Engman, Karlsson, Medelius. Foto: URBAN JÖRÉN.

TEATER
MAMMOR | Av Karin Thunberg, Göran Engman och Carl-Axel Karlsson | Regi Jens Karlsson | Uppsala stadsteater | Speltid 2.10.

 
”Vad gulligt”, hör jag någon säga bakom mig när vi lämnar salongen på Uppsala stadsteater efter föreställningen Mammor. Exakt, tänker jag, kunde inte ha formulerat det bättre själv.
Här berättar två av teaterns skådespelare – Göran Engman (född 1953) och Carl-Axel Karlsson (född 1949) – i ord och toner om sina respektive mödrar, två strävsamma kvinnor i arbetarklassen som fostrade sina barn i trångbodda lägenheter. Manuset bygger på intervjuer som SvD-journalisten Karin Thunberg har gjort med de bägge sönerna – ett sladdbarn som fötts efter dramatiseringen av hennes egen bok En dag ska jag berätta om mamma som spelades på Uppsala stadsteater häromåret.
Fast den historien var inte lika gullig som de här solskensberättelserna om mödrar som ställde upp för sina söner i vått och torrt. Karlsson var enda barnet i tvårummaren i Stockholmsförorten Åkeshov, medan Engman hade två yngre syskon – om vilka man dock inte får veta mer än namnen – i en lika stor lägenhet i Västervik. Hans 88-åriga mamma bevistade för övrigt premiären från första raden.
Regissören Jens Karlsson har med enkla medel och digitala kameror skapat en föreställning som smidigt rör sig dels mellan de båda skådespelarna, dels mellan scengolv och storbildsprojektion i fonden, där ett litet dockhem efterhand byggs upp efter pausen.

 
Föreställningens oavvisliga förtjänst är att mödrarna inte hamnar i skuggan av sina män. Att de i stället – om än kärleksfullt – hamnar i skuggan av sina söners ohejdbara lust att brista ut i gamla evergreens så fort tillfälle bjuds, är vad man får med sig på köpet.
Men okej då. När Engman, Karlsson och ackompanjatören Kettil Medelius river av en cover på kvartetten Synkopens numera sällan hörda klassiker ”Kafferepet” går även jag i barndom. De mörkare sidorna av tillvaron får anstå till en annan dag.