TEATER
VI MÅSTE SNACKA OM AINO | Text och regi Alma Lindé | Skabbteatern på Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm | Speltid 1 t.

Sonen i familjen förstår att hans äldre syster Aino har utsatts för sexuella övergrepp av deras far, men när han konfronterar sina föräldrar är det i stället han som blir utfrusen av familjen, inklusive Aino själv. Den upplevelsen styr hans frostiga relation till sin egen dotter Ella, som han hellre kritiserar än bejakar, vilket i sin tur förklarar varför hon som 14-åring söker bekräftelse hos en äldre pojkvän och passivt ”låter sig” våldtas, ett trauma som driver henne till anorexi och självskadebeteende.
Så vill Alma Lindé i sin pjäs ”Vi måste snacka om Aino” förklara hur fädernas nedtystade synder kan gå i arv till nästa generation, förklädda till inåtvända neuroser. Lindé är den ena kvinnan i den feministiska teatergruppen Skabbteatern, den andra är skådespelaren Alejandra Goic, som förmedlar Ellas berättelse på Teater Brunnsgatan Fyra.
Man kan ifrågasätta den överdeterminerade kausaliteten i denna släkthistoria, men Goics stillsamt intensiva utspel ger berättelsen en närvaro som besegrar invändningarna. Fadern (Kalle Westerdahl) och pojkvännen (Tony Apelgren) medverkar bara i form av inspelade röster, en mansdiskriminerande besparingsåtgärd som visar sig vara nog så funktionell.
Efter psykotiska Edit och autistiska Annika är neurotiska Ella den tredje solitära kvinnan som på Brunnsgatans minimala scen under våren gestaltar sina revolterande tillkortakommanden i en mansdominerad värld. Det ser ut som en medveten strategi från Martina Montelius och Linda Skugges sida. Men typiskt nog är det en vit, kränkt och gravt parodierad man – i Lo Kauppis gestalt – som har väckt störst uppmärksamhet.
Det om något visar vilka manshöga bastioner feminismen fortfarande har att bekämpa.

Jon Karlsson, Sanna Sundqvist, Alexandra Drotz Ruhn. Foto: ROGER STENBERG.

TEATER
LIBERTINER | Av Gunnar Eriksson | Regi Pernille Lindstad | Dramaten, Stockholm | Speltid 1 t.

 
När de våldtäktsanklagade ”Stureplansprofilerna” frikändes av tingsrätten 2007, uppstod en hetsig debatt om det svenska rättsväsendets bedömning av sexualbrott. Om hovrätten tog intryck av debatten är svårt att säga, men man valde att gå emot tingsrätten och dömde de båda männen till fyra år vardera för våldtäkt.
De har alltså nu avtjänat straffet, men det är lätt att hitta deras namn och bild på nätet, och frågan är om det någonsin går att simma ut i frihet om man en gång har hamnat i de maskorna. Fallet uppmärksammades i vintras i UR-serien ”Jag litade på lagen” i SVT, och ligger till grund för pjäsen ”Libertiner” som nu spelas i Lejonkulan på Dramaten inte långt från brottsplatsen.

 
I uppsättningen, som är en examensproduktion av idel avgångselever på Stockholms dramatiska högskola, har konstellationen förändrats, så att den förväntade trekanten här består av två kvinnor och en man. Att det inte riktigt blir som Stureplansbratset (Jon Karlsson) har tänkt sig är självklart.
Flamsighetsnivån hos den snortande och supande trion är en prövning för åskådaren, och även om de båda väninnorna (Alexandra Drotz Ruhn och Sanna Sundqvist) avsiktligt spelar över är det svårt att omfatta dem med någon sympati.
Det är som det ska. ”Libertiner” är nämligen en annan sorts rättegång, där en miljö och en mentalitet ställs till svars utan att någon går fri från skuld.

Otto Hargne och Nanna Blondell. Foto: JONAS JÖRNEBERG.

TEATER
ROBERTO ZUCCO | Av Bernard-Marie Koltès | Översättning Göran O Eriksson | Regi Tobias Theorell | Stockholms dramatiska högskola | Speltid 2 t (utan paus) | Från 17 maj på Dramaten.

 
Man måste googla namnen och jämföra bilderna med egna ansiktsminnen för att veta vem som spelar vad i skådespelarelevernas slutexamen på Stockholms dramatiska högskola. Programbladet räknar upp de tretton namnen i bokstavsordning utan rollangivning. Jag antar att det är av rättviseskäl – det finns inga pjäser med demokratiskt fördelad rollista – och i det här fallet finner jag ordningen högst välmotiverad. Ingen nämnd, ingen glömd.

