LEAR | Av Aribert Reimann | Regi Stefan Johansson | Dirigent Erik Nielsen | Malmö opera | Speltid 3 t.

Först blir man lycklig. För en gångs skull har Malmö operas orkester kommit upp på scenen. Diket framför är överbyggt till scengolv så att sångarna kommer nära publiken. Fredrik Zetterströms imposanta baryton, AnnLouice Lögdlund (Goneril) och Karolina Anderssons (Regan) eldfängda sopraner och Matthew Shaws (Edgar) sanslösa countertenor, alla kommer de nära. I alla fall rent fysiskt. Ridån är bortrationaliserad och Richard Anderssons scenografi är enkel med några gråa bänkar, som i andra akten har vräkts omkull och tornar upp sig mot varandra som bål färdiga att eldas upp. Lars Humble, som spelar verkets narr i en talroll, är också föreställningens spelledare som kallar in sångarna som sätter färg på scenen i Dina Sandbergs sagofuturistiska kostymer på temat insekter. Den inspirationskällan förklarar de bleka nattfjärilstunna tunikorna som markerar att rollerna får det sämre, men är lite problematiska i sin nattsärk- och kalsong-look. Då fungerar skalbaggemaskerna på spira bättre, de korresponderar vackert med stråkinstrumenten bakom. Erik Nielsen får fram fantastiska stråkkluster och slagverksarsenalen ur Malmö operas orkester. Det råder perfekt balans mellan orkester och sång. De obevekliga mellanspelen, med ödesmättade gongar och skenande brass, flyter fram på en sorts klanglig lavaström från tragedins vulkan av känslor. Så långt är det bra.
För att bilda sig en uppfattning om vad Aribert Reimanns avantgardistiska opera ”Lear”, som nu framförs för första gången i Norden, kan man med fördel kolla Youtube. Det finaste klippet kommer från premiäruppsättningen i München 1978 där Dietrich Fischer-Dieskau spelar den åldrade, sinnessjuka kungen och Julia Varady hans dotter Cordelia, den enda av döttrarna som inte vill tävla om pappans gunst genom att fjäska för honom.
Det klippet säger inte bara någonting om hur verket klingar utan också någonting viktigt om musikteater. Det var just den tyske barytonsångaren Fischer-Dieskau som övertygade Reimann att han skulle komponera en Lear-opera. Han var förvissad om att dramat skulle passa för hans expressiva tonspråk. Beställningen kom inifrån. Ett drömscenario, javisst, men av just den här scenen kan man lära sig några saker om operaregi. Lear släpar in sin livlösa vuxna dotter och släpper inte ner kroppen trots att han själv är döende. Han klamrar sig fast vid henne och vid livet. Det är ingen sångvänlig position, men den fysiska ansträngningen präglar tolkningen och sången. När Lear slutligen faller ihop på marken, bredvid sin dotter, känner också vi organiskt hur livet släcks.

I Stefan Johanssons aktuella uppsättning för Malmöoperan är det fyra knektar, i stumma roller, som bär in Cordelia (Elsebeth Dreisig) och den obevekliga rörelsen mot slutet gestaltas genom att manskören bakom, en efter en, smäller igen var sin svart solfjäder och lämnar scenen. Det kan tyckas ha marginell betydelse, men tar faktiskt bort fokus från den gripande urscenen. Och ett exempel på att det är mer hjärna än hjärta i den här föreställningen där det manliga lidandet är i fokus. De tre kvinnoporträtten är typiskt nog bara två sorter: bitch och ängel. Här och var är det för mycket överspel, vilket påverkar sången.
Lars Humbles narr skiljer ut sig som verkets mensch, med rätt att vara uppriktig. Så synd att han måste vara det på tyska. Här missar man ett gyllene tillfälle att understryka narrens särskilda roll genom att låta honom säga sina sanningar på ett språk som alla förstår. Men Malmöoperan profilerar sig denna säsong som ett tyskt operahus. Även ”Trollflöjten” innehåller långa talpartier på tyska. Warum?

