TROLLFLÖJTEN | Av Wolfgang Amadeus Mozart | Text Emanuel Schikaneder | Översättning Ulf Peter Hallberg | Regi Ole Anders Tandberg | Dirigent Stefan Klingele | Kungliga operan | Speltid 3 t.

Den norske regissören Ole Anders Tandberg fortsätter att tälta med Mozart på Kungliga operan. Così fan tutte (2007) utspelades delvis på ett slags festivalläger för 70-tals hippies, i Figaros bröllop (2010) slogs tältet upp under den sista aktens nattliga parkförvecklingar och när han nu sätter upp Trollflöjten är Sarastro (Michael Schmidberger) scoutledare i kakibeigt vilket både för tankarna till Charlie Brown i Snobben och scoutlägret i Wes Andersons film Moonrise kingdom.

Hela Sarastros patrull kryper komiskt ut från ett pyttelitet tält under förspelet till andra akten och Maria Gebers kostym för Ida Falk Winlands Pamina liknar kläderna som Kara Haywards tweengirl bar i Wes Andersons film. Papagenos klockspel har blivit en miniflygel som är en direkt parafras på Charlie Browns i Snobben och Papageno själv (Carl Ackerfeldt) har följaktligen fått som regi att sitta lika nerböjt fokuserad just som vår vän Charlie. Utanverket kan dock inte dölja det faktum att den här uppsättningen både saknar riktning och musikalitet. Susanna Sterns Nattens drottning och Ida Falk Winlands Pamina är den stora behållningen. Johan Edholm (som sjöng titelrollen i Figaros bröllop), klarar också att väcka en slumrande salong med hundraprocentig pregnans i sin biroll som Talaren. Annars är det både konstig casting och sega tempi under Stefan Klingeles ledning. Musiken bär inte.

Den här uppsättningen av Trollflöjten belyser Kungliga operans problem med att vara nationalscen för den lyriska repertoaren. En Wagneropera skulle aldrig rollbesättas så här oinspirerat. De tre damerna låter tyvärr som när två rhendöttrar dränker en lärka. Man ska inte ta sig an Trollflöjten med för stora anspråk, men man måste handskas varsamt med den inneboende lyriken. Den kommer upp till ytan och kippar efter andan genom en och annan sångare, eller en tappert glittrande flöjtstämma. Men sedan drunknar den av omild behandling.

En annan problematik som kommer i dagen, men som inte Kungliga operan kan lastas för är bristen på bra gossopraner. De tre gossarna, här kallade andeväsen, har väl aldrig låtit och agerat så fint. Det kan bero på att de är flickor.

Föreställningen har dock sina ljuspunkter. Dessa ligger främst i scenografin som är Ole Anders Tandbergs styrka. Bäst är björnscenen under Papagenos prövning, där manskörens uttryck som den svenska björnstammen innehåller många fler dimensioner än de får som amerikansk scoutpatrull. Fint funkar också brytningarna av fjärde väggen som när Tamino (Daniel Johansson) kliver rakt in i fiktionen via orkesterdiket eller när Papagena (vitamininjektionen Vivianne Holmberg) ger sig tillkänna på omedelbar skånska från tredje raden. Vacker, för att inte säga genial, är också Nattens drottnings och Sarastros gemensamma nedstigning till dödsriket.

Tandberg har inga större pretentioner på att vara djupsinnig trots en intressant programtext om den tilltagande kosmiska tomheten. Programredaktören Claes Wahlins uttömmande miniessäer som täcker in alla aspekter på operan framstår, om än oavsiktligt, som en intellektuell korseld mot Tandbergs sceniska infall.
Ulf Peter Hallberg har tagit på sig den otacksamma uppgiften att utmana Alf Henriksons legendariska, musikaliska översättning. Somligt lyckas. Annat inte. Papagenos omedelbara strof ur sin presentationsaria: ”Mig känner alla mänskor till. Jag fångar fåglar med min drill” har blivit: ”Jag är ju välkänd häribland / hos ung och gammal i vårt land”. Häribland?
På scenen är det oskuldsfullt och flyktigt. Ridåer hackar upp handlingen, sortier och ryggar får oss att undra om någonting alls är viktigt. Pamina lär vi känna som en ung dagdrömmande flicka i vita strumpbyxor, längst bak i Peter Tillbergs kända klassrum, ”Blir du lönsam lille vän”. Där knyts säcken slutligen ihop med ett uppsluppet klassrumsmyteri där pappersflygplanen kastas kors och tvärs genom klassrummet. Lite som idéerna.