Pjäsen som årets avslutningskull spelar är fransmannen Bernard-Marie Koltès svanesång ”Roberto Zucco” (1990), en mytifierande elegi över en verklig massmördare som 26 år gammal dog under ett rymningsförsök två år innan den 42-årige författaren själv avled i aids.
Två unga döda män på ett bräde – klart att pjäsen gick som en farsot över Europas teatrar under första halvan av 90-talet. I Sverige sattes den upp på fem scener, kommunala såväl som fria. Spelstilarna varierade från psykologisk realism till grotesk offerritual. I Tobias Theorells tillbakahållna regi placerar sig SDH-uppsättningen någonstans däremellan och undviker bestämt att ta ställning.

Det får mig att undra varför man har valt just den här pjäsen. Som uppvisning för uppvisningens skull är den godkänd, men vad vill egentligen föreställningen säga? Massmördaren Roberto Zucco – som i verkligheten begick flera mord än de fyra i pjäsen – framstår hos Koltès som en blandning av Raskolnikov och Woyzeck, med drag av både Jesus och Hamlet. Men han var inte något offer, än mindre hjälte, utan en empatistörd psykopat, låt vara med akademisk examen. Hans dragningskraft på kvinnor var bara en högst ”normal” ingrediens i de grava kriminalfallens psykopatologiska dramaturgi.
Det finns en central scen i pjäsen, där Koltés liksom sparkar sig själv i magen. Zucco har tagit en kvinna som gisslan för att tillskansa sig hennes bil och skjuter i förbifarten ihjäl hennes 14-årige son. Det pågående gisslandramat kommenteras tisslande och tasslande av nyfikna åskådare som följer skeendet lika lystet som vi mediekonsumenter slickar i oss de blodiga detaljerna i kriminalreportagen.
Det är svårt att se den scenen som något annat än Koltès erkännande av sin egen delaktighet i den spekulativa seriemördarkulten. I förlängningen skulle man – med eller utan författarens avsikt – kunna läsa hela pjäsen som en ironisk kommentar till vår tids förvända offermystik. Men i Theorells uppsättning blir scenen mest ett parodiskt intermezzo som avviker från föreställningen i övrigt.

 
Jag ger alla eleverna icke utan beröm godkänt, liksom scenografen Sören Brunes och ljussättaren Ellen Ruge. Regissören Theorell får bara med tvekan godkänt. I brist på bärande idé om vad han vill göra med denna tvivelaktiga pjäs, som – ärligt talat – inte tillhör världsdramatikens mästerverk, låter han den falla till marken, precis som Zucco själv.

TEATER
GRUPPEN GOES ONDA KVINNOR | Teater Galeasen, Stockholm | Speltid 1 t.

Jämställdheten på brottets bana lämnar en del övrigt att önska. Kvinnor behandlas annorlunda än män i alla kriminalitetens led och inför alla domstolsskrankor, när de mördar, när de döms, när de straffas. Denna orättvisa belyser den feministiska teatergruppen Gruppen – Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist – med smittande gott humör i sin föreställning ”Gruppen goes onda kvinnor” som hade premiär i Göteborg i vintras och nu gästspelar på Teater Galeasen i Stockholm.
Gruppen föregås av jublande recensioner av deras båda tidigare produktioner, och därför hade jag väntat mig en lite vassare text än ett kollage av citat ur världslitteraturen, populärkulturen och allehanda faktaböcker, kanske också ett något fränare utspel.

 
Det jag får se är något annat, som jag vid närmare betraktande dock finner gott nog – ett välrepeterat samspel mellan de tre skådespelarna som föreställningen igenom agerar som om de vore en enda, inte minst i ett fint koreografiskt nummer som är suveränt synkroniserat men inte tillför tematiken särskilt mycket.
Gruppen kallar själv sin föreställning för ”show”, en beteckning som ställer mindre anspråk på innehållet än på utförandet, vilket också är precis vad den lever upp till. Och egentligen, tänker jag på vägen från Skeppsholmen, är själva temat kvinnor och brott så pass udda att det överrumplar alla aldrig så kritiska förbehåll.

Joyce Carol Oates. Foto: STAR BLACK.

ROMAN
JOYCE CAROL OATES | The accursed | HarperCollins, 669 s.

