Här är en rapport från dagens seminarium om operasexism på Operahögskolan.
Enligt ödets enastående ironi är Gudrun Schyman vice ordförande i den styrelse för Operahögskolan i Stockholm där Göteborgsoperans dramaturg är ledamot. Gademan närvarade dock inte i dag när Operahögskolan sammankallade till en seminariedag med syftet att hitta strategier för att tillsammans bekämpa operasexismen. Men Schyman var desto mer närvarande och sa galghumoristiskt sida vid sida med ordförande Kristina Axen Olin att hon såg processen som ett tolvstegsprogram, ”oss alkoholister emellan”. Isen bruten. Schyman tar gärna på sig titeln rikshäxa när hon svärjer att det var väl fan att vi inte har kommit längre än så här.
Sedan stämmer alla upp i Fångarnas kör som något ljushuvud har kopierat upp och delat ut. Jag tänker på We shall overcome den där olycksaliga dagen när Birgit Friggebo ledde allsång i Rinkeby 1992, men Suzanne Osten hittar relevansen: Vi är alla fångar i klichéerna. Operan behöver inte vara äkta, fortsätter hon, den ska vara teatralisk, men sann och berörande. I det ögonblick man känner sitt eget liv sippra in i det som händer på scenen är det lyckat. Och då är det ett problem om, som Osten menar, porrindustrin skapar ett estetiskt program för hur vi ska se ut.
Katija Dragojevic (@KatijaOfSweden på Twitter) har 13 års erfarenhet av opera. Under den tiden har hon EN gång arbetat med en kvinnlig dirigent och TVÅ med kvinnlig regissör (båda svenska). Hon har fått många omotiverade förslag om att klä av sig, ställa upp på olika former av klapp-på-rumpan-regi samt våldsamma sexscener och inte alltid kunnat säga nej, men allt oftare och uppmuntrar till detta. Katija är en av mycket få sångare (5-6 stycken) som vågar yttra sig i offentligheten. Själv säger hon att många fler är kritiska, men rädda för repressalier.
Desto mer upprörande är det när Kungliga operans chef Birgitta Svendén därpå i sitt anförande (som hon inleder med en självförhärligande referens till församlingen att betänka att det tog tid innan det blev vanligt med kvinnliga chefer) strängt säger att det finns ett ord som heter NEJ. Svendén menar vidare att det är en myt att människor blir av med sina jobb för att de säger nej. Man kan nästan förnimma hur hela den blivande och nuvarande församlingen av frilansande sångare gör en rörelse för att lämna lokalen.
Sedan säger Svendén först hur viktigt det är att ha omvärldskoll och sedan framhåller hon Madonna och Lady Gaga som exempel på populärkulturens dåliga inflytande på operascenerna. Vilket rungande exempel på bristande omvärldskoll att välja just dem, två kvinnliga artister som är chefer över både sina karriärer och kroppar.
Och sedan blir det värre. Svendén är emot kvotering. Med en retorik som tagen från Pelle Billing raljerar hon om ”den kvinnliga blicken”. Sedan går hon hem till sitt operahus. Jag skulle inte tro att vi kan hoppas på så mycket mer därifrån. Operan är en religion och Birgitta är helig. Synd att man inte, som med Dramaten, har ett Stadsteatern att vända sig till.
Förutom klichéerna finns konventionerna och dessa går både tonsättaren Jonas Forssell och librettisten/dramaturgen Magnus Lindman in på i sina anföranden. Operan tyngs av konventioner av närmast religiösa format. Regissören Stina Ancker menar att vi ska trycka på pausknappen till 1800-talets operor. Det går helt enkelt inte att få till en hederlig gestaltning av Gildas meningslösa och brutala död i Rigoletto.
Jonas Forssell påtalar att Puccinis människosyn var minst lika diskutabel som Wagners: ”Tänk om operatexterna hos Puccini och Wagner nagelfors som Astrid Lindgrens negerkungar.”
Med honom talar jag om normen vid kaffet efteråt. Det faktum att DN har en helsida med en recension av en konsert som redan är överspelad där en före detta chefsdirigent kommit hit och dirigerat en Mahlersymfoni för vilken gång i ordningen. Eller att jag varit i Malmö och Köpenhamn för att se två Parsifal (även om jag och Parsifal gjorde slut under den resan).
Tonsättaren Tebogo Monnakgotla är också bland talarna. Hon medverkade också på Statens musikverks jämställdhetsdagar i slutet av veckan. Se Twitter #jämusik. Vi pratar om det osunda odlandet av myten om den allenagörande manliga maestron. Radiosymfonikerna anställde en dirigent som egentligen ingen hade hört talas om och började pumpa upp hans varumärke till absurda format. De bygger upp en ny Esa-Pekka. Det går inte. Sedan vinner en kvinnlig solotrumpetare den anonyma provspelningen till den åtråvärda stämledarplatsen i orkestern, men får ÄNDÅ inte komma till provtjänstgöringen. Hon tränger inte igenom den testosteronstinna symbiosen mellan konserthuschef och maestro hur bra hon än spelar sitt instrument.
På Musikverkets jämställdhetsdagar lovar Stefan Forsberg, chef för Stockholms konserthus, att vika två veckor varje år för kvinnliga tonsättare, eller exekutörer i någon form. Alltid något. Polarprisets Alfons Karabuda lovar att värna mångfalden i EBU fast man ger priset till 35 män och sex kvinnor, men sedan twittrar han att han hör min kritik och tar den till sig.
Faktum är att genusfrågan kommit upp på dagordningen även om operavärlden ligger 20 år efter teatern i medvetenhet och vi har en operachef på Nationalscenen med beröringsskräck för ordet kvotering så tror jag att de flesta institutioner tvingas relatera till det faktum att samtiden har tänt en spotlight som kommer att fortsätta lysa med oförminskat sken. Flera år framöver.
Regissören Johanna Garpe, initiativtagaren till dagens seminarium på Operahögskolan i Stockholm, säger att hon nyligen såg en operaföreställning där sopranen fick sin ena bröstvårta avskuren på ett naturtroget sätt. Många lämnade lokalen.
När jag lämnade skolan satt man i smågrupper och diskuterade förslag till åtgärder. Störst grupp hade samlats kring Gudrun Schyman. Återstår att vänta på dokumentet med 12-stegsprogrammet. Enligt rektor Magnus Aspegren kommer det upp på skolans hemsida, men är ”mötets dokument” vilket jag tolkar som att det inte blir något styrdokument för operahögskolan.
Fotnot: Läs Twitterflödet från Operahögskolans seminarium under hashtag #stoperasex.