En ung flicka står framför mig vid kassan i Stockholms turaffär på Klarabergsviadukten. Hon undrar om det finns någon biljett för 600 kronor den 24 april. Biträdet hittar en plats långt bak, men den kostar 645. Han räknar hennes skrynkliga sedlar. ”Det här är tyvärr bara 595″. Hennes smala ryggtavla är så stilla att man vill gråta när hon tyst säger att hon måste ha glömt en 50-lapp hemma. Jag betalar mellanskillnaden, annars hade jag inte varit en människa, bara en liten lort. I synnerhet som jag själv har löst en bättre biljett för 795 till den första av de tre konserterna i Globen.
Somliga i publiken är så små att de dinglar med benen. Det är så mycket förväntan i luften att man får gåshud. Han är ett musikaliskt underbarn. Men ingenting Justin Bieber gör under de kommande 90 minuterna påverkar mig så mycket som de här flickornas energi. Timmarna de väntat, köerna de bildat, stämningen de byggt, tårarna de gråtit, vågorna de gjort, skriken de skrikit. Ljudet från 14 000 diskantröster som ropar rakt ut är något av det häftigaste jag har hört.
Justin Bieber är en perfekt projektionsyta för den första hormonstormande kärleken. Ingen får honom och alla får honom. De kan svepa hans vänliga soulpop omkring sig och bara drömma. Jag vet precis hur verkligt det där kan kännas, mitt i det overkliga. Och hur sårbar man är.
Nere på isen står de som har köat sedan gryningen. Vakterna vattnar dem som blommor, men strålen når bara de främsta leden. Flera har svimmat innan Justin Bieber flyger in som Fågel Fenix två timmar och en kvart efter utsatt tid. Varför kan inte sådana här konserter vara lika välorganiserade som Tjejvasan, med blåbärssoppa och vänliga funktionärer? Sponsorerna borde armbåga sig fram för att dela ut dricka och sittunderlag. Jag noterade dock att ingen plockade ner flickorna som hade parkerat sig i blomsterlådorna utanför Grand hôtel i måndags. Någonting har i alla fall hänt med synen på flickfans sedan The Osmonds.
Men många står fortfarande förvånat på avstånd och kallar alltihop för hysteri. De forcerade programledarna i ”Vakna” på NRJ excellerade i okänslig distans när de i går ringde upp en hängiven ”belieber” och lurade i henne att hon skulle få träffa Justin Bieber. När ”skojet” avslöjades blev hon förtvivlad.
Det är grymt att leka med så stora känslor.

Här är klippet från Vakna.

Vi sitter alltid på första radens fond i Berwaldhallen. Han, två rader längre ner, till vänster. Jag brukar titta efter hans lockiga bruna hår. Men jag ser honom inte när Sven-David Sandströms nya rekviem uruppförs 22 mars. I Stockholms konserthus sitter vi också på första radens fond, men till vänster. I kväll blev jag felaktigt placerad nere på parkett. Eftersom det inte var fullsatt kunde jag gå upp för trapporna till min vanliga plats. Han ska sitta lite längre bort, vi måste båda luta sig fram mot den stoppade balustraden för att se harpisten.
Thomas Anderberg började skriva kritik på Expressens Kultursida, det gör de finaste skribenterna på DN Kultur. Från den kultursidan stödde Anderberg kollegialt sin kritikerkollega när Folkoperan i affekt portade mig från framtida föreställningar eftersom jag hade varit en för jobbig kritiker. Den typen av stöd är sällsynt. Av förklarliga skäl. Det finns nästan inga kollegor kvar. Anderberg gjorde något åt det. Skrev en 400 sidor lång bok som hette ”Alla är vi kritiker”. Sådde frön som kunde växa upp till ett böljande fält av kritiker med råg i ryggen. De hade inte ens hunnit tränga upp genom jorden när Thomas Anderberg rycktes bort i förtid och en bedövande tystnad lägger sig över spalterna. Alla är verkligen inte kritiker.
Jag sitter på vår rad i Konserthuset och lyssnar när Kungliga filharmonikerna spelar Victoria Borisova-Ollas första symfoni. Jag hetsar ologiskt upp mig över att ingen tänker på att Thomas bör få en tyst minut. Under den kaotiska och sökande sista satsen spricker musiken plötsligt upp i en rytmisk och drillande sekvens, som en reva i ovädersmolnen, där man får syn på himlen. Ett hoppfullt tema kommer från trumpeterna före slutets kraftfulla mollackord. Thomas, det är du.

