NORRBÄCK.
Harald Holmberg, 74, går omkring i skogsmarkerna utanför byn Norrbäck i Lappland. Ibland böjer han sig ned och stryker varsamt på en tallplanta eller drar bort några barr som blivit bruna.
I två decennier har han slagits för sin rätt att slippa kalhugga skogen. Det gick så långt att Skogsstyrelsen polisanmälde honom för brott mot skogsvårdslagen, eftersom myndigheten menade att han avverkat utan tillstånd och gallrat så hårt att återväxten skulle bli för dålig.
Men Harald Holmberg frikändes, och envisheten hos den pensionerade mellanstadieläraren har nu satt den svenska skogsindustrin i gungning.

Vi börjar i köket i den imponerande Västerbottensgården i robust timmer från trakten. Harald Holmberg och hans hustru Marianne, 69, bjuder på kaffe och hembakat bröd vid det stora furubordet.
Hunden Tasse vill gärna vara med och lägga nosen i knät. Här har Harald och Marianne bott sedan 1979, med utsikt över det böljande landskapet och med Stöttingfjället i fonden.
- Det var min farfars far som bodde här först. Min farfars farfar byggde huset åt min farfars far på 1850-talet. Han byggde tre hus åt sina söner, plockade ihop virke här runtom och på södra sidan kammen, där finns det rätt bra med fin tall, berättar Harald Holmberg.
På väggarna i timmerhuset hänger fotografier och målningar med naturmotiv som han själv har signerat. På övervåningen, i rummet med björnskinnen, hänger ett diplom från Naturskyddsföreningen i Västerbotten. Här står motiveringen till att han fick Skogsväsenpriset 2009 för sin kamp för den levande skogen. Att naturen och djuren betyder mycket för honom kan inte ifrågasättas.
- Jag anser att kalavverkning överhuvudtaget borde förbjudas. Sedan är det bara att anpassa sig till det, säger han.
De juridiska turerna kring Harald Holmbergs kamp har varit många. Först avskrev tingsrätten målet i maj 2011 på grund av att reglerna förändrats, men den envise skogsägaren nöjde sig inte. Han överklagade till hovrätten. I juli i år frikändes 74-åringen och fick 40 000 kronor i ersättning.
- Den här fajten började egentligen redan 1991. Brorsan och jag ägde hemmanet tillsammans. Vi insåg att om vi fortsätter så här så blir det bara kala ytor kvar. Vi ville inte kalavverka.
- Vi lärde oss en läxa i början på 80-talet när vi gjorde en kalavverkning. Vi markberedde minst två gånger och planterade tre gånger. Lika fullt frös det bort. De vet fan inte vad de gör många gånger när de ger sina tillstånd. Där ska man inte kalhugga. Det är det dummaste man gör.
Efter kontakter med Skogsstyrelsen och olika experter i början av 1990-talet gjorde de några försök med hyggesfri avverkning.
- Vi blev lite osams med skogstyrelsen i den vevan, säger Harald Holmberg och berättar om ett möte med en överjägmästare som slutade med att Harald och hans bror sa nej till skogsstyrelsens förslag och överjägmästaren sa ”gör som vill, då!”.
Marianne Holmberg häller upp mer kaffe och konstaterar:
- De kan inte bara tänka på ekonomin heller. Tänk på alla djuren, växter och svampar, det finns mycket liv i skogen som borde få leva. Och älgen!
Harald fyller på:
- Det finns en balans i skogen som är viktig att behålla. Samtidigt går det inte att bedriva skogsbruk utan att göra någon sorts skada. Även kontinuitetsskogsbruk är ju under samma dom. Men man måste ha det i bakhuvudet att göra så mycket nytta som möjligt med så lite skada som möjligt.
En av de experter som ger sitt stöd till Harald Holmberg är Mats Hagner, 78, professor emeritus i Umeå. När jag ringer upp honom håller han en underhållande och 59 minuter lång föreläsning.
- Skogsvårdslagen är skriven av jägmästare som tror att skog är uppdelad i bestånd, och att träd inom ett bestånd har samma ålder. I en naturlig skog blir träd så gamla att de dör, luckor ersätts av nya plantor och det blir en blandning av träd i olika ålder. Att plocka träd undan för undan efterliknar naturen. De här stackars tjänstemännen i skogsstyrelsen råkar i stort bekymmer när deras lagparagrafer talar om någonting som de inte hittar i skogen.
Mats Hagner har utvecklat naturkulturmetoden, som han beskriver som ”befriande gallring plus berikande plantering”. Det är viktigt att gallringen är ”befriande” och inte ”berikande”, för då blir bara de dåliga träden kvar.
- Folk vill inte ha kalhyggen av mångahanda skäl. Vi som har forskat med hyggesfritt är absolut övertygade om att det INGEN i Sverige tjänar på att hugga kalt.
