Ingen av dem fastnar på en gång, men efter några timmar är de värda fyra getingar allihopa, den här trion nya rockalbum.

Beach House:
”Bloom”.
Vem är egentligen INTE sugen på fler långsamma explosioner från Baltimore?
Victoria Legrand sjunger djupt där nere, utan brådska, och Alex Scally hackar upp och skyndar på med sitt livliga gitarrspel.
Beach House har gjort en lika stark platta som fantastiska ”Teen dream” från 2010.

Jack White:
”Blunderbuss”.
Jack White sjunger om tomhet och spelar gitarr hos en man som försöker hålla sig kvar i en klippa han hänger från.
I ett finger. Över stupet.
Som alltid, i White Stripes, i Raconteurs, ger han allt han har: kraft, skicklighet, passion. Kom till Sverige, Jack.

Richard Hawley:
Standing at the sky’s medge.
Richard Hawley kan sannerligen trollbinda.
Efter en lång rad plattor med gripande och av stråkar upplyfta ballader har Sheffields poplegend grävt fram en annan sida: garagepunk i Stooges- och MC5-anda.
Många blir förvånade, vissa blir avskräckta.
Jag vill uttrycka det så här: oj!

En politiker vet värdet av ord. Jag tror till exempel inte att Angela Merkel använder sig av uttrycket ”etniska tyskar” särskilt ofta. Typ aldrig. Det är liksom lite laddat.
Eller ta ordet ”massarbetslöshet” och dess betydelse före och efter ett val. Ord är viktiga, tro inget annat.
Det är därför inte helt betydelselöst att Fredrik Reinfeldt valde att säga ”etniska svenskar” i stället för ”inrikes födda”. Trots att det inte existerar någon statistik som delar in arbetslösheten efter etnicitet. Men riktigt vad det betyder vet jag inte.
Att hurraropen för Reinfeldts ordval mest kommer från människor som tycker det är fruktansvärt angeläget att de får säga ”negerboll” när de ska ta kaffepaus borde ge statsministern en tankeställare.
Men det stora problemet är väl snarare att han inte har några ord för vad han tänker göra åt själva saken, det vill säga se till att utlandsfödda svenskar snabbare får jobb.

MALMÖ. Peter Mangs har fyra gånger erkänt mordet på Trez West Persson och mordförsöket på Xhafer Dani, men i tingsrätten i Malmö nekar han lika många gånger.
Det beteende han medger räcker gott och väl för enkel slutsats, oavsett om han fälls för mord eller inte. Vapenstollar som Peter Mangs måste bort från våra gator.
Först gråter Trez West Perssons mamma, och sedan erkänner Peter Mangs med nasal röst: han har gått omkring i Malmö med löständer, peruk och lösmustasch, han har besök en bank med en laddad Glockpistol i byxlinningen, han haft ett skarpladdat vapen i en lädermapp med fingret på avtryckaren när han har pratat med poliser på gatan.
Varför? För att kontrollera sitt adrenalin och få mera spänning i livet, säger han.
För att träna inför morden, påstår åklagaren.
Hur kan den här mannen ha vapenlicens, undrar jag. Oavsett om han fälls för mord eller inte: bort med honom från våra gator. Det måste bli svårare att få vapenlicens i Sverige, åtminstone lika svårt som att ta körkort.
I slutet av dagen i den kvalmiga säkerhetssalen i Malmö sammanställer kammaråklagare Håkan Larsson det som vänds emot den misstänkte seriemördaren i mordet och mordförsöket den 9 oktober 2009.
Alla elva hylsor som hittas på brottsplatsen på Västra Skrävlinge kyrkoväg har knutits till hans pistol. Två kulor som hittats kommer från pipan som satt i hans vapen när han greps. Han har kartlagt offren. Han har erkänt för minst fyra personer att han är skyldig. Han har betygsatt mordplatsen med en tiopoängare på en lista i datorn.
Peter Mangs vet inte vad han gjorde den dagen, och avfärdar allt som en slump eller en konspiration mellan de enda två kompisar han har haft. Sina erkännanden kallar han ”extrem jargong” mellan vänner. Eller experiment han har utfört för att se hur folk reagerar. Suck.
Men när han till psykologen på häktet säger att han skjutit Trez, varför gör han det? Åklagaren undrar och Peter Mangs svarar att han inte visste att hennes tystnadsplikt kunde hävas. Jaså. Hoppsan.
Nu tror jag ändå att 40-åringen fälls. Att den samlade bilden efter två månaders rättegång kommer att bli att det står utom allt tvivel att Peter Mangs ÄR den cyklande seriemördaren i Malmö.
Han har själv, trots att han nekar, siktat in sig på ett liv bakom galler. Han hade tänkt gå i kloster, men har skippat idén eftersom han ”inte har något kristet intresse”.
Att leva på institution ska bli inspirerande. Han tyckte ändå inte att det var så intressant att leva det vanliga livet. Det ska bli skönt, säger han. Det tycker vi med.

Har suttit hela dagen i säkerhetssalen i Malmö tingsrätt, där rättegången mot Peter Mangs har börjat. Mina intryck publiceras i Expressen i morgon. Men jag måste ge er två absurda bilder redan nu.
1) Åklagarna visar bilder från Mangs lägenhet. I ett av sovrummen har han gömt en pistol i sängen, under kuddarna. När bilden förstoras ser vi motiven på kuddfodralen: en leopard på den ena, en zebra på den andra. Som om han vore ett barn, eller bara en vuxen med mycket kitschig smak.
2) Åklagarna demonstrerar de vapen som Peter Mangs hade i sin bostad. Modifieringarna han har gjort. Ljuddämparna. Ljusskenet. Lasersiktena.
Den lilla röda laserpricken dansar runt i rättssalen, mellan väggar och tak, när åklagaren sätter i vapnet i ett specialtillverkat läderhölster.
När laserpricken och ljusskenet når henne duckar en av nämndens ledamöter. Jag förstår henne.

