Roger Westberg och Tintin Anderzon. Foto: MARTIN SKOOG.

TEATER

DEN SKALLIGA PRIMADONNAN | Av Eugene Ionescu | Översättning Jan Mark | Regi Lena Söderblom | Boulevardteatern, Stockholm | Speltid 1.15.

Eugene Ionescus första pjäs Den skalliga primadonnan (1950) har spelats på samma Paristeater i 55 år. Men det hjälps inte – när den nu dyker upp på Boulevardteatern i Stockholm blir det uppenbart att tiden har sprungit förbi den. Och det i högre grad än hans tredje pjäs Stolarna (1952) som Anna Pettersson och Hannes Meidal dammade av på Strindbergs intima teater för tre år sedan.
Det komiska grepp som Ionescu använder sig av i debutverket – den utstuderade och utdragna antiklimaxen – kunde säkert provocera teaterpubliken för 60 år sedan, men för den som likt mig läste tidningen Mad och lyssnade på Blå tummen i radio något decennium senare framstår Ionescus absurditeter som påfallande harmlösa.

 
Därmed inte sagt att Lena Söderbloms uppsättning på Boulevardteatern inte tål att skrattas åt här och var. En kvartett riktiga teaterrävar – Kim Anderzon och Helge Skoog som det ena äkta paret, Iwa Boman och Nils Eklund som det andra – fuskar förstås inte bort de tillfällen de har att plocka hem komiska poänger, inte heller Tintin Anderzons hembiträde eller Roger Westbergs brandkapten.
Men poängerna är för få och de som förekommer är för utslitna. Och eftersom Ionescu i sitt förstlingsverk bara är ute efter att driva med en viss typ av pladdrig teaterkonvention som numera är utdöd, kan man inte gärna känna sig annat än liknöjd.