 
När den 19-åriga skönheten Annabel Slade och löjtnanten Dabney Bayard en junidag 1905 just har sagt ja till varandra i Princetons presbyterianska kyrka, öppnas porten av en objuden gäst som hest viskande kallar på den unga bruden, vilken utan att tveka överger sin nyblivne make och följer den främmande ut ur kyrkan för att sedan inte höras av.
Det är bara en av många oförklarliga och skrämmande händelser som inträffar i den anrika lilla universitetsstaden i New Jersey under ett år av hemsökelser. Värst drabbad är familjen Slade, vars ärevördige patriark är kyrkoherde i staden, efter att tidigare ha tjänstgjort både som rektor för universitetet och guvernör i staten. Under året som följer ska han förlora samtliga sina fyra barnbarn och den äldste av sina båda söner. Det är uppenbart att själve djävulen har kommit till Princeton med ont i sinnet.

 
Med sin nya stora roman ”The accursed” (De fördömda) återknyter Joyce Carol Oates till den gotiska trilogi hon gav ut i början av 1980-talet. Hopandet av övernaturligheter – kulminerande hemma hos greven av Träskriket, en lugubrare variant av riddar Blåskägg – gör att jag personligen inte räknar ”The accursed” till Oates främsta verk.
Men om någon vill hävda att det är hennes kanske mest virtuosa roman skulle jag inte invända. Det är som om Oates – som fyller 75 om en månad – här redovisar hela sin berättartekniska verktygslåda och sin tematiska vingbredd under en 50-årig författarkarriär. Det är inte bara den magiska realismen hon återanvänder, utan också blandningen av faktiska och fiktiva gestalter, stilpastischerna, den mytologiska symboliken, universitetsmiljöerna, de litteraturhistoriska författarporträtten – man får här så att säga Joyce Carol Oates med extra allt, på gott och ont.

Oates närmast föregående roman ”Mudwoman” (2012) utspelar sig vid ett fiktivt universitet i hennes hemstat New York under upprinnelsen till Irakkriget. I ”The accursed” flyttar hon sig 100 år tillbaka i tiden till det faktiska universitetet i Princeton, New Jersey – ett av USA:s mest ansedda – där hon själv innehar en professur sedan 35 år.
Det finns övernaturliga eller snarare surrealistiska inslag också i ”Mudwoman”, men de går att ”förklara” som hallucinationer av en svårt överansträngd huvudperson, den kvinnliga universitetsrektorn Meredith Neukirchen. Länge försöker jag se det gotiska scenariot i ”The accursed” mest som en tidsfärg, en fysisk gestaltning av det intellektuella klimatet under 1900-talets första decennium, då Madame Blavatskys teosofi och andra ockulta villfarelser var hemligt mode även i de bildade salongerna, och den viktorianskt undertryckta sexualiteten blossade på rodnande kinder.
Men riktigt så sofistikerad är inte Oates – hon är alldeles för fascinerad av sagornas och populärkulturens illusionskonster för att inte ge sig hän åt dem med liv och lust och blodigt allvar (vilket är ett av flera skäl till att hon aldrig kommer att få Nobelpriset, alldeles bortsett från att hon inte är en mustigt manlig kines).

 
Dock markerar hon en viss distans till de spektakulära händelserna genom att använda sig av en fiktiv berättare som mellanhand – en viss M W van Dyck II, med anor i direkt nedstigande led från en av Princetons societetsfamiljer, som utger sig för att vara historiker av facket, vilket inte är helt lätt att tro på.
När han 80 år efteråt rekonstruerar omständigheterna kring djävulens härjningar i den fridsamma universitetsstaden gör han det bland annat genom att kliva in i två historiskt existerande personers själsliv.
Den ene är Woodrow Wilson, den blivande amerikanske presidenten och initiativtagaren till Nationernas Förbund, som vid den här tidpunkten var rektor för universitetet, skildrad som en paranoid hypokondriker vilken tycker sig omgiven av idel fiender.
Den andre är den unge författaren Upton Sinclair, som med romanen The jungle (1906), en socialrealistisk roman om Chicagos slaktindustrier, får ett stort nationellt genombrott. Han är en asketiskt lagd renlevnadsman, som under det aktuella året uppehåller sig med fru och späd son i en stuga i Princetons utkanter. Han är en brinnande anhängare av socialismen, en annan nymodig idé som väcker större fasa i bildade kretsar än ockultismen.
Sinclair är en stor beundrare av den några år äldre författarkollegan Jack London, som även han slagit igenom stort, samtidigt som han offentligt agiterar för den socialistiska revolutionen. När de träffas på ett möte i New York, med efterföljande krogsittning, avslöjar sig den självsäkre London som en storskrävlande frossare, drinkare och rasist, rentav en nazistisk prototyp i sin entoniga lovsång till den nordiska rasen. Oates nidporträtt av författarstjärnan är nog tillyxat i överkant, men är inte desto mindre ett lysande stycke prosa, en pendang till de suggestiva kapitlen från det makabra Träskriket.

