Gunilla, det borde jag ha gett mig fanken på att du skulle både förenkla och vulgarisera mitt uttalande på seminariet – för så där sa jag naturligtvis inte alls ordagrant. Jag talade om Gitta-Maria Sjöbergs och regissörens minutiösa förarbete och att Gitta naturligtvis inte skulle göra något hon inte hade full täckning för. Naturligtvis återger du heller inte min följdfråga till dig: ”Vad är det som du har svårt med att en kvinna blir påsatt mot ett kylskåp av egen fri vilja?” Då ville du inte svara, annat än ”oj vad detaljerat det här blev då”. Jag förde in regissörens och min egen homosexualitet för att visa på att det inte räcker att bara dela upp det kvinna – man, när regin anses ”gubbig” osv. Heterosexuella kvinnor och homosexuella män har samma objekt för sina begär – män. Själv har jag därför väldigt lätt för att anamma ett kvinnligt perspektiv och en kvinnlig inlevelse genom att släppa fram de sidorna i mig. Jag har märkt det hos många manliga homosexuella regissörer också. Men det var inte alls relevant, fick vi veta av en annan paneldeltagare. Själv tycker jag det är mycket fyrkantigt sätt att se det på. Skulle det bli gubbigt så fort en man regisserar, och automatiskt inte när en kvinna gör det? Jag gav exempel på två verkligt feministiska läsarter, där båda regissörerna var heterosexuella män. Det blir inte automatiskt en kvinnlig läsart för att en kvinna regisserar, tro mig!
I scenen du nämnde är verket detta att en kärlekstörstande kvinna låter sig bli påsatt av en dräng. Hur ska vi göra då, menar du? Ta in dem bakom en skärm? Varför går du alltid går i baklås så fort man visar en kvinna med stor sexuell aptit på scenen – dessförinnan var det Herodias i vår Salome. Jag kan inte tolka det som annat än nymoralism. Det är många kvinnor (de flesta medelålders) som talat med mig om hur tagna de har blivit av båda dessa uppsättningar, hur de känt sig sedda och berörda just som medelålders kvinnor.
Jag var heller inte förvånad – som du påstår – över ditt uttalande: jag hade ju läst din recension, så jag väntade mig det. Och heller inte uppbragt, snarare utled. Men att du har kokat ned allt detta som jag sa, och som jag återgett ovan, till ”Jamen hon är ju med på det. Och regissören är homosexuell. Och det är jag med.”, tycker jag är häpnadsväckande urholkad journalistik. Detsamma gäller uttalandet att det bara är för operan att göra som inom talteatern, att byta roller med varandra. Det göres inte lika lätt, och det vet du också vad som skulle hända med musiken när t ex en basbaryton och en koloratursopran byter plats med varandra. Det talade vi också om på seminariet. Göran Gademan