TEATER

DEN ENFALDIGE MÖRDAREN | Dramatisering Dennis Magnusson | Regi Dennis Sandin | Helsingborgs stadsteater | Speltid ca 2.50.

 
Om Hans Alfredsons En ond man (1980) ska kallas roman eller novellsamling kan gå på ett ut. En och samma man – den sadistiske fabrikören, grisbonden och nazianhängaren John Höglund – går igen i bokens alla sex berättelser vilka dock kan läsas var för sig.
Titeln på en av berättelserna, Den enfaldige mördaren, blev titel på den filmatisering som Alfredson själv gjorde 1982, och där Stellan Skarsgårds lysande gestaltning av den harmynte drängen Sven som anses för obildbar stannar i minnet hos alla som sett filmen.I mitt fall är det minnet så starkt att jag faktiskt hunnit glömma att det var Alfredson själv som spelade den ondskefulle Höglund.

 
När berättelsen som blev film nu också har blivit teaterpjäs är det självklart att det sker på stadsteatern i Alfredsons barndomsstad Helsingborg (för övrigt också min födelsestad). Uppdraget har anförtrotts åt de båda väl samkörda Dennisarna Magnusson (dramatisering) och Sandin (regi). Inte ens ett rejält misslyckande skulle hindra denna uppsättning från att bli en publikdragare.
Ett misslyckande är det inte, långt därifrån, men jag kan ändå inte komma från en känsla av besvikelse. Det blir för mycket ren redovisning av ett händelseförlopp – det vanliga problemet med dramatiserad epik – och för lite spel på liten yta. Av någon anledning har de båda Dennisarna valt att låta revyartisterna Hasse och Tage passera – ja – revy i ett slags påklistrat ramverk som inte tillför ett dyft i en uppsättning som snarare ropar på åtstramning och koncentration.
Helsingborgs stadsteater är en få scener i Sverige i dag där man satsar både resurser och energi på att fylla ut scenrummet, kanske för att teatern redan från början är överdimensionerad i förhållande till publikunderlaget. Och överdimensionerade är just vad Yvonne Ericssons rullbara jättetrappor och andra metallkonstruktioner är. De används förvisso funktionellt i scenlösningarna men för snarare tankarna till ett futuristiskt Metropolis än till en dyngsur skånsk leråker, där årstidernas växlingar annars vackert återspeglas i videodesignern Signe Kroghs fondprojektioner.

 
Visst är det en hård och mänsklig värld som fabrikören Höglund skapar omkring sig. Men det är i de intimare scenerna föreställningen lever och andas. Vilket dels beror på Michael Segerströms rejält rälige fabrikör, dels på Erik Borgekes suveräna gestaltning av ”idioten” Sven, vilken inte står Skarsgårds långt efter.
Jag vet inte om det har någon betydelse att Segerström och Borgeke är de enda aktörerna som talar skånska.