Maria Salomaa. Foto: PETRA HELLBERG.

TEATER
MUTTER | Av Eva Runefelt | FORDRINGSÄGARE | Av August Strindberg | Regi Åsa Kalmér | Strindbergs intima teater, Stockholm | Speltid cirka 2 tim.

 
Det vita arket är sinnebilden för skaparprocessen – på samma gång ett obrukat fält att fylla med tecken och en uppfordrande tomhet att förlamas av.
På Strindbergs intima teater har scenografen Peter Holm lagt ut ett stort vitt papperssjok som sträcker sig över scengolvet och en bit upp på fondväggen. Här förkroppsligar Maria Salomaa bokstavligen Eva Runefelts text om skapandets drivkrafter och hämningar. Under den halvtimmeslånga monologen doppar hon först handen i svart färg för att sedan rulla sig i den och lämna avtryck på papperet likt en otydbar tuschkalligrafi.
I Åsa Kalmérs hopskruvning av Runefelts Mutter med August Strindbergs triangeldrama Fordringsägare får Salomaa också rollen som Tekla, den vackra trofén i den verbala kampen mellan två rivaliserande män, den nuvarande maken och den före detta.
Men Tekla är inte bara vacker, hon är också författare med intellektuella anspråk – en utmaning som ingen av männen riktigt kan hantera, även om Strindberg själv tror att han kan göra det. Runefelts monolog skulle kunna tänkas avspegla Teklas nyckfullt sökande inre, medan hennes lätt vampiga yttre är bilden av henne i den manlige betraktarens svartsjuka öga. Är det vi får oss till livs alltså en konstnärssjäl inbakad i en kvinnokropp, med själen serverad som förrätt och kroppen som varmrätt?

 
Nja, så enkelt är det nog inte. Jaget i Runefelts monolog återspeglar inte Teklas inre utan Strindbergs – en vandrare på Ladugårdsgärdet grunnande på novellen Ensam. Runefelts debut som dramatiker är dock lite för inåtvänd och saknar publik appell. Monologen förblir hängande i luften – inte som en obesvarad fråga utan snarare som ett otillfrågat svar – när Tekla, Adolf och Gustaf går i gång efter paus.
Och det gör de med hög intensitet. Sven Ahlströms Adolf, Samuel Frölers Gustaf och Salomaas Tekla spelar över hela känsloregistret när de luftar sina respektive oförrätter framför en projicerad havsstrand på badorten där de vistas. Det stora bordet i semesterateljén används mindre för konstnärligt arbete än som liggunderlag för vänskapliga eller sexuella kurtiser.
Teklas läppstift smetar ut sig ovanför hennes generöst exponerade lemmar, maken Adolf är klädd i oskuldsfullt vitt och exet Gustaf tuppar sig i hotfullt bruna nyanser. Strindbergs text har tryfferats med diverse nutidsmarkörer för att lyfta den daterade äktenskapsdramatiken och den förbisprungna sjukdomsdiagnosen närmare vår egen tid.

 
Men den definitiva segern över Strindberg är nog ändå tilltaget att sätta in Tekla på hans plats i Runefelts monolog. Inte för att Strindberg var främmande för att låna sina personliga karaktärsdrag åt en eller annan kvinnlig rollfigur, men här får en kvinna ta hans plats mitt i skaparvåndan, som om hon vore fullständigt jämlik. Så långt har det alltså gått på hans egen teater av alla ställen!