 
Porträttet av den brinnande idealisten Sinclair känns väl inte helt integrerat med skildringen av djävulens affärer i Princeton, snarare rör det sig om två romaner i en, löst hopfästa med tråckeltråd. Men om man läser ”The accursed” som en sedeskildring från en specifik epok i det amerikanska intellektets högborg, så hör förstås både socialismen och ockultismen hemma där, lika välkomna i den akademiska eliten som två vulgära främlingar som kommer in genom var sin dörr på en tebjudning. Professor Oates har nog haft rätt roligt när hon har skrivit den här romanen om sina skärrade kollegor för hundra år sedan.

Gunilla Nyroos. Foto: ROGER STENBERG.

TEATER
OTHER DESERT CITIES – ANDRA ÖKENSTÄDER | Av Jon Robin Baitz | Översättning Lolo Amble |Dramaten, Stockholm | Speltid 2.40 t.
Denna kalla och torra vår kan man göra en teaterresa mellan den svenska väst- och östkusten för att se amerikansk samtidsdramatik göra motsvarande resa från öst- till västkust. Eller, om man så vill, vice versa.
På Göteborgs stadsteater spelas Tony Kushners ”Det intelligenta homots guide till kapitalism och socialism, med en nyckel till Skriften” (2009), och på Dramaten i Stockholm Jon Robin Baitz ”Other desert cities – andra ökenstäder”(2011).
Två judiska, homosexuella, vänstersinnade amerikaner i 50-årsåldern har nästan samtidigt skrivit var sin familjepjäs som utspelar sig i mitten av 2000-talets första decennium. Fast nu ska man väl inte dra för stora växlar på författarnas biografiska beröringspunkter. Judiskheten spelar ingen större roll i någon av pjäserna, och homosexualiteten ingen alls i ”Other desert cities”.
Den intressanta är snarare att författarna placerar sina familjer i rakt motsatta poler på den geografiska och politiska kartan. Kushners pjäs utspelar sig i den gamle kommunisten och fackföreningsledaren Gus Marcantonios hus i New York, medan Baitz låter familjen samlas för att fira jul hemma hos det konservativt republikanska paret Polly och Lyman Wyeth i deras pensionärsparadis i den kaliforniska ökenstaden Palm Springs.
De politiska sammanstötningarna är oundvikliga i båda hushållen, men där Kushners pjäs utvecklas till ett elegiskt idédrama om vänsterns hantering av sina besvikelser, låter Baitz den politiska oenigheten bli motorn i en dramaturgiskt förtätad intrig, som scen för scen växlas upp i intensitet, innan den utlöses i en nästan chockartad överraskningseffekt.
Den tändande gnistan är den bok som paret Wyeths vänsterradikala dotter Brooke just har fått antagen för utgivning. Hennes föräldrar har ännu inte läst manus, inte heller hennes lillebror Trip, en gamängtyp som producerar rättegångssåpor för tv, eller hennes alkoholiserade moster Silda som efter sitt senaste återfall går på antabuskur hemma hos systern.
Brooke säger sig i boken berätta sanningen om vad som hände med hennes storebror Henry, vilken tillhörde 70-talets drogliberala och politiskt alltmer radikaliserade vänsterrörelse och till slut blev indirekt delaktig i ett bombdåd som krävde dödsoffer. Enligt Brooke blev han övergiven av sina föräldrar, som inte vågade stöta sig med så inflytelserika republikanska vänner som det blivande presidentparet Reagan.
Anklagelserna trappas upp mellan Polly och hennes dotter, den senare sekonderad av moster Silda, medan fadern och brodern försöker tona ner det ovälkomna störningsmomentet i julfirandet. Det är en truism att ”sanningar” i känslomässiga konflikter alltid är subjektiva, men Baitz vinner en del poänger i den allt hetsigare, men oförtrutet kvicka dialogen mellan vad som alltmer liknar en uppgörelse mellan två rättshaverister – eller, i förlängningen, mellan de allt oförsonligare lägren i den amerikanska inrikespolitiken.