OPERA SHOWROOM | Folkoperan, Stockholm | 12-13 april

Jag kan förstå det oemotståndliga i att ge fingret åt borgerlig operapublik. Märkligare är att utmana sina egna. Som Folkoperan gör under sin korta performancefestival.
Musikerna. I Margrét Sara Gudjónsdóttirs verk ”Tragedies” stirrar en stum hubotkvinna på publiken medan det strömmar elektronmusik ur högtalarna. Två orkestermusiker står av en händelse sysslolösa i sina frackar och tittar på.
Sångarna. Undervattensoperan på Stockholms simcenter är en sorts sångarsadism. Ulrika Skarby sjunger en aria under vattnet, i så långa intervaller hon orkar, innan hon måste upp till ytan och andas och hosta.
Kören. Man ordnar allsång, men här finns ju ingen operakör till stöd för publiken. Och den finska skrikkören som också framträder har ett måttligt underhållningsvärde för den som saknar Folkoperans kör.
Jag kanske är lite ur balans, jag har just kommit ut från ett mörkt rum med levande ljus där Håkan (Papageno) Hagegård mindmappat om livet och döden och sex och samlevnad och på fullt allvar reciterat: ”Tjo (konstpaus) vad det var livat i holken i lördags”.
Men två saker tycker jag odelat om: Karolina Blixts mörka foajéframförande av Arvo Pärts ”Es sang vor langen jahren” och Per Magnussons minikammaropera ”Narkissos”. Om jag hade råkat missa dem hade jag nu varit väldigt oroad för Folkoperans framtid och den brist på kärlek till operakonsten jag upplever där.
FOTNOT. För mer detaljer om undervattensoperan och Hagegårds existentiella andaktsstund rekommenderar jag flödet på Twitter där jag livebloggade under hashtagg #operashowroom. Man behöver inte vara med på Twitter för att läsa vad som står där.

OPERATION IMPLOSION

SIMON BOCCANEGRA | Av Giuseppe Verdi | Libretto Piave och Boito | Regi Claus Guth | Dirigent Giancarlo Andretta | Göteborgsoperan | Speltid 3.10 t.

Föreställ dig att oppositionen vinner valet, varpå den nya statsministerns fru avlider och en förlorad dotter dyker upp i kärvänlig allians med en politisk dödsfiende. ”Simon Boccanegra” är en politisk opera som börjar ungefär så, fast i 1300-talets Genua. Verket är en skattkista för ett operahus som vill sträcka ut en hand till samtiden. Med sossekongressen runt hörnet i Göteborg kunde man med varsam bearbetning ha öppnat en associationsbana till mellan folket i Genua och folket i stan. Den klasskamp som utspelas är tidlös, liksom den inre kampen, när privatlivet inte håller jämna steg med karriären. Det kan alla relatera till. Men i foajén sitter publiken dubbelvikt över programböckerna och försöker förstå. Många förgäves.
”Om ni är besatta av handlingen kommer ni att få er upplevelse förstörd” säger den brittiske musikprofessorn Robert Parker befriande vanvördigt under sin föreläsning tidigare på dagen. Och de olika turneringarna som utgör handlingen till Verdis opera ”Simon Boccanegra” (1857) är verkligen fullt i klass med den jävligaste bruksanvisning som någonsin medföljt en fjärrkontroll. Täcknamn och adoptivbarn, gunstlingar hit och bortföranden dit, dödsdomar och benådningar, hemligheter och lögner.
Den tyske regissören Claus Guth gör det inte lättare för publiken när han väljer att göra en psykologisk tolkning (som hade premiär på Staatsoper i Hamburg 2006). Det börjar med Simon Boccanegras död och sedan får man baklänges återuppleva händelserna som leder fram till giftdöden. I början är scenens drömlika spegelbilder och roll-dubbleringar fascinerande. Simon Boccanegra går sömngångaraktigt runt som Officeren i ”Ett drömspel” och söker sin Maria.
I prologen har alltså Simon Boccanegra (Stefano Antonucci) ställts inför faktum att Genuaborna vill ha honom som högste styresman. Samtidigt får han reda på att han inte bara förlorat sin dotter utan även hennes mor, den älskade Maria. Så småningom återfinner han sin dotter, Amelia (Malin Byström), bara för att finna att hon är kär i hans politiska motståndare. Här finns det stoff att jobba med.
Men om man, som Guth, desarmerar verket från sin politiska laddning måste man åtminstone ladda rollerna. Här rör de sig nästan konsekvent i fjärrstyrd slowmotion utan att möta varandras blickar. Det mesta sjunger de på stort avstånd från varandra och liksom rakt ut i luften. Guth arbetar med det mardrömslika, men den här mardrömmen är inte tillräckligt omväxlande för att trollbinda publiken under tre timmar. Till slut blir man tokig på alla de ömsinta scener och smärtpunkter, som Claus Guths regi förhindrar. Sångarna separeras från varandra som delar efter en explosion.
Sopranen Malin Byström har allt: höjden, djupet, nyanserna, dynamiken, tragiken, och är på god väg att göra denna tolkning av Amelia helt oförglömlig. Men hela ensemblen, ingen nämnd ingen glömd, är värd en annan regi, en som inte får verket att implodera. Och det hade säkerligen även gynnat Göteborgsoperans underbara orkester.

