DMITRIJ SJOSTAKOVITJ | Lady Macbeth från Mzensk | Regi Graham Vick | Dirigent Thomas Sanderling | Göteborgsoperan | Speltid 3.25 t.

Det väcker viss förväntan när regissören förbjuder alla inklusive pressen att ens titta på föreställningsbilder före premiären. Vad kan det vara som inte får avslöjas i förväg? Det är oundvikligt att denna förväntan så här efteråt väcker känslan av att ha blivit snuvad på konfekten.
Uppdateringar är vardagsmat för operabesökare. Nakna män har man också vant sig vid. Omskakad blir man mer sällan. Inte heller genom Graham Vicks uppsättning av Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk (1934). Shakespearekopplingen, för den som undrar, beror på att Katerina (Gitta-Maria Sjöberg) mördar. Först sin vidrige svärfar, sedan sin veke man, som båda står i vägen för hennes lycka. Och lyckan stavas Sergej (Pär Lindskog).
För sitt libretto valde Sjostakovitj Nikolaj Leskovs kortroman Katarina Ismajlova med dess tragikomiska skildring av kvinnan i det förrevolutionära Ryssland. Vick uppdaterar här handlingen till ett samtida Ryssland, men får egentligen bara liv i västvärldens föreställning om detsamma. Vi i väst älskar visst att masturbera till bilden av den slocknade socialismen och den nyrika ryskan med vulgär smak. Och här sitter nu Katerina Ismajlova i sin dyra päls i ett blankt nytt kök och beklagar sig över livets meningslöshet. Vi ska så småningom ta farväl av Katerina i samma kök där hon dukar under i stället för på vägen mot originalets sibiriska straffkoloni.
Vick vill ”locka fram verkets och tidsandans konstnärliga mod och fräschör”. I så fall borde han tagit fasta på att Sjostakovitj gick in i det här projektet med planer på en feministisk tetralogi. Svärfadern (Mats Almgren) är en snuskig despot, maken (Joachim Ottosson) tafatt och hunsad och älskaren Sergej en opportunistisk fåne. I denna krets av hopplösa tomma män återfinns en lika tom Katerina, Gitta-Maria Sjöberg som gör rollen för första gången men absolut inte sista. Hon är en av våra finaste spinto-sopraner och den längtan hon uttrycker i sång är intressantare än det vi ser: att ha sex på den vita Volvon.
I bästa fall är Sjostakovitjs opera en uppgörelse med mannens sämsta sidor: alkohol, fjäsk, hyckleri och sexuella övergrepp, men i Vicks tolkning sextrakasserar Sergej tjänsteflickan Aksinja medan hon lägger sig tillrätta. Det går inte att missa budskapet att hon gillar att ha en hel hejarklack av arbetare som publik. Hela första akten påminner dessvärre om upptakten till en p-rulle. ”Hej, alla kåta arbetare på bakgården. Min man har åkt på tjänsteresa”.
Det slamrar tomt, i bland också från Göteborgsoperans orkester som har en bit kvar till en balanserad helhet.
På kör och statister tycks Graham Vick ägnat omsorg om personregin. Det är dock oklart vad man ska ha alla uppmärksamhetskrävande grupperingar till: De vitklädda bröllopsbrudarna som blodar ner sig med motorsågar i stroboskopljus, de kalsongklädda kistbärarna i procession och de nakna männen i duschen. Jag tycker mest att det liknar underhållande distraktioner på en deltävling till en melodifestival, för att nämna ett evenemang som helt osökt poppar upp i mitt huvud.

NEXT TO NORMAL | Av Tom Kitt och Brian Yorkey | Översättning Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson | Regi Svein Sturla Hungnes | Wermland operas Lilla scen | Speltid 2.25 t.

Det kunde varit något så osannolikt som ett samarbete mellan Lars Norén, Ann Heberlein och en habil popkompositör. Men det är ett amerikanskt musikalteam som ur O’Neills dramatradition kring den trasiga familjen snickrat ihop en modern musikal där mamman knaprar psykofarmaka sedan hon blivit schizofren efter att ha förlorat sitt första lilla barn. Temat är gripande, texten är lättbegriplig, så varför blir man inte gripen?

