Peter Järn och Ann Petrén. Foto: PETER WESTRUP

TEATER
GENGÅNGARE OCH ZOMBIES | Av Henrik Ibsen och Gustav Tegby | Regi Rikard Lekander | Malmö stadsteater | Speltid 2.40.
När fru Alving tar fram en yxa och ber pastor Manders låsa köksdörren inser man att klockan är slagen – nu är det zombiedags. Fru Alving låser upp luckan till källaren och Manders ryggar tillbaka av den hemska stanken. Det visar sig att kammarherre Alving – den fähunden – har vistats i källaren som levande lik i tio år. Först då låter sig Manders rimligt nog övertygas av fru Alvings avslöjanden om makens liderligheter.
När pastorn senare på egen hand öppnar luckan för att befria den gamle vännen, får publiken också se zombien (i Lars-Göran Ragnarssons gestalt) – han ser ut ungefär som Caliban brukar se ut i uppsättningar av Shakespeares Stormen. Det bär sig inte bättre än att han biter pastorn i armen. Sedan blir det paus.
Så långt flyter Gustav Tegbys inskott i Ibsens Gengångare relativt smidigt. Det blir värre efter paus, när den fritt kringlöpande kammarherren (utanför scenen) också biter snickare Engstrand, dennes förmenta dotter Regine samt tre små pojkar från det nedbrunna barnhemmet, innan han åter visar sig på scenen och kastar sig över Osvald Alving, den redan dödssjuke sonen i huset. Nu haltar logiken värre än snickaren med sitt dåliga ben. Och till slut är alla döda utom fru Alving.
Den sedan tonåren zombiebesatte regissören Rikard Lekander har en utläggning i programbladet om zombiens symboliska innebörder. Men eftersom redan Ibsens gengångarmotiv är symboliskt kan man här tala om symboltårta på symboltårta – en dramaturgisk tautologi.
Om man bortser från allt splattrande i slutscenen, som varken är skrämmande eller gripande, snarare löjeväckande, är uppsättningen ändå fullt sevärd. Vilket naturligtvis beror på förträffligt skådespeleri på alla händer. Peter Järns Manders är ovanligt temperamentsfull i sina bigotta fördömanden av tidens oseder, Ann Petréns fru Alving är mild men bestämd och laddar sina repliker med bittra sarkasmer, Göran Dyrssens Engstrand är lismande och beräknande som en orm, Henrik Svalanders Osvald kastar sig mellan falsk livsbejakelse och dödsångest och Agnes Forstenbergs Regine mellan sturskhet och underdånighet.
Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs scenografi placerar uppsättningen i Ibsens 1800-tal, ett slags rustik biedermeierstil. Det enda som faller utanför ramen är det överflödiga tilltaget med zombiegestalterna. Men det är förstås de som lockar publiken, och – faktiskt – gjorde även mig lite nyfiken på förhand.