I början av 1990-talet drev vi på Expressens nöjessidor en kampanj mot de hutlösa priserna på CD-skivor, som alltså redan för 20 år sedan kostade 140-150 kronor.
Jag var kritisk mot CD-skivans prissättning när den kom och skrev bland annat om den usla förpackningen, som var skör, opraktisk, utrymmeskrävande och uppenbarligen enbart producerad för att ge skivan en lyxigare känsla som kunde motivera priset.
I en nöjeskrönika 1993 redovisades ett experiment, sedan jag fått höra från skivbolagen att det höga priset var motiverat för att CD-skivan kunde leva i all evighet till skillnad från den känsliga vinylen.
”ETT FINT ARGUMENT från skivbolagen i debatten om CD-priserna är att det handlar om en ”evighetsprodukt”. Bestämmer mig för att testa en CD och ger den till Arvid, tio månader. Han slickar och biter på den, dunkar den i bordet, kör ner den i havregrynsgröten, tuggar lite till på den, kastar den i golvet och så vidare.
Under en vecka misshandlas den lilla plastbiten å det grövsta. Sedan ställer jag in den i diskmaskinen med övrig disk, slänger i lite pulver och kör normalprogrammet.
Efter torkning och avsvalning spelar jag den nu allvarligt repade skivan i CD-spelaren. Först perfekt ljud. Sedan börjar eländet. Ljudet hoppar hit och dit, hackar en stund, hakar upp sig helt och får alltihop att låta som alldeles för innovativ hiphop.
Herregud, l i t e ska väl en CD tåla.
Sänk priset, säger jag.”
[Ur Expressen 26 november 1993]
Senaste kommentarer