Tom Kitt och Brian Yorkeys amerikanska musikal Next to normal fick Pulitzerpriset för bästa text 2010 och har sedan dess åtföljts av ett rykte om att vara räddningen för dem som inte gillar musikal. Med detta avses det angelägna temat och den välgörande avsaknaden av klyschiga musikalmoment som överdådiga dansnummer och nattstånden handling. I en Broadwaykontext där Guys and dolls, Evita och Chorus line spelas på rullande repertoarschema känns kammarspelet Next to normal fräscht som källvatten i stället för läskeblask. Men fullt så nytt och piggt känns det inte på Sverigepremiären på Värmlandsoperans lilla scen.

Den genomkomponerade musikalen återger duktigt behandlingsmetoder, komplikationer och patientens samt den närstående familjens reaktioner med låtar som präglas av desperation samt andlöst och melankoliskt vankelmod. Exempelvis får man en ganska omständlig musikalisk redogörelse för elchockbehandling, grundligt ventilerad av de olika familjemedlemmarna. Ledsna sånger staplas på varann.

De dramaturgiska bristerna tynger verket. Berätta inte, visa! Jag kommer faktiskt på mig själv med att sakna dansen som en stunds paus från partiturets alla realistiska meddelanden och känslomässiga bearbetningar genom sång.

Det finns ingenting att invända mot ensemblen, tvärtom. Den är fantastiskt tajt. Svein Sturla Hungnes uppsättning är ett återvinningsprojekt från Oslo 2010, med nya sångare för Karlstadsversionen. Cecilie Nerfont har redan rollen under huden, hon är absolut trovärdig. Bättre musikalrolltolkning har jag faktiskt inte sett sedan Helen Sjöholm sjöng Kristina från Duvemåla. Nerfont gömmer sig inte bakom påklistrade musikalposer utan gestaltar rakt och oförställt inifrån. Tove Edfeldts dotter och Christer Nerfonts make spelar också både fint och genuint. För att nu nämna dem som sjunger mest. Kapellmästaren Jakob Petrén låter ingenting glappa. Regin är utmärkt. Allt är egentligen görbra. Om man går hem före paus hinner man inte ens tröttna.

Men inte är det här musikalens räddning. Kitt och Yorkey förnyar inte musikalen och förlöser inte dramat. De snärjer dramat i sin klåfingriga iver att skriva en sång för varenda känsla. Och när känslorna liknar varandra som under ett lång sjukdom, blir det dessvärre långtråkigt.

Varsågod en plastpåse med nål, tråd, kretskort, småkomponenter och bruksanvisning.

”Krävs det några förkunskaper” pep jag och ville instinktiv lämna den fönsterlösa källarlokalen på Sigtunagatan 14 i Stockholm där Syntjuntan hade möte. Men ledarna garanterade 100% resultat och handarbetet påbörjades. Mini-Marshallhögtalarna skulle inom loppet av nån timme framkalla de lustigaste ljud som man nånsin kunde föreställa sig. Ida Lundén slog in. Först lät det mest som en tvåtaktare på väg att skära. Men sen tror faktiskt att jag fick fram ett sjungande ettstruket c. Nöjd. Inte särskilt experimentellt kanske. De andra knattrade lite ettrigare.

Stackars sönderstressade operapublik. Plötsligt och utan förvarning dyker någon enastående sångare upp i en repertoaropera. Ryktet hinner knappt börja cirkulera innan den gästspelande sällsyntheten är borta igen. Just nu sjunger Irene Theorin Elektras roll i Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers uppsättning på Kungliga operan. I blanka draperade festklänningar och högklackade skor möter vi den dysfunktionella familjen och det strykrädda hovet kring Marianne Eklöfs Klytaimnestra. Uppsättningen var enastående redan med Dalayman i titelrollen 2009, men med Theorins Elektra och Emma Vetters Chrysotemis på scenen samtidigt blir det en musikalisk urladdning utan like.

