.
Brasse Brännström och Johan Wahlström.
Foto: EMILY LAYE

TEATER
DÖDSDANSEN | Av August Strindberg | Regi Emil Graffman | Helsingborgs stadsteater| Speltid ca 2.20.

Den amerikanska pjäsen och filmen The birdcage (eller La cage aux folles som musikal) handlar om ett äldre grälande bögpar, och när jag såg att Emil Graffman skulle sätta upp Strindbergs Dödsdansen på Helsingborgs stadsteater med två män som Edgar och Alice föreställde jag mig först något liknande. Eller skulle det äkta paret kanske snarare bli något i stil med Hamm och Clov i Becketts Slutspel?

Nej, det visar sig att Graffman, utöver strykningar och språkliga moderniseringar, inte har ändrat något i pjäsens förutsättningar – Alice, spelad av Johan Wahlström, heter Alice och Edgar (Brasse Brännström) kallar henne/honom sin fru. De lever sitt äktenskapliga helvete på den där ön där Edgar är fästningskommendant utan att omgivningen finner något egendomligt i det, inte heller vännen Kurt (Bo G Andersson).

Visserligen är Bente Lykke Møllers kostymer av ett modernare snitt, men telegrafen tickar fram sina vanliga 1800-talsmeddelanden i Peder Freijs inramade scenrum, med ett strindbergskt havsmotiv täckande fondväggen.

Så vad är det egentligen Graffman vill att vi ska se eller inte se? Är Alices manliga kön bara en Verfremdungseffekt som ska lyfta pjäsen ur den psykologiska realismens fängelse? Nej, inte det heller. Homosexualiteten görs tvärtom explicit genom att Graffman lägger till två statistroller – ett par sköna ynglingar som är tillgängliga inte bara för Edgars och Alices förströdda smekningar, utan även Kurts.

Kanske är uppsättningen helt enkelt en studie i könsrollsklichéer, de hetero- och homonormativa schablonerna samlade i samma unisäck? Jag grubblar fortfarande på svaret.

Spelstilen är uppskruvad lite åt stumfilmshållet. Brasse Brännströms Edgar är ett sannskyldigt bergatroll med försvarlig kagge. Men han kan inte låta bli att utstråla ett mått av godmodighet mitt i sin infernaliskhet. Det är svårt att ta honom på allvar.

Wahlströms Alice befinner sig hela tiden liksom på de mentala tårna och pendlar mellan gråtmildhet och sarkasmer, medan Anderssons Kurt på något sätt lyckas krypa även när han står upprätt i korrekt kostym.

Det faktum att alla tre är män förändrar egentligen ingenting. Vilket kanske var vad som skulle bevisas.

Nils Schwartz