Anne Wiazemsky.

ROMAN
ANNE WIAZEMSKY | Mitt Berlinbarn | Översättning Ragna Essén | Grate, 227 s.

”Störst av allt är kärleken”, sa Paulus, lätt felciterad av bland andra Daniel Westling. Det kan ligga en del i det, även om Paulus nog snarare syftade på agape än eros.

Men det händer att kärleken blir så stor att den skymmer det intressanta i bakgrunden. Det är just vad som sker i Anne Wiazemskys roman Mitt Berlinbarn, den fjärde av hennes böcker som översatts till svenska. Hon berättar här om sina föräldrars stormande förälskelse när de möttes som fredsarbetare i Berlin alldeles efter kriget – Berlinbarnet är Anne Wiazemsky själv, född 1947.
Modern Claire var dotter till den blivande Nobelpristagaren François Mauriac, fadern Ivan (Jean) Wiazemsky av anrik rysk furstesläkt, vilken med sina föräldrar emigrerat till påvra förhållanden i Frankrike efter revolutionen. Berlinbarnet blev också hon en känd person, till en början som skådespelare, sedermera som prisbelönt författare.

Den unga Claire var en företagsam flicka som gärna uppsökte faran, först som ambulansförare i Röda korset under det sista krigsåret i Frankrike, sedan med samma uppgifter i det svårt krigshärjade Berlin. Dottern har använt moderns dagböcker och brev som stomme i romanen.
Men det som kunde ha blivit en koncentrerad berättelse om en ung fransyskas konfrontationer med det före detta herrefolket – som svältande och frysande försöker överleva i ruinernas källare – byter fokus i samma ögonblick som hon och den charmige kaptenen i den franska Avdelningen för tvångsförflyttade personer får ögonen på varandra.
Nu är det Claire och Ivan som står i förgrunden, medan de trasiga människorna i Berlin blir suddiga figurer i fonden. Det gör åtminstone mig en smula besviken.
Kärlekshistorier finns det tre miljarder av, men jag har inte läst många berättelser om den här mycket speciella perioden i den europeiska 1900-talshistorien, allra minst ur en fransk kvinnlig ambulansförares perspektiv. Mitt Berlinbarn är en fin roman, men eros ställer sig i vägen för agapes prövningar i fel ögonblick.

Pontus Ljunghill. Foto: SANDRA QVIST.

KRIMINALROMAN
PONTUS LJUNGHILL | En osynlig | Wahlström & Widstrand, 375 s.

Kriminologerna intar deckarscenen, i mäster Perssons efterföljd. För två år sedan debuterade den unge doktoranden Christoffer Carlsson med en stilsäker roman i crime noir-genren och har sedan dess hunnit med ytterligare en.
Nu gör en annan kriminolog entré. Pontus Ljunghill (född 1971) är specialist på polishistoria, och det är de kunskaperna som gör hans debutroman En osynlig läsvärd. Stilistiskt håller den sig annars till svensk deckarprosas normalnivå, lika fängslande som färgen på väggarna i en arrestlokal.
Ljunghill går tillbaka till Stockholm 1928, då en liten flicka hittas mördad på det nedlagda Djurgårdsvarvet. Fallet är fiktivt, men har lånat vissa detaljer från Gerdmordet 11 år senare. Mördaren – vars rörelser följs parallellt med polisens spaningsarbete – är till exempel löpare liksom Olle Möller.
Ljunghill lyckas hyggligt fånga tidsfärgen – instuderad i samtida tidningslägg – med allt vad det innebär av niande och halvmilitärt titulerande. Hans hjälte John Stierna är en ung kommissarie, vilken i likhet med våra dagars deckarpoliser låter arbetet gå ut över äktenskapet.
Till skillnad från dem dras han dock sällan in i actionscener. Om genom egna studier eller genom GW vet Ljunghill att polisens vardag inte ser ut som i nutida svenska kriminalromaner.
Jag vet inte om John Stierna blir en seriefigur. Ljunghill är hursomhelst välkommen tillbaka med sina polishistoriska insikter. Det är mer än man kan säga om de flesta andra lycksökare i denna uttröskade genre.

Anna Carlson och Cecilia Nilsson. Foto: LINUS MEYER.

TEATER
DEN FLYGANDE HANDLÄGGAREN | Av Gertrud Larsson | Regi Olle Törnqvist | Uppsla stadsteater | Speltid ca 2 tim.