Våra pågående svenska Birgits i storlek XL får artisterna i TV4:s The voice att framstå som patienter på öron-näsa-halskliniken. Richard Strauss hatälskade dramatiska sopraner så det här är ingenting för mesar. Fotnot: När denna blogg postades fanns spridda platser kvar för den som har möjlighet att se den sista föreställningen 18/1.

Skriver i dag om när det populistiska tonfallet tar över operadebatten apropå tillfälligt (?) vikande publiksiffror på Göteborgsoperan. Läs här.

FLICKAN FRÅN VÄSTERN | Av Giacomo Puccini | Regi Christof Loy | Kungliga operan | Speltid 3.20 t.

Man kan inget annat säga än att det är ett hejdlöst välsjunget triangeldrama som spelas på Kungliga operans scen just nu i Flickan från västern med den goda Minnie, sopranen Nina Stemme, den snygge Johnson, tenoren Aleksandrs Antonenko och den onde sheriffen, barytonen John Lundgren. Alla lika akuta, höjdsäkra och expansiva sångare. Det är bara att luta sig tillbaka och åka en Puccini-tripp med den testosteronstinna manskören och hovkapellet som så passionerat framför denna smäktande americana under ledning av Pier Giorgio Morandi.

Referenserna till stumfilm och spaghettivästern får publiken av fnittra av förtjusning redan när Nina Stemme efter förtexterna (!) spränger fram över prärien på en väldig häst och gör en entré vars underhållningsvärde skulle spolieras om jag avslöjade den.

I centrum för den här corny Puccinioperan står alltså Nina Stemmes saloonvärdinna i guldruschens Kalifornien. Runt henne rör sig hemlängtande, lycksökande, oroliga män som söker stundliga kickar i form av sprit, spel och good ol’ lynching. Att Minnie är oskuld och har bibelskola i baren är ett uttryck för Puccinis svaghet för madonnor.

Realismen hålls på avstånd genom att flera scener liveprojiceras som svartvit film bakom sångarna. Där ser man hur operaregi i allmänhet följer stumfilmsestetiken. Vilket jag är den första att beklaga, även om det har en poäng här. En annan lek med konstarterna är det bakre rum som i förstone ser ut att vara Minnies kontor men som också är en loge där stjärnan förbereder sig för nästa entré. Regissören Christof Loy och scenografen Herbert Murauer håller på så vis verket i från sig så att också vi kan betrakta det med välbehövlig distans.

Flickan från västern skulle nog kunna göras som en angelägen berättelse om vad som händer när man river upp alla rötter för att söka lyckan långt hemifrån och grupper av rotlösa män bildar ett nybyggarsamhälle. Och när en främling med utländskt namn kommer och gör anspråk på brödraskapets gemensamma syster. Operan innehåller samtidigt en feministisk kommentar om en kvinna som väljer sin framtid och går igenom en livskris där hon upprört frågar hur långt hon hade kunnat gå om hon hade utbildat sig. Det får Stemme fram i en av hennes stora ögonblick i operan. För att inte tala om hur det slår gnistor mellan henne och Antonenko.

På tankestoffets absoluta bakgård befinner sig dock indianerna Billy Jackrabbit och hans kvinna Wowkle. Huvudsakligen kommunicerar de med Kalle Anka-indianska: ”Ugh”. Första gången är det komiskt, därför att det är så urbota mossigt, och kan passera i kombination med Puccinis uppfattning om vad som är amerikansk folkton, men sedan sätter man skrattet i halsen. Wowkle som arbetar hemma hos Minnie behandlas som luft. Det är trovärdigt. Men att hon när ingen ser njutningsfullt skulle borra ner näsan i den vite mannens rock avspeglar bara den vite mannens uppblåsta självbild. Man blir påmind om var man är och att ”ugh” innehåller samma fördomsfullhet som ordet neger.

