Anne-Lie Hedin, Claes Hartelius, Ellen Bredefeldt, Björn Holmér, Niclas Pajala, Frida Liljevall och Anders Menzinsky.     Foto: MARCUS ENGBERG

TEATER
MISTER ERNEST | Av Oscar Wilde | Översättning Gustav Linden |Regi Patrik Bergner |Teater Iris, Konditori Lyran, Mälarhöjden /Speltid ca 2 tim.

På Ålgrytevägen i Mälarhöjden i södra Stockholm ligger ett gult gammalt träslott från slutet av 1800-talet med delvis granskymd utsikt över Mälaren. Där håller det klassiska konditoriet Lyran hus, för drygt hundra år sedan en kulturell mötesplats för storheter som Ibsen, Selma Lagerlöf och Jenny Lind.
Oscar Wilde lär dock inte ha besökt Lyran, inte ens då båda stod på höjden av sin popularitet på 1890-talet, i Wildes fall mycket tack vare hans spirituella komedier på olika Londonteatrar.
Men när The importance of being Ernest hade premiär på Haymarketteatern i februari 1895 stod en viss markis Qeensbury och stampade i foajén. Markisen var far till lord Alfred Douglas, Wildes älskare, och hans plötsliga teaterintresse skulle bli upptakten till den homosexuelle dandyns Golgatavandring mot offentlig korsfästelse och död i förnedring.

Så det är en händelse som ser ut som en tanke när den sporadiska frigruppen Teater Iris låter Oscar Wilde och hans Mister Ernest återuppstå just under Prideveckan i Stockholm och det i en miljö som inte har förändrats mycket sedan 1895;scenografin är i stort sett fix och färdig i det stora rummet där det finns plats för ett femtiotal åskådare.
Så mycket hbtq blir det dock inte – Wilde själv gör inte minsta antydning i den riktningen i pjäsen – och regissören Patrik Bergner försöker inte pressa in andra queeraspekter än att låt den barska faster Augusta spelas av Niclas Pajala.
Nej, det är snarare den kvicke komediförfattaren Oscar Wilde som återuppstår i Mälarhöjden. Det är förvånande att han spelas så sällan i Sverige, ett land där hans lärjunge P G Wodehouse är ett stort namn. Skillnaden dem emellan är att Wilde är vassare och elakare. I Mr Ernest duggar kvickheterna så tätt, spridda över alla rollfigurerna, att publiken knappt hänger med. Privatteaterflabb är det hursomhelst inte fråga om, snarare förtjusta fniss.

Föreställningen bjuder väl inte på några storartade skådespelarinsatser, men replikerna flyger lätt och elegant som badmintonbollar och låter den wildeska esprit tala i sin egen rätt utan förstärkande överspel.
Det finns många goda skäl att ta sig till konditori Lyran – pjäsen spelas till och med 25 september – och låta sig insvepas av atmosfären, fjärran från stadens larm och yra. Den moderna tiden gör sig bara påmind i form av racerbåtarna nere på Mälaren vars vrål emellanåt tränger in genom de öppna balkongdörrarna, likt huliganer från en annan kultur.