Sanna Krepper och Anders Hambraeus. Foto: BÖRJE GUSTAVSSON.

TEATER
UR VULKANENS MUN | Av Helena von Zweigbergk | Regi Christian Tomner | Örebro Länsteater i samarbete med Riksteatern | Speltid 2.30.

I höstas stod Sanna Krepper avklädd in på bara skinnet i Jonna Nordenskiölds pjäs Blev det inte mera än så här? på Stockholms stadsteater och var i rollen som Malena en av två kvinnor nära 40 som hade all anledning att ställa pjästitelns fråga om sin familjesituation.

Nu står samma Sanna, något mera påklädd, på Örebro länsteaters nya scen Nya China och har i rollen som Anna, nyss fyllda 40, anledning att ställa samma fråga.

Man kan undra om Sanna Krepper redan när hon spelade Malena hade Anna i huvudet. Det är nämligen hon som tillsammans med regissören Christian Tomner för Riksteatern och Örebro länsteater har dramatiserat Helena von Zweigbergks äktenskapsroman Ur vulkanens mun.

Det är en begåvad dramatisering. Utan att ha läst romanen kan jag uppleva texten som skriven direkt för scenen. Skärpan i replikerna är visserligen inte i nivå med Dödsdansen, men i gengäld mera identifkationsframkallande. Jag har just på thairestaurangen bredvid sett flera barnfamiljer som liknar den jag nu ser på scen.

Fast Anna och Mats har inte rest till Thailand utan till Sicilien med sin båda barn, 11 och 8, för att under en semestervecka vulkanisera sitt slirande förhållande. Det går inget vidare.
Rent demokratiskt är det kört redan från början, eftersom det här är Annas show, inte Mats. Allting sker på hennes villkor. Det är Anna som berättar, som reflekterar, som vänder sig till publiken, emellanåt med mikrofon, medan hennes man, truligt gestaltad av Anders Hambraeus, mest går omkring och tiger, trött på hennes tjat om att de måste prata.

Eftersom Anna är påfallande självkritisk – hennes brist på självförtroende är en av orsakerna till deras äktenskapskris – fördelas väl anklagelserna ändå någorlunda rättvist. Krepper är briljant i rollen, pendlande mellan känslolägena i det skarpa ljuset i Zofi Nilssons badstrandssimulerande scenrum, där två stora och två små stolar markerar familjemedlemmarna.

På mobilen inlåter hon sig med sms-sex med en göteborgare, utom synhåll för mannen, som för sin del tröstar sig med att i skymundan kladda på en annan hotellgäst. En lätt sjaskighet lägrar sig över paret, innan de i slutscenen trevar sig fram mot en möjlig försoning med osäkra framtidsutsikter.

Sanna Kreppers energi gör föreställningen underhållande, men i likhet med Mats kan man tycka att Anna pratar lite för länge och lite för självupptaget. Alla hennes ord är sannerligen inte vägda på guldvåg.

I Jonna Nordenskiölds pjäs i Stockholm lyckades fyra människor berätta mera om sig själva och sina relationer på en dryg timme än vad Anna gör om sitt liv under dubbelt så lång tid i Örebro.

Riktigt så intressant är hon inte.