Förra gången en lysande sopran bestämde repertoaren på Kungliga operan var det Katarina Dalayman som valde att göra Carmen. Det blev inte heller särskilt angelägen opera.

Dagens avsnitt av KulturExpressen handlar om August Strindberg. Det klassiska klippet kan ju inte bli nåt annat än Beethoven. Strindberg deltog till och med i en sorts musikcirkel där man spisade och spelade titanen och som han kallade Bethovengubbarna.

I dikten Stadsresan skriver Strindberg målande om klockarens resa till staden. Bland annat beskriver han klockaren vid klaveret, som ett lejon och som en korsfäst med fötterna naglade vid pedalerna. ”Appassionatan” på notstället. Lars Sjöberg påminde mig om Claudio Arrau och det tog inte lång tid innan jag hittade den här Bonnkonserten från 1970, varifrån sonaten finns sparad i sin helhet. Varsågoda.

Se KulturExpressen på Axess tv eller på Expressen.tv/kultur. Länk kommer.

Drottningen sätter sig. Nu får nobelpristagarna lov att göra det också. Jag sitter och plåtar.

Joseph Calleja uppfyllde i går de flesta förväntningar man kan ha på en klassisk tenorkonsert. Jag slutade snart sura över att ingen svensk operasångare fått giget på Nobelkonserten. Studera mitt ocensurerade live-twitter här. Den modernt twittrande Calleja är tenorernas svar på Bryn Terfel. Hans repertoar ligger tryggt i mittfåran, överraskningar tycks aldrig gångbara på Nobelkonserten.

Med sin varma röst och utstrålning, sammetslena mellanregister, gyllene vibrato och ja ni fattar har han snart publiken helt i frackens innerficka. Den stringenta dirigenten Marcello Mottadelli (ser ut som Joaquin Phoenixs romerska kusin) får även fjong på filharmonikerna. Eller om det är konsertmästare Joakim Svenheden, som för övrigt spelar en absolut urhärlig ”Danse macabre” som ger den sälta som den sockriga franska repertoaren efter paus behöver. Jag misstänker att Callejas musikalitet och charm också har avsevärd betydelse för orkesterns upptändning.

Extranumren är nästan parodiskt förutsägbara, ”O sole mio”, ”Granada” och Jussi-numret ”Because” (stor på 50-talet). Men vad gör det? Han flörtar med publiken. ”E lucevan le stelle” och inte ett öga är torrt vad jag kan se närsynt som jag är. Tycker nog att han poserar lite med onödigt långt rubato. Typiskt tenorer. Typiskt tråkig kritikkommentar. Det här är tenorbusiness as usual, men eftersom man inte är proppmätt på den här sortens självklara röstkonst så köper man hela ”akten”, som det heter på populärmusikaliska.

Uppdatering: Mitt twittrande resulterade i en lärorik och inspirerande kommentar från tenoren Nikola Matisic. Han menade att Calleja är riktigt ”old school vokalkultur”. När jag bad honom utveckla det hänvisade han till den italienska barytonsångaren Cotognis definition: mörk kärna med ljus lyster och en orubbad vokal linje som beskriver känsla framför ljudeffekter. Sedan skickade Matisic denna sånglektion från 1933 där Giacomo Lauri-Volpi lär ut konsten att sjunga.

Äntligen har Kungliga operan fått en chefdirigent. Nu kan huset växa. Säsongen 2012/13, det vill säga i höst, tillträder den holländske dirigenten Lawrence Renes. Den första produktionen han dirigerar blir Wagners Valkyrian januari 2013. Enligt pressmeddelandet tände det till mellan Renes och hovkapellet när han dirigerade Rhenguldet i våras. Kontraktet löper till och med säsongen 2016/17. Precis som ett seriöst operahus utser en person till att leda balettkåren måste även hovkapellet ha en ledare som ser till att orkestern utvecklas. Dessutom bör valet av produktioner vara resultatet av en kreativ process med chefdirigenten, operachefen, balettchefen och dramaturgiat inblandat. Helst ska regissör och dirigent samarbeta i ett tidigt skede av processen. En bra chefdirigent kan bli lika viktig för ett operahus utveckling och anseende som en bra operachef, i bland viktigare. Se bara vilken betydelse Antonio Pappano har haft för Royal opera house i London. Kungliga operan har saknat en chefdirigent sedan 2003 när Alberto Hold Garrido hade en kort sejour som legendariske Leif Segerstams efterträdare. (Segerstam i sin tur blir chefdirigent i Malmö som ytterligare spär på sin air av fornstora stjärnor från huvudstaden).