Harald Holmberg i Norrbäck träffade professor Mats Hagner redan på 1990-talet, och har gått flera kurser hos honom. Men Harald säger:
- Jag har inte varit så renodlad i naturkulturmetoden. Jag har lika mycket använt mitt eget huvud. Jag vill gärna vara lite försiktigare än så. Jag vill inte plocka ut sista öret bara för att vara till lags mot skogsstyrelsen eller någon annan.
I den uppmärksammade artikelserien om skogen av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter i våras framfördes teorin att skogsvårdslagen tvingar fram kalhyggen. Lars Lundqvist är docent och skogsforskare på lantbruksuniversitetet i Umeå. Han säger:
- Det är inte sant. Lagen är sådan att den inte tvingar någonting. Annat än att om du gör ett kalhygge måste du se till att det sätts plantor.
Han menar att lagens viktigaste syfte är att ”garantera att även våra barnbarn och barnbarnsbarn har växtliga skogar som kan förse Sverige med virke och samtidigt fungera som livsmiljö för våra skogslevande växter och djur”. Det skrev han i en debattartikel i Västerbottenskuriren 29 juli.
Till mig säger han att lagen skyddar skogen från giriga skogsägare som vill gallra för hårt.
- Den förhindrar att man krämar ur det bästa och lämnar skräpet!
Alla säger sig alltså stå på skogens sida. När jag säger till Lars Lundqvist att kalhyggen är så fula svarar han:
- Det är inget argument i sig. Jag tror inte att tät skog överallt skulle vara på poppis heller.
Att Harald Holmbergs kamp för hyggesfritt skogsbruk har fått stort genomslag märks på flera olika sätt. Lars Lundqvist arbetar till exempel på ett underlag för en översyn av lagen, men han säger att preliminärt finns det inget som talar för en ändring. Han menar att skogsvårdslagen redan nu ger större spelrum för det hyggesfria skogsbruket än för hyggesbruket.
Och skogsbolagen, som enligt kritikerna är de som tjänar mest på att lagen ser ut som den gör, förbereder moteld. Sveaskog gick nyligen ut med nyheten att de erbjuder skogsexkursioner för riksdagsledamöter och lokalpolitiker. Herman Sundqvist, skogschef på Sveaskog, förklarar varför:
- Vi har märkt att många har frågor. Debatten blir gärna lite tillspetsad, och vi tycker det är bra att få ta de här samtalen i lugn och ro. Det är överlägset att få diskutera sakfrågorna i skogen, och se på hyggen och på kontinuitetsskogsbruk på plats.
Hans försvar för hyggesskogsbruket låter så här:
- Vi måste komma ihåg att hyggesbruket kom till som en reaktion på det storskaliga och fatala misslyckandet med kontinuitetsskogsbruk som hade pågått länge i Sverige. Det gav dåliga och virkesfattiga skogar som växte dåligt.
Tillbaka till Norrbäck, den lilla byn med tio invånare. Ut i skogen med Harald Holmberg. Vi kunde ha åkt i vilket väderstreck som helst, men det blir västerut på väg 360 och sedan svänger vi av på en grusväg norrut.
- Den här vägen är en skamfläck, säger Harald Holmberg när vi kör över ett av de många hålen.
Här avsatte Harald och hans bror Walter Holmberg 15 hektar till ett eget naturreservat 1996. De döpte det efter pappan till Valdemars tallskog. Den äldsta tallen är från 1400-talet.
Vi vandrar i andra områden där de avverkat hyggesfritt och planterat i luckorna. Harald Holmberg tar täten och pekar och kommenterar.
- Här har det nu kommit av sig själv. Den här tallen har jag planerat. Här kommer det. Där är det en. Och där är det en. Och här är det en. Den där långa har jag planterat. Där är en det tall. Och där är det en.
- Skogen här är öppen och trevlig att vara i. För skogsbolagen är det inget annat värde än det de kan skövla ut och skapa trämassa. Men för mig och många ute i glesbygden är det en väsensskillnad.
Harald Holmberg har nyligen skrivit brev till samtliga 349 riksdagsledamöter med en begäran om att skogsbrukslagen ska ses över.
- Jag tycker det är dags börja tänka i lite nya banor. Storskogsbruket tjänar mest på lagen i dag. Lagen kan inte vara utformad så att den bara är anpassad för dem. Man har en huvudfåra där kalhyggesbruket dominerar, sen forskar alla för att stärka det. Det är oerhört farligt. Har man inga sidoblickar då vet man inte vad man håller på med.
Jag frågar Harald Holmberg om han tror att skogsstyrelsen skulle tycka att den här skogen var för gles om de kom hit och granskade. Han svarar:
- Det skulle inte förvåna mig. Men alltså… so what!

FOTO: Martin von Krogh.