Om Palmepjäsen på Stockholms stadsteater irrar omkring utan mål, ställer Gertrud Larssons Den flygande handläggaren på Uppsala stadsteater in siktet på sittande fågel – socialförsäkringssystemet. En icke oavsiktlig rikoschett träffar därvid socialdemokratin i veka livet.
För även om det var alliansregeringen som ”implementerade” den inhumana omorganisationen av Försäkringskassan, så var det en socialdemokratisk utredare (Anna Hedborg) som gjorde förarbetet och en socialdemokratisk generaldirektör (Curt Malmborg) som verkställde ordern. Också den nyutnämnde generaldirektören Dan Eliasson är socialdemokrat. Den borgerliga regeringen låter listigt nog sina politiska motståndare hålla i yxskaftet.
I all sin satiriska tillspetsning kommer Gertrud Larssons pjäs kanske närmare en förklaring till socialdemokratins kräftgång än de flesta expertanalyser. Medan partiets politiska företrädare kritiserar regeringen för att tvinga sjuka människor att arbeta, arbetar s-märkta tjänstemän med mer än 100 000 i månadslön för att ställa de sjuka utanför socialförsäkringssystemet. Det är inte egendomligt att partiet faller isär.

Olle Törnqvists uppsättning av pjäsen är ingen lysande föreställning, men väl fungerande bruksteater. Den är som gjord för att turnera land och rike runt, definitivt något för den halvsovande Riksteatern att plocka upp på repertoaren.
I Uppsala växlar de fem skådespelarna mellan ett tjugotal roller. Anna Carlson spelar oftast kallhamrade kvinnliga mellanchefer och Claes Ljungmark mesmjuka manliga överchefer, vad man nu ska säga om den genusbalansen. Mathias Olsson spelar allt mellan himmel och jord, och Cecilia Nilsson den ständigt omplacerade Marianne, kvinnan som har vigt hela sitt yrkesliv åt Försäkringskassan, och som till slut får nog och förvandlar sig till Den flygande handläggaren.
Denna trikågröna hämndängel, en hybrid mellan Stålkvinnan och Hulken, som kidnappar de ansvariga för socialförsäkringsdebaclet, är – om än med glimten i ögat –  lite för mycket anpassad till den infantiliserade medvetandenivån i dagens samhälle. Men i sina bästa stunder har föreställningen bett nog att riva upp sår i borgerlig självförträfflighet och socialdemokratisk dubbelmoral.
Den som gärna ser att scenkonsten gör avtryck i den politiska debatten har just nu större anledning att besöka Uppsala stadsteater än Stockholms.

Sanna Krepper och Anders Hambraeus. Foto: BÖRJE GUSTAVSSON.

TEATER
UR VULKANENS MUN | Av Helena von Zweigbergk | Regi Christian Tomner | Örebro Länsteater i samarbete med Riksteatern | Speltid 2.30.

I höstas stod Sanna Krepper avklädd in på bara skinnet i Jonna Nordenskiölds pjäs Blev det inte mera än så här? på Stockholms stadsteater och var i rollen som Malena en av två kvinnor nära 40 som hade all anledning att ställa pjästitelns fråga om sin familjesituation.

Nu står samma Sanna, något mera påklädd, på Örebro länsteaters nya scen Nya China och har i rollen som Anna, nyss fyllda 40, anledning att ställa samma fråga.

Man kan undra om Sanna Krepper redan när hon spelade Malena hade Anna i huvudet. Det är nämligen hon som tillsammans med regissören Christian Tomner för Riksteatern och Örebro länsteater har dramatiserat Helena von Zweigbergks äktenskapsroman Ur vulkanens mun.

Det är en begåvad dramatisering. Utan att ha läst romanen kan jag uppleva texten som skriven direkt för scenen. Skärpan i replikerna är visserligen inte i nivå med Dödsdansen, men i gengäld mera identifkationsframkallande. Jag har just på thairestaurangen bredvid sett flera barnfamiljer som liknar den jag nu ser på scen.

Fast Anna och Mats har inte rest till Thailand utan till Sicilien med sin båda barn, 11 och 8, för att under en semestervecka vulkanisera sitt slirande förhållande. Det går inget vidare.
Rent demokratiskt är det kört redan från början, eftersom det här är Annas show, inte Mats. Allting sker på hennes villkor. Det är Anna som berättar, som reflekterar, som vänder sig till publiken, emellanåt med mikrofon, medan hennes man, truligt gestaltad av Anders Hambraeus, mest går omkring och tiger, trött på hennes tjat om att de måste prata.

Eftersom Anna är påfallande självkritisk – hennes brist på självförtroende är en av orsakerna till deras äktenskapskris – fördelas väl anklagelserna ändå någorlunda rättvist. Krepper är briljant i rollen, pendlande mellan känslolägena i det skarpa ljuset i Zofi Nilssons badstrandssimulerande scenrum, där två stora och två små stolar markerar familjemedlemmarna.