Hoppeligen leder rekryteringen av en chefdirigent till Kungliga operan till att intresset för stans övriga dirigenter ökar. Renes har vid ett flertal tillfällen dirigerat Kungliga filharmonikerna. I andra större kulturstäder är det brukligt att man vid operahusen städslar dirigenter som chefar över orkestrarna i stadens konserthus. Den mycket upptagna Berliner Philharmonikers Simon Rattle har innevarande säsong dirigerat Döda huset på Berliner staatsoper. Radiosymfonikernas Daniel Harding liksom Kungliga filharmonikernas Sakari Oramo skulle för länge sedan ha inbjudits att dirigera hovkapellet.

Det sägs att inte Lawrence Renes färdas med eget plan. Det ryktas att han flyger det själv. Jag väntar i denna stund att få denna nya växthuseffekt bekräftad direkt från hästens mun. I så fall tar han med sig en maskulin doft av teknik och snabba farkoster. Lite som en variant av Herbert von Karajan som för evigt kom att förbinda den klassiska tyska musiken med ett intresse för dyra, snabba bilar.

Min andra fråga till Renes gäller en landsman: Kommer du att se till att Kungliga operan äntligen sätter upp svensk-holländaren Klas Torstenssons opera Polarexpeditionen?

Uppdatering: Lawrence Renes har mycket riktigt och tills nyligen flugit sitt eget plan. Han meddelar, via sin agent, från lunchen på Naglo att planet var en Stearman. Han är inte bara den flygande holländaren, utan sin egen växthuseffekt.

Om det tidigare varit klent så verkar det vara totalt slut med opera i Dalhalla nu. Kommunen vill inte gå in med den miljon som skulle behövas för att förverkliga den planerade operafestivalen. Det är bedrövligt och konstigt att inte det magnifika kalkbrottet har blivit det Verona som man stipulerade vid starten i 1995. Det var ju en helt fantastisk idé Margareta Dellefors hade för en sagolik plats. Dalhalla har stapplat fram med ena benet tillhörande Robert Wells. Nu är det rullstol rakt ner i plurret.

Efter flera likviditetskriser och mycket klent för konstmusiken över huvud taget var en nystart på gång där symfoniorkestrarna i Gävle och Norrköping skulle ge stora konserter och Dalasinfoniettan  mindre. Ett masterclassamarbete med Konsertladan i Vattnäs var planerat. Elin Rombo var klar för La Traviata. I det förvaltningsbolag som äger Dalhalla sitter flera kommunföreträdare. I samarbete med riskkapitalisten Conny Gesar som chefar över populärmusiken i Dalhalla har man utarbetat de ekonomiska villkor som styr operafestivalen. Det är som det brukar. Dalhallas förvaltning AB ägs av Siljanskommunerna, landstinget, Dalhallas vänner och privata intressenter. I styrelsen sitter bland annat Rättviks kommunalråd Annette Riesbeck och Gagnefs kommunalråd Ulrika Liljeberg.

Kulturen får betala hyra till ett bolag där det sitter kommunföreträdare. Operafestivalen skulle få hyra Dalhalla för 600000 kronor. Fyra dagars repetitioner ingick i detta avtal. Gud vet om sångarna och musikerna över huvud taget skulle få en krona för besväret. Men det är inget problem längre. Den där miljonen som hade behövts vill inte kommunen betala. Kulturskymning.