Stefan Larssons iscensättning av pjäsen är så välslipad och så suveränt spelad att jag inte riktigt förstår vad det är jag saknar i det formfulländade. Kan det vara teaterns närvaro? Någonting som skaver?
Skådespelarna har prickat precis rätt i sina karaktärsgestaltningar – Marie Göranzons självsäkra Polly som är så medveten om sina vassa one-liners att hon inte ens behöver betona dem; Hans Klingas Lyman som med vajande värdighet försöker upprätthålla ett sken han inte ens tror på själv; Reuben Sallmanders Trip som nagelbitande och fotvippande helst vill vara någon annanstans; Ingela Olssons Brooke som med självrättfärdigande patos försöker lösa den omöjliga amerikanska ekvationen att påstå sig älska dem hon egentligen hatar

.
Det är ingen tillfällighet att min blick under spelets gång allt längre dröjer sig kvar vid Gunilla Nyroos Silda, den minsta rollen i pjäsen. Hon sitter i en soffa med ansiktet mot publiken, oftast utan att säga någonting, och låter sitt minspel diskret kommentera allt som försiggår omkring henne.
Det är i hennes ansikte som teatern blir närvarande.

Victoria Olmarker och Per Sandberg. Foto: OLA KJELBYE.

TEATER
DON QUIJOTE | Av Niklas Rådström | Regi Stefan Metz | Göteborgs stadsteater | Speltid 1.30 t.

 
Som en kombination av illustrerad klassiker och barnteater för vuxna ter sig Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Don Quijote” på studioscenen. Det skriver jag inte för att vara ironisk – föreställningen ingår i ett projekt som teatern kallar ”Lätt Text på scen”, ett försök ”att öppna upp teatersalongerna för en bredare målgrupp genom att aktivt arbeta med språkliga hinder genom konstnärliga val och kringarrangemang”.
Dessbättre är föreställningen långt bättre och mycket roligare än vad man kan befara av formuleringarna i den pekoralistiska projektbeskrivningen. Att ”öppna upp teatersalongerna” är ju vad mycket av den samtida scenkonsten redan försöker göra – med högst blandat resultat– utan att för den skull ”aktivt arbeta med språkliga hinder”, vad det nu ska betyda.

 
Efter dramatiseringen av Bibeln i fjol har författaren Niklas Rådström och Göteborgs stadsteaters schweiziske stamgästregissör Stefan Metz i år gett sig i kast med en nästan lika stor textmassa. Men uppgiften att destillera fram en scenversion av Cervantes jätteepos är givetvis enklare – ”Don Quijote” har ju till skillnad från Bibeln bara två distinkta huvudpersoner som dessutom är varandras magnetiska motpoler. Man kan med valda scener ur romanen illustrera denna polaritet i sju timmar eller i tre kvart. Rådström och Metz stannar vid en och en halv timme utan paus. Det räcker gott och väl.
Om man har tillgång till skådespelare med i sammanhanget så perfekta fysionomier som Thomas Nystedt och Per Sandberg, blir rollbesättningen nästan löjligt självklar. Uppsättningens genidrag är därför att ta in Victoria Olmarker som en tredje oförutsägbar aktör vilken rubbar ritningarna, till en början genom att – efter en publikomröstning – ta över rollen som Don Quijote. (Nystedt återerövrar den dock halvvägs in i föreställningen.)
När jag talar om barnteater för vuxna, så är det i själva verket högt beröm – det finns en härligt ironisk lekfullhet hos de tre skådespelarna och de båda musikerna Lolo Fernandez och David Sperling Bolander som gläder både barn och vuxna. Också visuellt kan föreställningen lämna såväl en lågstadieelev som en pensionär storögda, med Max Mitles spelande ljus och Sean Mackaouis smarta scenbyggen som en åskådlig demonstration av teaterns magi.

 
Men når man verkligen ”en bredare målgrupp” med Don Quijote? Är inte den där alltid eftersökta men ständigt ointresserade målgruppen i själva verket en lika illusorisk önskedröm för teatervisionärer som Dulcinea är för Don Quijote?

Dag Solstad. Foto: TOM SANDBERG

BIOGRAFI
DAG SOLSTAD genom ALF VAN DER HAGEN | Uskrevne memoarer | Forlaget Oktober, 495 s.

 
I sin essä ”Konstverket i reproduktionsåldern” (1935) talar Walter Benjamin om den ”aura” som det unika konstverket förlorar i en tid då fotografiet, filmen och massmedierna vinner publiken. Han syftade i första hand på bildkonsten, men också litteratur och teater kan sägas ha (haft) en aura i egenskap av något som existerade just här och just nu och inte kunde upplevas i mångfaldigad form var och när som helst.
Benjamin hade förstås ingen aning om att televisionen och internet skulle skapa långt mera genomgripande förändringar av det allmänna medvetandet än de ännu ganska blygsamma reproduktionsteknikerna i hans samtid. I dag borde man kanske hellre tala om ”Konstverket i pratkulturåldern”. Med ”pratkultur” menar jag inte bara talspråkliga uttrycksformer. Sociala medier är till exempel pratkulturen transformerad som skrift.
Till pratkulturen hör också författarintervjun i muntlig eller skriftlig form. Genren – en andäktig lyssnare som antecknar mästarens odödliga ord – har i och för sig anor ända från antiken, då Platon förmedlade Sokrates visdomar till eftervärlden. Till genren kan väl också räknas James Boswells biografi över Samuel Johnson och Johann Peter Eckermanns samtal med Goethe.
Vår tids författarintervjuer är dock mera inriktade på författarens person än på hens ord och omfattar högst några minuter i tv och radio eller ett par spalter i tidningar och tidskrifter. Intervjuerna är en del av pratkulturens ständigt brusande sorl, och i bruset förlorar författarens verk oundvikligen sin aura – uniciteten vittrar formligen sönder i pratkulturens vinägermättade utandningsluft.

