Svensk-kinesisk förbrödring.                                         Foto: OLA KJELBYE.

TEATER
MITTENS RIKE | Av Jan Käll, Johanna Emanuelsson och Richard Turpin | Regi Richard Turpin | Göteborgs stadsteater, Studion | Speltid 1.30.
Göteborgs stadsteater har tillfälligt återintagits av Pekingoperan. Då tänker jag inte i första hand på de sju svenska skådespelarnas avsiktligt taffliga imitation av en sådan inför en septett vänligt leende kinesiska statister. Nej, snarare på den modifierade marxistiska analys som ligger under pjäsen Mittens rike.
Den kommer kanske inte så mycket till synes i det oratorium för yviga skådespelare som tar upp större delen av pjäsen, ett slags uppdatering av Lars Noréns Endagsvarelser, där skådespelarna ventilerar dagsaktuella åsikter med hela konkretionen hos rubrikerna i en näringslivsbilaga.
De kinesiska statisterna är ett välkommet avbrott i den abstrakta svadan, och regissören och tillika medförfattaren Richard Turpin plockar en del enkla poänger på de svensk-kinesiska kulturkollisionerna.
Men när åskådarna lite otåligt hoppas på en paus, överraskar regissören dem genom att hälsa dem välkomna tillbaka efter den paus de inte förunnats. På scenen finns nu bara de flyttbara ljuslådor som i Alex Tarragüel Rubios scenrum flyttats omkring som brickorna i ett mahjongspel. Regissören hörs genom högtalarna, där han i en monolog inte utan viss lyrisk lyster lägger ut texten om diktaturen som kapitalismens sista stadium och målar upp ett tänkbart tumult i publiken angående teaterkonstens pretentioner och tillkortakommanden.
Där är det slut. Inga skådespelare kommer in för att ta emot applåder. För den som har följt Richard Turpins verksamhet på Teater Tribunalen i Stockholm är det inställda applådtacket ingen nyhet. Jag kan till en viss del förstå den markeringen. En publik som applåderar en föreställning med ett budskap som de flesta ogillar, visar ju  att den inte bryr sig om vad som har sagts på scenen.
Men det är ju faktiskt inte budskapet publiken applåderar utan skådespelarna och i förekommande fall även regissören. Mittens rike, med sina medvetet rasistiska alarmsignaler om den gula faran som det stora hotet mot mänsklighetens framtid, kunde ha blivit ordentligt provokativ och kanske till och med skapat äkta tumult i publiken. Att Turpin inte är en plakatmålare, utan snarare ironisk och tvetydig, är en sådan där sofistikerad gardering som inte brukar lägga hinder i vägen.
Men nu slutar föreställningen i en gäspning som förlänger den publiken redan har inlett. Det finns inget tröttsammare än teatermakare som måste tala om för åskådarna att de egentligen inte är värda att ta del av en konst som inte ens teatermakaren själv orkar ta på allvar.