Idag debatterar jag Wagner med Skånskans ledarskribent Martina Jarminder i radioprogrammet OBS. Det vill säga: vi läser upp var sitt manus, ungefär som på ångradions tid, utan att bli avbruten. Jarminder reagerar på en kommentar som jag skrev i somras (”Våga vägra Wagner”) apropå den svenska utgåvan av propagandaskriften ”Judendomen i musiken”. Hon är less på att ideligen bli påmind om Wagners antisemitism. Hon tycker bland annat att han var en ömsint kille. Vill ni höra en vettigare version av den här debatten föreslår jag denna länk till Sveriges radio.

SVEN-DAVID SANDSTRÖM | Requiem | Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester | Dirigent Gustaf Sjökvist | Berwaldhallen, Stockholm och SRP2
Jag har svårt att tänka mig att Sven-David Sandströms förra rekviem, som uruppfördes 1982, skulle ha orsakat samma rabalder i dag. ”Succe för porrmässa” stod det på Aftonbladets löp. Vad konstmusiken måste göra för att hamna där i dag vet jag inte, men mer än att använda könsord och skildra helvetet på jorden. Tobias Berggren skrev texten som tillsammans med Sandströms musikaliska expressivitet utryckte historiska fasor som riskerar att försvinna ur vårt gemensamma minne. ”De ur alla minnen fallna”, skapades till minne av Förintelsens barnoffer.
I fredags uruppfördes Sandströms nya ”Requiem”, tillägnat minnet av den nyligen avlidne kördirigenten Eric Ericson. Sångstämmorna är en hyllning till röstens möjlighet att skapa skönhet. Orkestern är överväldigande där den breder ut sig över Berwaldhallens hela podium, men den tar inte över. Man lämnar Berwaldhallen imponerad över vilka vidunderliga övertoner Sandström kan få fram ur just kören (Radiokören), inte minst diskantstämmorna som flyttfågellikt färdas tätt mot himlen, på orkesterns varma luftströmmar.
I första satsen, när mezzon Katija Dragojevic sjunger duett med sopranen Elin Rombo, får jag en bild i huvudet av två kvinnliga vårdare vid sängen hos den döende, vars bröstkorg hävs tungt. Ett idealiskt vårdögonblick. Men vardagens realiteter bleknar snart bort. Det är som spelade det från glittret i Katija Dragojevics silverklänning. Kör, slagverk, orgel, solister och brass bildar tillsammans ett glimrande majestät kring den katolska dödsmässans text. Det är stor djupverkan i spannet mellan sprödaste piccolaflöjt och gongarnas ur-ljud. Sandström dansar hellre med Hosianna i höjden än står till svars inför domaren i ”Dies irae”, även om han har skrivit snyggt där nere för Olle Persson (baryton) och Matthew Rose (bas).
På hela taget är det ett fantastiskt framförande under Gustaf Sjökvists ledning, och det finns underhållande spår att följa till såväl Verdi som Mozarts rekvier. I den näst sista satsen, ”Lux aeterna”, sjunger Rombo och Dragojevic en duett som är så skön att tankarna osökt går till den klassiska pärlan ”Blomsterduetten” ur Delibes opera ”Lakmé”.
Men det är Sandströms omskakande första rekviem som kommer att gå till musikhistorien. Det, kommer inte att falla ur minnet.

