Björn Löfström. Foto: CATO LEIN.
ROMAN
BJÖRN LÖFSTRÖM | Babels torn i Bojtikken | Ersatz, 351 s.
Det är nästan omöjligt att inte tänka på Populärmusik från Vittula när man läser den 61-årige journalisten Björn Löfströms debutroman Babels torn i Bojtikken, med underrubriken ”Jojkar från Västerbottens lappmark”.
Fast det är vid närmare eftertanke en rätt inskränkt sydsvensk association. Avståndet mellan Pajala i Norrbotten och den lilla byn Bojtikken i västra Västerbotten, inte långt från norska gränsen, är cirka 50 mil, ungefär lika långt som mellan Stockholm och Örnsköldsvik. Norrbottniska och västerbottniska är skilda dialekter. De lokala traditionerna är annorlunda. Och de storvulna skrönorna i Mikael Niemis roman har ingen motsvarighet hos Löfström.
Det är jag tacksam för – i mina ögon går det viss mekanik i Niemis hyperboler. Björn Löfström nöjer sig med att lätt karikera sina bybor. Han får mig oftare att dra på munnen än Niemi. I genren ”självbiografisk uppväxtskildring från glesbygd” är hans roman en glad överraskning. Kanske är det snarare Peter Törnqvists smålandsskildring Kioskvridning 140 grader som är det rätta jämförelsemåttet.
Visserligen driver Löfström inte den dialektala språkekvilibristiken lika långt som Törnqvist, men det lokala målet är ett omistligt retoriskt element i romanen. Vill man få en aning om hur det låter kan man försöka minnas den unge Ingemar Stenmark – Tärnaby ligger inte långt från Bojtikken. Fast mot det skulle byborna protestera. De bor i Vilhelmina socken. Där man i Tärna säger ”hänna och dänna”, säger man i Vilhelmina ”e henen” och ”e denen”.
Romanen utspelar sig vårhelgdagen 1960. Det är en speciell helg för denna avlägsna fjälldal. Prästen höll på 1800-talet sin midsommardagspredikan i Vilhelmina och hann inte upp till Bojtikken samma dag utan sparade sitt besök till nästa helg. Vårhelgstraditionen har blivit kvar långt upp i bilåldern.
Vi följer det nioåriga berättarjaget på hans väg från lördag morgon till söndag morgon, alltmedan han presenterar byns invånare för oss och redogör för deras förflutna. Han försöker få de flesta med sig för att beundra Babels torn, den träkoja i åtta våningar han byggt och varifrån man har utsikt över hela bygden.
Dagen firas traditionellt med dragkamp mellan lag från kringliggande byar, tivoli , dans och stort tältmöte i pingstförsamlingen, det här året med besök av ingen mindre än Lewi Pethrus.
Berättarjagets far – ett födgeni som kallar sig ”verkmästare” i telefonkatalogen – försörjer med växlande framgång sin familj genom att förädla norrländska produkter som öring och hjortron och sälja dem till Arvid Nordquist och andra butiker i Stockholm. Renkött befattar han sig dock inte med. Det råder ömsesidig misstänksamhet mellan samebefolkningen – som här kallas ”lappar” – och de bofasta.
Fadern utmärker sig också genom att vara kommunist i en by där majoriteten är frireligiösa. Ett myller av personer, alltifrån byfånar till mördare, passerar genom romanen. Byns handlare har hamnat på dekis och skjuter sig innan natten är till ända.
Ja, det är här är sannerligen en vårhelgdag att sent glömma. Det gäller även för Löfströms läsare, vilka förhoppingsvis kommer att bli många, bara djungeltelegrafen kommer i gång.
