Mejldialogen mellan huvudpersonerna i Thomas Quick-härvan ger en unik inblick.
Frågan är bara: inblick i vad?
Jag kan säga vad det liknar. Det liknar på pricken fem edsvurna män som vill rädda sitt anseende.
Mejlen mellan justitierådet Göran Lambertz och hans allians är en rafflande brevroman. Ett justitieråd i högsta domstolen, en åklagare, en polisutredare och en kriminaljournalist, alla hårt kritiserade i Quick-affären, diskuterar försvarstaktik och upplägg. Ibland påhejade av advokaten som försvarade Thomas Quick.
Tisdag den 14 augusti, klockan 03.22 på morgonen, skickar Göran Lambertz ett mejl till åklagaren Christer van der Kwast och polisutredaren och förhörsledaren Seppo Penttinen. Lambertz är dyster. Han har just läst ut Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”.
Han är ärlig: det känns som om Hannes Råstam har pulveriserat alla deras ”obestridliga fakta”.
Göran Lambertz skriver till journalisten Gubb Jan Stigson på Dala-Demokraten och ber desperat om hjälp. Eftersom det i boken framstår som att förhörsledaren Seppo Penttinen kan ha fått Quick att ändra sig och ”säga i stort sett vad som helst” behöver Lambertz omständigheter som bara Quick kände till. Han vädjar: föd mig med sådana!
Av mejlkonversationen kan vi förstå att Göran Lambertz starkt tvivlar på framgång, att Christer van der Kwast har sura uppstötningar och att Gubb Jan Stigson arbetar på att bli ett offer.
Trots missmodet publicerar Göran Lambertz veckan efter i Dagens Nyheter flera debattartiklar där han hävdar att Quickfallet inte är någon skandal. Han menar att ingen av de tre hittills frikännande domarna visar att Sture Bergwall (som Quick nu heter) är oskyldig. Han uppmanar att alla som nu med självklarhet säger att utredningen var en konspiration borde ha lite mer is i magen.
Den självsäkra attityd som Göran Lambertz har visat upp offentligt trots hårda angrepp från tunga namn som Leif GW Persson och Jan Guillou blir obegriplig när man har läst hur skakig han är inför sitt utspel.
Jag har inte gått igenom de 50 000 utredningssidor som utgör berättelsen om Sveriges värsta seriemördare och har därför ingen bestämd uppfattning i sakfrågan.
Men det är alltid bra med motbilder. När alla nu drar åt samma håll – att Thomas Quick är oskyldigt dömd och utsatt för en konspiration – är det nödvändigt med en röst som ställer frågan om det här är rimligt.
Det visar inte minst de galna reaktionerna: journalister som vill tysta andra journalister, hot om förtalsanmälningar, mångårig vänskap som sägs upp. Fascinerande. Alla med en bestämd åsikt i Quickfrågan tycks förvandlas till rättshaverister.
Men ingen kan påstå att mejldialogen mellan justitierådet, åklagaren, polisutredaren och kriminaljournalisten stärker tron på deras sak: att Thomas Quick trots allt kan vara en mördare.
När Göran Lambertz har torgfört sin åsikt att Thomas Quick kan vara skyldig får han ett mejl från Claes Borgström, Quicks försvarsadvokat. ”En utmärkt artikel”, tycker han.
Tänk på det en stund.