Fotnot: Konserten finns att höra i sin helhet på Sveriges radios hemsida. P2 Live klassiskt.

ERIC ERICSONS BEGRAVNING

Storkyrkan är full med folk. Vi sitter tätt ihop i bänkarna. Psalmsången är överväldigande. Jag vet att jag sjunger, men jag kan knappt höra min egen röst. Stora delar av musiksverige är här. Korister, körledare, musiker, tonsättare, operasångare – Eric Ericsons väldiga storfamilj. Alla tar i för Ericson. Längst fram i koret sitter den närmaste familjen strax nedanför den vita kistan som är prydd med grön mossa och vita liljekonvaljer.

En gång var det någon som frågade Eric Ericson vilken musik han skulle välja om det bara skulle finnas ett enda musikstycke i hela världen. Han valde mellan Bachs h-mollmässa och David Wikanders tonsättning av Frödings dikt ”Kung Liljekonvalje” men bestämde sig till sist för h-moll-mässan, eftersom den var längre.

Organisten Anders Bondeman väver skickligt in valda delar ur Ericsons körrepertoar i de långa improvisationer som behövs när nästan alla i hela Storkyrkan defilerar förbi kistan för ett sista avsked. När manskören Orphei Drängar framför Ericsons favorit har också de defilerat förbi kistan och tagit avsked av den dirigent som ledde kören i 40 år. Vilken kör som helst skulle kunna krackelera efter det, men Cecilia Rydinger Alin kan sin sak, jag har sällan hört en finare tolkning. Och förlåt Eric Ericsons kammarkör att jag inte lägger ut texten om Bach och Reger, men det ska ju inte bli en recension.

”Kung Liljekonvalje han sänker
Sitt sorgsna huvud så tungt och vekt
Och silverhjälmen blänker
I sommarskymningen blekt”

Flera körledare berättar hur viktig Eric Ericson har varit för dem. ”Jag hade inte blivit den jag blev om det inte hade varit för honom.” Det låter som när folk pratar om sin favoritlärare, om den där unika personen som hade förmågan att locka fram det man gick och bar på.

När jag frågar en av körledarna vad det rent konkret är som hon bär med sig från Ericson visar hon en handrörelse som långsamt rör sig uppåt. Den börjar med armen löst hängande utmed sidan, handryggen är lätt välvd och medan armen lyfts vänds handen upp och då är det något som lösgör sig, ett osynligt innehåll som skickar ett meddelande till sångarna. En av de gamla OD-koristerna talar om hur Ericsons händer liksom smalnade av. Han pratar med sin vän om hur kördirigeringen fick helt nya dimensioner. ”Plötsligt stod där någon som kunde visa 16-delarna.” Med Ericson blev körsång en konstform.

Men det blev också resor och fester. En sex-veckors-turné till USA med OD. Sex veckor! Nuförtiden är det ingen kör som är ute längre än 10 dagar. Saknade ni inte era tjejer, frågar jag. Nej, svarar de, ”man tog sikte på nån i publiken och sjöng för henne”. På den efterföljande minnesstunden i Eric Ericson-hallen på Skeppsholmen (före detta Skeppsholmskyrkan) blir man påmind om körsångens sociala dimensioner. Luften är tjock av kära återseenden och det är inte bara jag som får syn på en gammal flirt bland de 450 gästerna. Många ansikten lyser upp, händer sträcks ut, skratten ekar.

Eric Ericsons döttrar Annika och Eva håller var sitt fint och modigt personligt tal. Båda handlar till stor del om den sista tiden, då de fick möjlighet att hjälpa honom. Eva berättar att han hade ett keyboard på sitt äldreboende. De sista åren spelade han sällan, men en dag när hon gick där och plockade som vanligt och gnolade på en sång, fick hon ett infall och hjälpte den lite motvillige pappan fram till klaviaturet. Vi får höra inspelningen. Eva sjunger ”Nature boy” och Ericson kompar, lyhört och lugnt. När de är klara utbrister han, så omisskännligt Ericsonskt, som om han gjort en glad upptäckt: ”c-moll”!

