MAJORNA. En av få fördelar med den Bok- och biblioteksmässa som just nu rasar i Göteborg är att man rent bokstavligen kan lirka upp en pinfärsk bok om Ukraina ur den legendariske östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamsons björnfamn.
Ukraina Україна – Öster om väst, väster om öst (Silc Förlag) är elegant journalistisk prosa med historiska nedslag och anekdotisk underskruv som främsta kännetecken. Redogörelsen för framgång och motgång på den ukrainska tidsaxeln är minutiös och heltäckande, men när Abrahamson på sluttampen funderar över framtiden och över vad det är som får det samtida Ukraina att våndas inför morgondagen erkänner han att han inte har en aning. Samma förvirrade tillstånd präglar höstens stora fotbollsbegivenhet i Ukraina som går av stapeln i kväll: ingen kan med säkerhet uttala sig om hur det kommer att gå och vad en seger för det ena eller andra laget kan komma att innebära.
För när Dynamo Kiev möter Sjachtar Donetsk i en tidig seriefinal i huvudstaden är det mer än bara prestigen i att plocka tre poäng och därmed möjlighet att rycka i tabelltoppen som penslas ut på Lobanovskij-stadion vid floden Dnipros ena strand. På läktarna kommer nämligen landets mäktigaste män att sitta med fuktiga pannor och hoppas på att bollen ska rulla just deras väg. Den ukrainska motsvarigheten till El Clásico är så mycket storpolitik som det bara kan bli.
Under 2000-talet har Dynamo Kiev och Sjachtar Donetsk turats om att vara ukrainska ligamästare. Med konspiratoriskt sinnelag har det gått att se den inhemska fotbollen tvinnas ihop med den politiska diton i de båda storklubbarnas kast mellan hopp och förtvivlan från den ena säsongen till den andra. Lite tillspetsat kan man konstatera, att när det har gått bra för Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko som premiärminister respektive president har det också gått bra för Dynamo Kiev. Den väst- och europavänliga
rörelse som de båda åtminstone på ett strikt teoretiskt plan har företrätt har kunnat tolkas som fördelaktiga för ett generellt västligt orienterat Dynamo Kiev, huvudstadslaget där banden till det ukrainska fotbollsförbundet och dess maktmuskler är korta och tjocka. Bland annat råkar Dynamo Kievs president Ihor Surkis vara bror till Hryhoryj Surkis, fotbollsförbundets ordförande, ett faktum som genom åren har gett upphov till massor av spekulationer om i vilken utsträckning Dynamos prestationer stöds från förbundshåll och i förlängningen också den politiska eliten. Sjachtaranhängarna, som i regel ansluter sig till
det överlag öst- och ryssvänliga politiska blocket med Viktor Janukovytj i spetsen, såg sig vid flera tillfällen under det svajiga 00-talet förfördelade av domare och förbundsfolk – Dynamo hjälptes fram till seger, hette det.
Men nu är det annat ljud i skällan. 2010 tog östmannen Janukovytj över som ukrainsk president och kort därefter säkrade Sjachtar den ligatitel som Dynamo fram till dess hade haft i sin ägo. I våras tog Sjachtar med bred marginal för blott andra gången hem sin andra raka serieseger, och med blodet fortsatt pumpande i den konspiratoriska ådran kan man naturligtvis inte se den nyfunna stabiliteten på den ukrainska fotbollsscenen som en slump. Janukovytj började sin politiska bana i Donetsk och råkar ha ett nära förflutet med Rinat Achmetov, Sjachtars stormrike ägare. De båda syns ofta bredvid varandra på VIP-läktaren när de svart- och orangeklädda spelar hemmamatch på blivande EM-stadion Donbass Arena.
Sjachtars ökade framgångar och statschefsliga välsignelse har gett klubben och dess penningstinna anhängare möjlighet att sätta tryck på de Kievbaserade fotbollspotentaterna. Vid en förbundskongress i december i fjol försökte östvänliga ledamöter med backning från bland andra Rinat Achmetov störta Hryhoryj Surkis från ordförandeposten. Missgynnande av Dynamos konkurrenter uppgavs vara ett av motiven till varför de ville få bort den 62-årige styrelseräven från tronen. När det europeiska förbundet Uefa fick höra talas om maktkalabaliken i förbundets möteslokaler hotade man med att ställa in det nära förestående fotbolls-EM som ska arrangeras i Ukraina. Samtliga
inblandade parter drog då öronen åt sig, president Janukovytj gick ut i media och hävdade att konflikten var löst och därför kommer Surkis att få behålla sitt ämbete, åtminstone till efter EM-turneringen. Alla tycks vara överens om att inre stridigheter inte ska beröva ukrainarna möjligheten att för omväxlings skull göra positiv reklam för sig och sitt land under några spännande sommarveckor på andra sidan nyår.
Men polemiken mellan Ukrainas makthavare fortsätter att göra djupa avtryck i gräset på landets största fotbollsarenor. Därför ger kvällens resultat en hint om i vilken riktning säsongen kommer att vandra, både sportsligt och politiskt. Hittills i år är nämligen såväl Dynamo som Sjachtar obesegrade, och i slutändan är det som vanligt någon av dessa två jättar som kommer att lyfta pokalen framåt vårkanten. Det försprång som något av lagen kan skaffa sig i kväll kan visa sig vara guld värt. Inför drabbningen kan man konstatera att det är gästerna från Donetsk som har uppvisat högst grad av jämnhet under året. Dynamo har blandat övertygande vinster med riktiga bottennapp och lagets målvakt Oleksandr Sjovkovskij har lagt sig till med den fula ovanan att göra minst en riktigt grov tavla i varje match. Å andra sidan har Dynamo ett litet psykologiskt övertag på sina ärkerivaler från öst. I Supercupfinalen i juli slog man Sjachtar med 3-1, och i maj tvålade man till
Srna, Willian och de andra stjärnorna med 3-0 hemma på Lobanovskij-stadion.
Men statistik och logiska resonemang får inte plats på den spegelblanka yta av nyckfullhet som det östliga El Clásico har kommit att reflekteras i. Ukraina överraskar ständigt, som Kjell Albin Abrahamson klokt nog konstaterar i sin bok.
Kommenterat