På förekommen anledning (och här är en länk till min recension av Kungliga operans Trollflöjten). Nu behöver vi lyriken och musiken. Ingmar Bergmans filmatiserade Trollflöjten brukar framhållas som den bästa. Men faktum är att Kenneth Branaghs filmversion får oförtjänt lite beröm i dessa sammanhang. Stephen Fry skrev manus och resultatet är en skön förening av dataspel, Nicholas Nickleby, En förlorad värld, Harry Potter och Trollkarlen från Oz. I sagolik skyttegravsmiljö. Det märks att Branagh kan sin sak. Och har stor respekt och kärlek till operakonsten.

Så här motiverade han sin cast när jag intervjuade honom inför premiären 2007.

Kenneth Branagh är noga med att ariorna måste vara dialoger. Halva scenen måste ägnas åt att filma personen som lyssnar och hennes reaktioner. När Tamino sjunger sin första aria, förförd av Paminas bild, så får man se ett drömskt svartvitt avsnitt där de dansar i en balsal.
Det är sångare som spelar alla roller, även om de mimar efter sin egen röst. 

– Många rådde mig att använda skådespelare i stället, men då hade man slitit ut verkets själ. Man måste ha full koll på vad som händer med kroppen när man sjunger. Tänk på Audrey Hepburn i My fair lady, filmen avbryts när hon mimar, det spelar ingen roll hur ljuvlig hon är. Jag vill ha en röst som bär fram karaktären, inte en röst som är separerad från människan.”

Jag har sett många tillkrånglade Trollflöjten genom åren, som eventuellt roat sådana som äter Schikaneders libretto till frukost varje morgon.

– Predikningar för de redan frälsta, fyller Branagh i.