Om man som jag har norrmannen Dag Solstad som en av sina favoritförfattare, är det en fördel att bo i Sverige. Man kan utan svårighet läsa hans romaner på originalspråket kort efter att de har kommit ut, men man slipper att störas av bjäbbandet och gläfsandet i grannlandets litterära offentlighet. Solstad (född 1941) har alltsedan debuten 1965 varit en visserligen hyllad, men också ständigt kontroversiell författare, retande både högern och vänstern med böcker och artiklar, eller ställande till ett eller annat fyllebråk på Theatercaféen i Oslo. Mycket lite av detta har hörts på andra sidan gränsen, där jag i lugn och ro har kunnat försjunka i den ena dagsfärska Solstadromanen efter den andra, innesluten i författarskapets oanfrätta aura.

 
När jag nu läser den nästan 500-sidiga volymen ”Uskrevne memoarer” – en intervjubok där kulturjournalisten Alf van der Hagen redovisar 80 timmars samtal med Dag Solstad som han spelat in de senaste två åren – blir jag visserligen ohjälpligt fascinerad, men ångrar under läsandets gång allt starkare att jag gett mig in på företaget. Den där ojämförliga auran kring Solstads verk – som delvis liknar ett slags mystik – bleknar sida för sida. Jag får veta mycket mer än jag behöver veta om Solstads person, om han preferenser och om hans idiosynkrasier, men framför allt får jag veta mer än jag vill veta. Den skenbart enkla men ytterst precisa och rytmiska ordkonst som Solstad behärskar intill minsta kommatecken i sina romaner blir här – påträngande pladdrig.
Det beror inte på att Alf van der Hagen är en dålig journalist. Han är ytterst väl inläst på Solstads författarskap, som han började intressera sig för först på 90-talet, ett egendomligt sent uppvaknande som kan ha berott på att generationen efter Solstad – van der Hagen är född 1962 – under några år gjorde ett fadersuppror mot den store dominanten i den norska samtidslitteraturen. Om Solstad fortfarande retar gallfeber på yngre generationer har det nog mindre att göra med hans böcker än med hans offentliga person – 71-åringen får andra gnälliga gamla gubbar att framstå som tandlöst flinande mähän.

Det långa vindlande samtalet följer Solstads biografi kronologiskt men hoppar, när associationsbanorna så kräver, både framåt och bakåt i tiden, medan författaren och hans utfrågare kommenterar de utgivna verken i tur och ordning. Just ”kommenterar” är här det rätta ordet, någon djupare analys av böckerna blir det aldrig fråga om. Solstad understryker flera gånger att det går vattentäta skott mellan hans verk och hans privata liv – man kan inte sluta sig till något om hans person utifrån vad hans romanpersoner säger eller gör.
Enda undantaget är romanen ”16.07.41″ (2002) – Solstads födelsedatum – i vilken man får några unika glimtar från hans barndom i Sandefjord på norska sydkusten, där han växte upp som son till en blid kolonialhandlare som hamnade på obestånd och en strängt kristen mor som sonen ännu efter hennes död har mest frostiga minnen av, med all respekt för hennes hårda försörjningsslit sedan hon blev änka i början av 50-talet.

 
Att Solstad inte använder självbiografiskt stoff i sina romaner, innebär givetvis inte att de inte bottnar i levda och lästa erfarenheter. Men dessa erfarenheter kläs om och fogas in i romangestalter av en helt annan personlighet och karaktär än författarens egen. På så sätt är han den diametrala motsatsen till en Karl Ove Knausgård eller en Per Olov Enquist. Det är just denna skarpa åtskillnad mellan verk och liv som skapar den specifika ”aura” som omstrålar Solstads författarskap.
Det innebär inte att han är ”bättre” än Knausgård och Enquist, som båda nämns i förbifarten under samtalets gång, bara att hans ”aura” är annorlunda än deras, vilka i sin tur skiljer sig från varandra. Om Knausgårds liv vet jag numera i princip allt som är viktigt att veta, om Enquists tillräckligt mycket för att kunna möblera hans personliga universum med ständigt återuppladdade symboler.

