På lördag eftermiddag, några timmar innan rapporten kom om Whitney Houstons död, städade jag bort gamla papper för att få plats med nya.
Jag slängde löpsedlar från min tid som korrespondent i Los Angeles: Annika Östbergs vädjan till presidenten om att få komma hem, ”Foppa” opererad i natt, Michael Jacksons trasiga näsa… och hur nära döden den utmärglade Whitney Houston var på grund av sitt narkotikamissbruk.
Första gången jag träffade Whitney Houston var hon en gudinna. Inget annat ord kan beskriva henne bättre. Det var i maj 1987, vi befann oss på ett hotell i schweiziska Montreux, hon var 23 år, hade sval hand och satte sig så nära att våra knän nuddade vid varandra.
Året innan hade singeln och videon till ”How will I know” ideligen körts på MTV och knockat mig och resten av världen. När jag tänker på det kommer alltihop tillbaka: den sensationella känslan och rysningarna jag fick när hon sjöng den och ” I wanna dance with somebody” i ett framträdande på festivalen i Montreux.
Den propra, gråa dräkten hon bar på scen. Leendet, det nästan onaturligt stora leendet som Whitney Houston alltid hade när hon sjöng de svängigare låtarna. Som för att understryka hon mycket hon älskade att sjunga. Som om vi inte hörde det.
Hon hade ofattbart mycket röst. Den berörde ända in, fyllde ett helt rum och trängde ut genom dörrar, fönster, springor och fortsatte oändligt långt ut för att sedan ta sig tillbaka in i våra hjärtan.
Jag minns inte mycket av intervjun, men jag skrev efteråt att hon gjorde ett oskyldigt intryck. Hon berättade att hon var en hemkär person som bodde nära sin uppväxtplats i New Jersey. Hennes mamma Cissy Houston hade lärt henne att alltid behålla sin värdighet. Hon var mycket förtjust i sina två katter Misteblu och Marilyn.
Året efter, när jag träffade Whitney Houston i London, hade hon förvandlats till en drottning och en diva. Hon hade sålt omkring 25 miljoner exemplar av sina två första album, var popmusikens snabbast stigande stjärna och visste om det. Hon kom ett par timmar för sent till intervjuerna, blåste förbi med näsan i vädret på några sekunder och blev kallad ”fucking bitch” av de brittiska fotografer som utlovats en fotosession.
Hon var 24 år. Hade ett utseende som de flesta bara kan drömma om. Redan superstjärna. Redan stenrik. På frågan om hon hade några drömmar kvar svarade Whitney Houston som den präktiga familjeflicka hon fortfarande gärna ville framstå som:
- Mina drömmar i dag handlar om vem som ska bli min man. Vem jag vill gifta mig med – och vem som vill gifta sig med mig.
Whitney Houston hade allt.
Sedan träffade hon Bobby Brown.
När tidningen Newsweek gjorde ett reportage om hur livet kunde gå så snett för den kyrkliga, gospelsjungande tösen var många av hennes vänner skoningslösa mot Bobby Brown, som hon gifte sig med i juli 1992 och fick dottern Bobbi Kristina med.
De skyllde allt på honom. Han introducerade kokain och crack för henne. Slösade bort hennes pengar. Misshandlade henne. Han var Odjuret som förförde Skönheten. Han tog av henne värdigheten som mamma gett henne.
När jag skrev om Whitney Houston i november 2001 hade amerikanska tv-tittare chockats av hennes framträdande i en gala för Michael Jackson. Hon hade tidigare under året dömts för knarkinnehav, förts till sjukhus två gånger efter överdoser, varit så drogpåverkad under repetitioner till Oscargalan att arrangörerna gett henne sparken 48 timmar före sändning och gjort flera andra offentliga scenframträdanden då hon sluddrat, snubblat, stammat och kommit av sig.
Nu visade hon sig för miljoner tv-tittare som inte kunde tro sina ögon. Jag kunde inte heller tro det: det fanns ingenting kvar av Whitney Houston.
Hon bedömdes väga 40-45 kilo och kallades ”plågsamt tunn” av Fox News och ”skrämmande utmärglad” av Variety.
Det verkade bara vara en tidsfråga innan drogerna skulle ta livet av Whitney Houston. Det dröjde längre än fruktat. Och kanske inte som vi trodde. Bara några timmar efter att jag har slängt de gamla löpsedlarna ser Whitney Houston till att hamna på nya. Jag vill inte minnas henne som den utmärglade knarkaren. Jag vill minnas henne som gudinnan med den himmelska rösten.