TEATER
KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN | Av Anton Tjechov | Bearbetning och regi Pontus Stenshäll | moment:teater, Stockholm | Speltid 2.40.
Den ironiska och lekfulla dekonstruktionen är moment:teaters vanliga förhållningssätt till klassikerna. Men när Pontus Stenshäll sätter upp Körsbärsträdgården kan man snarare tala om en transplantation. Kroppen och själen är Tjechovs men alla vitala organ har ersatts av implantat, nytt blod har pumpats in, till och med själva teaterlokalen har spegelvänts – publiken sitter där scenen brukar vara, medan spelet försiggår där sittplatserna normalt finns, med de nivåskillnader och den försämrade akustik det medför.
Någon översättare har inte angivits i programbladet, vilket kanske denne är tacksam för med tanke på alla självsvåldigt nusvenska inskott Stenshäll har tryfferat texten med. Det mest radikala ingreppet är annars att pjäsens visionär, studenten Trofimov, har bytts ut mot en visionär av något senare årgång, här kallad Joseph B, med den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys (1921-86) som citerad förebild.
En annan roll som visserligen får behålla sitt namn men ändå har en helt annan framtoning än i ursprungspjäsen är husan Dunjasja som i Eva Rexeds gestalt är tjänstgörande barpianist på godset. I övrigt håller sig rollgestalterna någorlunda till grundmanus, om än tämligen tillspetsade för att inte säga utspejsade. Isabell Sollmans Ljubov är beräknande affekterad i varje känsloyttring, medan hennes dotter Anja (Agnes Hargne Wallander) är stjärnögd anhängare av Joseph B:s lära i ena ögonblicket, för att i nästa låta sig påsättas av trummisen i ett rockband.
Pontus Stenshäll själv gör Ljubovs bror Gajev till en babblande fåntratt, med huvudet fyllt av dåliga skämt och golfscores. Den nyrike Lopachin (Harald Lönnbro) har ännu inte bländats av pengarnas yttre glans utan låter och ser ut som om han fortfarande bodde granne med Abbe och Hebbe i Haga. Ludde Hagberg spelar både Joseph B och den frankofile betjäntfjanten Jasja, medan Conny Vakare gör ett fint dubbelnummer som helfnoskig bokhållare och halvdement hustomte. Det är bara styckets egentliga loser Varja (Josefin Ankarberg) som lyckas behålla något slags värdighet i sin gråa klänning.
I det under spelets gång allt mer kaotiska scenrummet har Åsa Berglund Cowburn omsorgsfullt stiliserat körsbärsträdgården i form av pappträd med frilagda foton av svartvita människoansikten på blommornas plats. Det påminner oss om att människorna är de första offren när utvecklingivrarna tar fram yxorna för att röja väg för framtiden.