Peter Lucas Erixon. Foto: BLACK WOOD LODGE.
ROMAN
PETER LUCAS ERIXON | Silversnöret | Trombone, 291 s.
En varm julieftermiddag 1941 i en skogsglänta utanför Hammerdal i Jämtland stryper 35-åriga Linnéa Persson sin fyra år yngre rival Ingeborg Westholm till döds med ett badrocksskärp.
Linnéa Persson har setts av många vittnen under sin nio mil långa resa med cykel och rälsbuss från Hoting i nordvästra Ångermanland till mordplatsen, och grips redan samma kväll under återresan mot Hoting. Hon förnekar till en början att hon ens har uppehållit sig i trakten, men efter ett par dagar bryter hon ihop och erkänner.
Hon döms enligt paragraf 5:5 till vård på rättspsykiatrisk anstalt, sköter sig utan anmärkningar och skrivs ut efter fyra år. Hon ska leva ytterligare 47 år i den klassmärkta jämmerdal som är jordelivet, utan att vidare besvära medmänniskor och myndigheter.
Peter Lucas Erixons nya roman Silversnöret bygger på ett verkligt rättsfall och är lika mycket en socialpsykologisk studie i det svenska klassamhället för 70 år sedan som en kriminalroman. Stilen är sakligt lyrisk, elegiskt genomblåst av suset från den djupa jämtländska skogen. Vi befinner oss fjärran från ondskefulla seriemördare med utstuderade hämndplaner – mordet i Hammerdal är ett enkelt crime passionel, om än ovanligt med tanke på mördarens kön och tillvägagångssätt.
Linnéa Persson växte upp i ett fattigt hem med många syskon i Ulriksfors som ligger mitt emellan Hammerdal och Hoting. Som sextonåring blev hon föräldralös och tvingades försörja sig på vad som i dag kallas hushållsnära tjänster. Hon hade lämnat skolan redan efter fjärde klass och hade svårt att finna fäste någonstans, lynnig till humöret och med en kleptomanisk läggning som två gånger ledde till korta fängelsestraff.
Under den första fängelsevistelsen födde hon en son som placeradess i ett fosterhem, medan hon själv flyttade från den ena kortvariga anställningen till den andra. Hon tycktes dock stadga sig när hon fått en tjänst som ålderdomshemföreståndarinna i Uppland, som det senare skulle visa sig med hjälp av förfalskade betyg.
Det var när hon förälskade sig en några år yngre man i hemtrakterna, en man som redan hade en fästmö, som hennes öde ohjälpligt styrdes mot den där skogsgläntan utanför Hammerdal.
Är det då meningen att man ska tycka synd om mörderskan? Nej, knappast – Linnea hade en uppenbart störd verklighetsuppfattning, även om själva mordet sannolikt begicks i hastigt mod. Det är något annat som Erixon försöker få syn på i denna tragiska historia – något lika svårfångat som det mörka blänket i en förbiflytande älv, något som växer ur själva landskapet, fattigdomen, klasshierarkin och det tidigt kantstötta mötet med livet, något som är något annat än sin egen sjaskighet.
Jag vet inte riktigt om han lyckas med det. Men jag läser boken liksom fastbunden vid en räls medan tåget obevekligt närmar sig.