 
Solstad bekänner att han har haft planer på att en skriva en självbiografi i form av en kronologisk verkanalys av sina böcker. Det kunde, om inte annat, ha blivit en originell framställningsform för en memoarbok. Men kanske var det först när han övergav den planen för att i stället ge sig kast med en ännu ofullbordad historisk roman i det större formatet, som han beslöt sig för att tala fritt ur hjärtat inför Alf van der Hagen. Något slags avtryck av sitt ego i skrift vill han tydligen ändå bevara åt eftervärlden, om än utan egna fingrar på tangentbordet.
Det är synd. Denna eftergift åt den samtida pratkulturåldern rycker auran av Solstads författarskap, vilket annars med sin stillsamt prosaiska sång om människans outgrundliga vägar kunde ha skapat direktkontakt med det förflutna för många framtida generationer, långt efter att det dåtida pladdret har tystnat.
Nu blir i stället detta onödigt öppenhjärtiga samtal där Solstad säljer ut sin integritet till reapris – jag har minsann varit alkoholist i 40 år utan att klaga, slå det du P O Enquist! – en fotnot som hänger som ett blylod om hans vrist.
Varför, o varför läste jag den här boken?

Liselott Willén. Foto. CAROLINE ANDERSSON.

ROMAN
LISELOTT WILLÉN | Jakthistorier | Albert Bonniers | 285 s.

Man kunde misstänka att Liselott Willén efter sin fjärde roman ”Ingenstans under himlen” – av förlaget betecknad som ”spänningsroman” – skulle fortsätta i denna onekligen mera lättsålda genre.
Men Willén har redan från debuten 2001 visat att hon hyser mera omsorg om ordens känslomässiga valörer än att bara låta dem bli murstenar i ett intrigbygge. I sin nya roman ”Jakthistorier” väger hon orden så noggrant innan hon fogar in dem i de ofta korta och verblösa meningarna att det rentav blir svårt att få syn på intrigen.
Varje sats döljer lika mycket som den meddelar. Det finns gåtor i romanpersonernas förflutna, men de töms aldrig helt på sina hemligheter. Den spänning som finns här är den neurotiska oförlöstheten hos gestalterna, inte en pådrivande faktor i ett till det yttre ganska stillsamt händelseförlopp.

Willén återvänder ”I jakthistorier” än en gång till sin åländska uppväxtmiljö, precis som romanens huvudperson Erik, vilken har haft en framgångsrik karriär som chefsrekryterare, sedan han lämnade ön i sin ungdom. När han nu ändå är tillbaka åtar han sig det högst anspråkslösa uppdraget att hitta rätt chef för konstmuseet i Mariehamn.
En av kandidaterna, Micael, jobbar som intendent på museet, men Erik intervjuar honom mest för att komma närmare hans fru, röntgensköterskan Silke, i vilken han tycks ana en tvillingsjäl. Jag skriver ”tycks”, eftersom nästan ingenting av avgörande vikt uttrycks explicit i romanen, allra minst personernas motiv för sina handlingar. ”Jakthistorier” är så fylld av motstridiga antydningar och kringgående manövrar, att det formligen susar i huvudet på läsaren.
Man kan – på lika goda grunder – finna den sortens berättarteknik antingen suggestiv eller irriterande. Jag bestämmer mig för att den är både och. Det (sannolikt) besvikna förlaget gör hursomhelst rätt i att inte försöka kränga ”Jakthistorier” som ”spänningsroman”.
Själv ser jag oförtrutet fram mot att läsa nästa roman av Liselott Willén. Det kan bli nog så spännande.

J M Coetzee.

ROMAN
J M COETZEE | The childhood of Jesus | Harwill Secker | 277 s.

 
Bokomslaget: Ett svartvitt, lite oskarpt fotografi från första hälften av 1900-talet, där två män och en kvinna poserar, alla sportigt klädda; kvinnan håller en mindre hund av okänd ras i koppel, en av männen bär en tennisracket. Mot den ljusa himlen ovanför dem bokens titel: ”The childhood of Jesus”.
J M Coetzees nya roman förbryllar innan man ens har öppnat boken, och den blir allt gåtfullare ju längre man läser. Den är paradoxalt nog också hans mest lättillgängliga, berättad med ett rakt och renskalat språk, utan stilistiska krumbukter.

