när det handlar om attityder gentemot och respekt för kulturer bortom den egna horisonten. Jag vill samtidigt poängtera, att det naturligtvis finns väldigt många ukrainare som inte är rasister och som aktivt kämpar för att förändra hållningarna hos sina landsmän.
Skys dokumentär om nynazistiska supporterfalanger i Donetsk som förbereder sig för att slåss med engelska fans under EM ska tas med en rejäl nypa salt, då den inte alls ger en proportionerlig bild av extremistiska supportergruppers verkliga inflytande i Ukraina. Våldsamma element existerar, men jag vill hävda att de i Skys rapportering tillskrivs mycket större makt och inflytande än vad de i själva verket har.
Kommenterat