Gaute Heivoll. Foto: PAAL AUDESTAD

ROMAN
GAUTE HEIVOLL | Innan jag brinner | Översättning Peter Törnqvist | Norstedts, 306 s.

I den lilla byn Finsland fyra mil från Kristiansand i norska Sørlandet växer två pojkar i olika familjer upp med tjugo års mellanrum. De är lika snälla, artiga, lydiga och duktiga i skolan och får pianolektioner av samma lärarinna. I 20-årsåldern drabbas båda av en själslig kris som leder till att den ene blir pyroman och den andre författare.
Norrmannen Gaute Heivoll pekar aldrig explicit på likheten mellan de båda pojkarna i sin roman Innan jag brinner, men läsaren kan knappast undgå att lägga märke till den. Heivoll (född 1978) är själv den yngre av pojkarna. Han var två månader gammal när den äldre av dem, kallad Dag (född 1957), anlade åtta bränder i hembyn under några försommarveckor.
Boken bygger alltså på en verklig händelse och Innan jag brinner är en självbiografisk roman av samma slag som Karl Ove Knausgårds Min kamp, om än av väsentligt mindre omfång. Att den tio år äldre Knausgård är uppvuxen i samma trakter bör man inte dra för stora växlar på.
Men värt att notera för jämförelsens skull är ändå att Knausgårds och Heivolls fäder båda dog i förtid – bara några år över 50 – och dessutom i samma stad (Kristiansand) och samma år (1998). Sönernas fadersrelationer är dock mycket olika. Medan Knausgård levde i ständig skräck för sin lynnige far, tycks Heivolls pappa enbart ha utstrålat trygghet och kärlek.
När fadern ligger på sitt yttersta på lasarettet i Kristiansand flyr Gaute med färjan till Danmark, dricker sig berusad, slår sönder ett ölglas och tuggar sig blodig på en skärva. Man påminner sig scenen när en berusad Karl Ove Knausgård skär sig i ansiktet på Biskops Arnö …
Bakfull och nedblodad vacklar Gaute på morgonen i land i Hirthals och skriver ner sin första litterära text på baksidan av några Lottokuponger. Samma dag dör fadern. Knausgård har just fått sin debutbok antagen när hans far dör …

Också pyromanen Dag blir en flitig skribent under en period. De första veckorna på mentalsjukhuset i Kristiansand skriver han långa brev till många av invånarna i Finsland, inte bara till dem vars hus han har tänt på. Sedan tystnar han. Efter fem år friskförklaras han och lever ett anonymt liv tills han dör 50 år gammal.
Dag är förstås en gåta. Hur kunde den välartade sonen till brandmästaren i byns frivilligbrandkår själv bli mordbrännare? Han som sedan fadern fått problem med hjärtat var den som satte i gång larmet och körde brandbilen till de brinnande husen.
Heivoll lämnar inget svar på gåtan och han redovisar inte den psykiatriska diagnosen som straffriförklarade Dag. Men den amatörpsykologiska läsaren inser förstås att gåtans lösning ligger inkapslad i sig själv. Dag var ett söndagsbarn som inte visste vad en motgång var förrän han kom till gymnasiet i Kristiansand och sedan gjorde lumpen i Nordnorge. Han hemförlovades med knäckt självkänsla. Och vad gör sonen till en brandmästare i en by där det nästan aldrig brinner för att återvinna barndomens gunstlingskap?

Gaute Heivoll är ingen Karl Ove Knausgård. Hans självbiografi skulle knappast skapa intresse av egen kraft. Han behöver sin parallellpyroman för att väcka nyfikenhet. Innan jag brinner är mycket riktigt den första av hans böcker som översatts till svenska och den är under utgivning i en rad andra länder.
Titeln – som är identisk med romanens tre sista ord – låter antyda att det bara är slumpen som avgör vem som blir författare eller pyroman, alla andra förutsättningar lika.
Om man verkligen kan dra den slutsatsen är läsarens sak att avgöra. Pröva själv. Det är en mycket läsvärd roman.