 
En man och en liten pojke anländer till staden Novilla i ett namnlöst, spanskspråkigt land. De kommer från ett flyktingläger på andra sidan havet, men har före lägret inget känt förflutet. Mannen, Simón, är i 50-årsåldern, pojken, David, är fem år och har kommit bort från sin mor som eventuellt finns i det främmande landet. Men han vet inte hennes namn och har förlorat de handlingar som skulle kunna identifiera henne. Det är Simón som har tagit hand om pojken under resan över havet, och han lovar honom att de ska hitta hans mor.
Det nya landet, som enbart befolkas av flyktingar, är tekniskt och industriellt outvecklat, men administrativt relativt välfungerande. Simón får jobb som stuveriarbetare i hamnen, där den enda last som lossas är spannmål. Han blir omedelbart upptagen i gemenskapen, som är sällsynt solidarisk från förman ned till den klenaste i manskapet. Många av arbetarna studerar på kvällskurser, och i samtalen under rasterna dryftas gärna filosofiska spörsmål.

 
I utkanten av Novilla ligger en inhägnad herrgårdsliknande byggnad kallad La Residencia. Där, på tennisplanen, ser Simón och David på ett av sina strövtåg en konstellation som motsvarar fotot på bokens omslag – två män, en kvinna och en hund, fastän den senare här är en skräckinjagande schäfer. I ett slags intuitiv ingivelse bestämmer sig Simón för att den unga kvinnan ska bli pojkens mor. Hon heter Inés och de båda männen är hennes bröder. Varför de lever i en gated community som en isolerad överklass, framgår inte.
Inés avvisar först Simóns anbud att bli pojkens mor, men ändrar sig plötsligt. Att pojken inte känner igen henne är inget hinder. Inés blir inte bara ställföreträdande mor utan går in för föräldraskapet med brinnande nitälskan, medan Simón träder i bakgrunden.

 
Att uppfostra den egensinnige pojken är sannerligen en uppgift som kräver sin kvinna. Men Inés är obrottsligt lojal mot alla hans hyss och hugskott. David är lika omnipotent i sin övertygelse om att han kan allt som han är naiv i sin ovilja att konfrontera sina fantasier med verkligheten.
Problem uppstår när han ska börja skolan. Läraren och David kommer inte överens om någonting och han vägrar lära sig läsa, skriva och räkna. Myndigheterna bestämmer att han ska placeras i särklass på ett internat utanför staden. Inés beslutar att fly med pojken och Simón ser ingen annan utväg än att göra dem sällskap.
Det har vid det laget framgått att David faktiskt kan både läsa och skriva. Simóns högläsning av en barnutgåva av ”Don Quijote” har omärkligt burit frukt. Med siffrorna är det sämre – David uppfattar inte dem som abstraktioner utan som fysiska entiteter, åtskilda av skrämmande tomrum.

Med ”The childhood of Jesus” återvänder Coetzee till den allegoriska form som han använde i tidiga romaner som till exempel ”I väntan på barbarerna” (1980) och ”Historien om Michael K” (1983). Men i dem var allegorin en omskrivning av förhållandena i apartheidens Sydafrika. Någon lika konkret syftning finns inte den nya romanen.
Titeln pekar ju ut David som något slags reinkarnation av Jesus. Inés blir mycket riktigt mor till honom genom ”jungfrufödsel”. David är liksom Jesus en märklig kombination av underbarn och särling, och det ar väl sannolikt att dagens psykiatri skulle ställa diagnosen Aspergers syndrom på både David och Jesus. Om den senares barndom vet vi inte mer än att han predikade i templet som tolvåring. Coetzee har alltså haft ett tidsspann på drygt ett decennium på sig att fritt fabulera en barndom åt en återuppstånden Jesus.
Under läsningens gång har jag prövat och förkastat andra läsningar av allegorin än den som rör parallellen med den bibliske Jesus och hans profana reinkarnation, en parallell som man inte bör tolka alltför bokstavligt. Man kan lika gärna uppfatta det namnlösa landet som antingen ett lätt dystopiskt paradis i massemigrationens tidevarv, eller tvärtom som ett någorlunda uthärdligt helvete.
Eftersom en stor del av romanen upptas av den barnsligt elementära dialogen mellan den jordbundet realistiske Simón och den fantasifulle himlasträvaren David, är den också möjlig att läsa som ett inlägg i en pedagogisk debatt som pågått åtminstone sedan Rousseaus ”Emile eller Om uppfostran”.
Att det inte går att ge något entydigt svar på hur romanen ska tolkas är å andra sidan dess största förtjänst. Det är kanske i just detta den mest liknar den motsägelsefulla fiktionen om Jesus.