Alexander Söderberg. Foto: MALIN LAUTERBACH.

KRIMINALROMAN
ALEXANDER SÖDERBERG | Den andalusiske vännen | Norstedts

Nya namn på den överbefolkade svenska kriminalscenen är numera ”världssuccéer” långt innan debutboken ligger på bokhandelsdiskarna. Alexander Söderbergs Den andalusiske vännen ska enligt Norstedts vara under utgivning i ett 30-tal länder och filmrättigheterna är redan sålda. På omslagsflikarna citeras varken kritiker eller författarkolleger, utan utländska förläggare. ”I många år har jag väntat på en enastående ny röst i svensk kriminallitteratur – och Alexander Söderberg var väl värd väntan”, säger till exempel en röst från det tyska förlaget Piper.

Efter ha läst denna 500-sidiga mord-och våldsorgie, kan jag bara säga att om Söderberg är enastående hoppas jag att han också förblir det. Den svenske kriminalförfattare som ligger närmast till hand att jämföra med är annars Arne Dahl, dels därför att Söderberg rör sig över ett internationellt spelfält, dels därför att intrigen är övermåttan invecklad.

Men Söderberg saknar helt Dahls lekfulla distans, stilistiska finess och samhällskritiska målmedvetenhet. I Den andalusiske vännen flyter blodet enbart för effektens skull, inte insatt i något annat sammanhang än våldsfetischismen.
Intrigen är ett nystan, där alla jagar, skuggar, lurar, förråder, misshandlar och slår ihjäl varandra sida upp och sida ned. Vem som är i lag med vem blir allt svårare att hålla reda på. Redan efter 70 sidor har 32 namngivna personer introducerats. Den enda spänningen ligger i hur många av dem som kommer att överleva till slutet utan men för livet.
Två knarksmugglarsyndikat – ett tyskt och ett spanskt – bekämpar varandra med alla upptänkliga medel, samtidigt som ryska vapenhandlare blandar sig i spelet av en slump. Allt övervakas av en hemlig avdelning inom den svenska rikskriminalen, ledd av en äldre kvinna och hennes bror, med en handplockad personal av beryktade rötägg och pillerknaprande nördar. En sjuksköterska med tonårsson plockas in som flugor i nätet.
Det finns stunder då jag inte kan låta bli att skratta, som åt en brutalversion av Ture Sventon. Fast det är nog allt annat än Söderbergs avsikt.