Ericson är musikalisk fadersgestalt för många, men han är dessa kvinnors pappa. Förra gången jag var med på en minnesstund där det också var många fler än familjen som hade starka band till den avlidne, var det en kyrkoherde som begravdes. Många gamla konfirmander ville komma till tals. Jag ville tacka prästens barn för att de hade lånat ut honom till oss. Ericson var också en sorts själasörjare.

”Han rörde vid något i mig”, säger en annan körledare, med rödkantade ögon. Och så är det med de bästa körledarna. De får tag på djupa känslor som man inte kan sätta ord på.

Alla gamla radiokorister kallas fram till scenen. Jag hittar en plats där jag obemärkt kan sjunga med i Stenhammars ”I seraillets have”. Närmare än så här kan jag inte komma att faktiskt sjunga i Radiokören. Jag har glömt hälften av den danska texten som beskriver en varm kväll i seraljens trädgård. Men tonerna sitter i blodomloppet. Det var någon av Ericsons adepter som lärde mig att frasera den vackert. Jag tror det var Mats Nilsson. Eller kanske Stefan Parkman. Och när jag står där i kretsen av Ericsons korister känner jag mig faktiskt som en del av någonting större. Jag vet inte vad det är, men det känns fint, och det lever.

Jag har försökt att hålla mig från att recensera eftersom Lena Willemark är min gäst i senaste avsnittet av Ligga med Brodrej. Men det går inte. Inte när man sitter med en så här bra platta i en så här hopplös genre och som förmodligen inte kommer att sälja så där mycket. Nåt måste ändå sägas.

”Alla drömmars sång” är den första skivan, kronan på verket, från ett mångårigt samarbete mellan spelmannen Lena Willemark, saxofonisten Jonas Knutsson och pianisten Mats Öberg.

Det handlar om ett musikantiskt samspel som är så omedelbart att man ger tusan i vad det egentligen är. Kärva och kärleksfulla melodier, obändiga improvisationer och musikaliska stämmor går sömlöst in och ut ur varandra så man rent flippar ur av tillfredsställelse. En sax låter som en röst som låter som en sax som låter som en fiol som låter som ett munspel.

Vissa låtar har ett närmast djuriskt groove med zoologiska läten och råsväng och när Lena Willemark på releasespelningen på Orionteatern i Stockholm ber om lov att kula på korna (som faktiskt står runt hörnet på teatern där de annars spelar ”Hjälp sökes”) blir man uppriktigt förvånad att de inte sliter sig från sina bås och tacksamt kommer lunkande. Att det sjungande älvdalsmålet är Willemarks första språk, det kan ett barn förstå och som ett barn tar man in allt trots att man inte fattar hälften.

Till och med omöjligheten att spela en Beatles-standard ror de i land. Aldrig har väl avskedet känts så uppslitande i ”All my loving”.

Jag tar gärna risken att redan nu utnämna det här till årets skiva.

Ikväll spelar de på Teatern i Söderhamn.

Demoner på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg.
I kväll förlänger Stockholms stadsteater efter vissa påtryckningar pausen i Lars Noréns pjäs ”Demoner” för att Johan Rabaeus ska hinna åka till Globen och tävla med Ravaillacz.
Det är inte bara det att Rabaeus sviker teaterpubliken. Stockholms stadsteater hjälper honom att göra det.
”Demoner” är ingen spring-i-dörrar-fars. Det minsta man kan begära av ensemblen och teatern är att man ägnar sig åt samma fördjupning och koncentration som de 400 personer som har löst biljetter.
Att gå på teater innebär vissa överenskommelser. Man är i högsta grad delaktig i en allvarlig låtsaslek. I bästa fall uppstår stundens magi. Nu planerar Stadsteatern det hela så att Rabaeus kan skaka av sig sin roll och den uppslitande dramatik som han försöker gestalta och dra till Friends Arena för ett sammanhang där blotta omnämnandet av Lars Norén skulle dra ner ett flatskratt. Publiken bjuds på fika som tack. Vad den övriga ensemblen får förtäljer inte historien.
När Johan Rabaeus Frank häller ut askan från sin döda mors urna över Marie Richardsons Katarina vill jag inte få bilder i skallen av Eric Saade i en schlagerdusch. Demonerna som rider föreställningen hoppar väl jämfota av glädje över fel saker.
Jag föreslår att publiken på Stadsteatern gör som Rabaeus och går i pausen.