Jag hade helt missat den här genomgången av misstänkte seriemördaren Peter Mangs liv, publicerad i måndags i Sydsvenskan. Det är en oerhört väl genomarbetad artikel som jag kan rekommendera.
Min favoritdel är när Peter Mangs förlorar sig i konspirationsteoriernas värld 2009 och hänger i timmar fram datorn och surfar på sajter som Vaken, Politiskt inkorrekt och Youtube.
Han börjar också gå på hemliga föreläsningar för anhängare av konspirationsteorier. När Sydsvenskan kontaktar en av föredragshållarna kommer denne med årets scoop, en teori som försvinner långt ned i artikeln.
Han tror att anledningen till att Peter Mangs kan ha utfört dessa dåd, tre mord och tolv mordförsök, är att han har fått ett nanochip inopererat i huvudet och någon annan har styrt hans hjärna!
Jag ber att få påminna om ett dokument jag skrev om Sanningsrörelsen – som tror att världen styrs av rymdödlor.

Min fem år gamla instruktionsbok för nya Facebokanvändare kan vara rolig att läsa så här efteråt.
Mest förvånande är att jag hade valt en profilbild som antyder att jag lider av något sorts vansinne.
Fast egentligen är jämförelsen med Mats Olssons popsidor i Expressen på 1970- och 1980-talen inte så himla dum.
I alla fall inte som analys från undertecknad, ”som inte är den skarpaste kniven i lådan”, enligt en kritisk läsare.

Elbilarna är så tysta att Audi nu TILLSÄTTER ett ljud för att varna gångtrafikanter som kastar sig ut i gatan. Ljudet beskrivs som ”musik inspirerad av tonerna från en förbränningsmotor”. Låter som något som kan få högsta betyg i Close-Up Magazine.
Samtidigt vill Socialstyrelsen sänka den högsta tillåtna ljudnivån vid konserter. Katastrof för hårdrock och reggae, skriver Fredrik Strage i DN i dag. Och för Lykke Li som blåste ut min hjärna på Cirkus i Stockholm förra våren, vill jag tillägga.
När rocken blev eldriven blev den högljudd.
När bilarna blir eldrivna tystnar de.
Klokare än så blir det inte vid den här tiden.

Feist har en ny video ute, till låten ”Bittersweet melodies” från senaste albumet ”Metal”. Hon har använt sig av bilder från den argentinska fotografen Irina Wernings projekt ”Back to the future”.
Fotografen har skannat in gamla bilder och sedan återskapat dem med huvudpersonerna tio, tjugo eller trettio år senare, i samma typ av kläder och miljöer.
Du kommer garanterat att le när du ser bilderna. Feist är inte heller så dålig.

I dag skriver jag kolumn om att det är fascinerande att Olof Palme i en artikel i Svenska Dagbladet dyker upp som syndabock för de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien.
Så passande, när det börjar hetta under fötterna på handelsminister Ewa Björling och utrikesminister Carl Bildt.
Rubriken ”Sverige gav saudierna hemlig hjälp i 25 år” över ett helt uppslag under en bild från 1985 på drygt sex spalter av Olof Palme och en saudisk prins är talande.
I artikeln sägs att att Palme var starkt pådrivande och hade stort personligt engagemang i frågan om att bygga oljelagringsrum i Saudiarabien.
Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson – för övrigt en gammal kollega från Expressen – skriver samma dag på sin blogg att artikeln ”visar att det var regeringen Palme som var drivande i det här samarbetet” och att det ger ”en logisk förklaring” till varför Sverige senare tecknade vapenavtal.
Martin Jönsson är nu mycket upprörd över min kolumn. Han tycker inte alls att Svenska Dagbladet skuldbelägger Olof Palme. Han tycker inte att upplägget med utvikningsbild av Palme och prinsen och rubriken ”hemlig hjälp i 25 år” pekar finger åt Palme. ”Det är din egen tolkning” skriver han i ett mejl till mig.
Ja, vi är nog några läsare som tolkar det så.
Men det intressantaste är att artikeln inte alls belägger något om Palmes engagemang eller hur drivande han var. Det är ett påstående som slängs ut i en bisats – som vore det ett faktum som inte ens behöver förklaras. Jag har fortfarande inte sett något stöd för detta i Svenska Dagbladet, även om Martin Jönsson i mejl nu säger att det är ”väl dokumenterat”. Varför inte dokumentera det i artikeln? Göra det lite lättare för läsaren?
Att jag dessutom ställer frågan om artikeln kan ha tillkommit efter ett tips från någon inom maktens korridorer är uppenbarligen en förolämpning, tycker Martin Jönsson.
Jag tycker att Svenska Dagbladets nyhetsredaktion verkar vara en av mest mest professionellt arbetade redaktioner vi har i det här landet. Nyhetsarbetet har fått ett ordentligt uppsving de senaste åren, och tidningen har gång på gång egna, avslöjande nyheter.
Att det skulle betyda att man aldrig använder sig av tips från politiker eller tjänstemän är bara löjligt att tro.

Är det inte, visst liknar det… jo, det är faktiskt Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som pratar politik. Äntligen, efter tre månader, har han laddat upp, lägger förslag och låter sig intervjuas i tv.
Jag tycker det är jätteroligt att SVT har en dekor som just denna morgon, när Stefan Löfven gästar, plötsligt antar formen av hammaren och skäran, de kommunistiska symbolerna.
Frågan är om det räcker för att skrämma mittenväljarna och sänka opinionssiffrorna för S. Väljarna är så lättrörliga numera så ingenting är omöjligt.