På mobilen inlåter hon sig med sms-sex med en göteborgare, utom synhåll för mannen, som för sin del tröstar sig med att i skymundan kladda på en annan hotellgäst. En lätt sjaskighet lägrar sig över paret, innan de i slutscenen trevar sig fram mot en möjlig försoning med osäkra framtidsutsikter.

Sanna Kreppers energi gör föreställningen underhållande, men i likhet med Mats kan man tycka att Anna pratar lite för länge och lite för självupptaget. Alla hennes ord är sannerligen inte vägda på guldvåg.

I Jonna Nordenskiölds pjäs i Stockholm lyckades fyra människor berätta mera om sig själva och sina relationer på en dryg timme än vad Anna gör om sitt liv under dubbelt så lång tid i Örebro.

Riktigt så intressant är hon inte.

Petra Hulova. Foto: EDGAR DE BRUIN.

PETRA HULOVÁ | Allt detta tillhör mig | Översättning Sophie Sköld | Rámus, 308 s.

Jag tvivlar på att särskilt många kan nämna namnet på en enda mongolisk författare, även om Tranan gav ut en poesiantologi häromåret. Den nyöversatta romanen Allt detta tillhör mig från 2002 handlar visserligen om Mongoliet, men den är en debutroman av den då 23-åriga tjeckiskan Petra Hulová, byggd på en ettårig vistelse som utbytesstudent i landet.

Hennes inlevelseförmåga är beundransvärd, men det är svårt att läsa romanen som något annat än en antropologisk studie i en främmande kultur, med selektivt genusperspektiv. För autenticitetens skull har Hulová tryfferat texten med mongoliska termer. Redan på de första tre sidorna räknar jag till tio. Läsaren letar förgäves efter den ordlista som förlaget gott kunde ha kostat på sig.

Mongoliet har under det sista seklet följt samma politiska utveckling som det nära förbundna Sovjetryssland – en tidigare kommunistisk folkrepublik som i dag med klent resultat försöker bli en marknadsekonomisk demokrati. De fem besläktade kvinnor från tre generationer som berättar romanen har dock ingenting att säga om de politiska systemförändringarna i detta glesbefolkade land, tre gånger så stort som Sverige och med en tredjedel så stor befolkning.

Berättarnas perspektiv är helt intimsfärens, inkluderande den polarisering mellan landsbygd och stad som har accentuerats under senare år. Stad innebär i Mongoliets fall huvudstaden Ulan Bator med samma folkmängd som Stockholm.

Det Hulová låter sina kvinnor – huvudpersonen Zaja, hennes mor, hennes dotter och hennes två systrar – förmedla är moderniseringens nedbrytning av en månghundraårig kulturtradition, baserad på boskapsskötsel i öppna landskap. Storstadens lockelser drar både Zaja och en av hennes systrar till Ulan Bator, där de prostituerar sig för försörjningens skull. Männen i romanen ägnar sig i huvudsak, oavsett talanger i övrigt, åt att supa.

Mongoliet är en självständig nation. Men Hulová skildrar landets invånare som om de vore en urbefolkningsminoritet som utsätts för främmande kolonisatörers demoraliserande konsumtionsmönster.

Det finns i hennes roman en nostalgisk vision av samma slag som i Nikita Mikhalkovs film Urga – virila män som galopperar över oändliga slätter på knappt tämjda hästar, medan kvinnorna står vid spisen hemma i tältet och föder söner.

För kvinnor med andra drömmar väntar bara bordellen. Och döttrar.

SJÄLVBIOGRAFI
STEFAN ZWEIG | Världen av i går | Översättning Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson | Ersatz, 479 s.

I dessa tider när det knakar betänkligt i EU-konstruktionen kommer den svenska nyutgåvan av Stefan Zweigs Världen av i går som en välbehövlig påminnelse om vad som är den europeiska gemenskapens yttersta bevekelsegrund – att förhindra krig.

Österrikaren Zweig (1881–1942) tillhörde mellankrigstidens mest lästa författare, känd framför allt för sina populärvetenskapliga biografier över bland andra Marie Antoinette och Maria Stuart. Eftersom han var jude brändes hans böcker på bål då Hitler kom till makten, och när Österrike annekterades 1938 fann han för gott att fly landet. Efter en tid i exil i England, fortsatte han efter krigsutbrottet till Brasilien, där han tillsammans med sin nya fru tog livet av sig 1942.

Strax innan hade han fullbordat den självbiografiska minnesboken Världen av i går, en skarp vidräkning med den krigshetsande nationalism som tagit Europa i våld, såsom den tjurförklädde Zeus förförde den mytologiska jungfrun.

Zweig var hängiven pacifist, kallade sig gärna världsmedborgare och talade som en förtida EU-vän sig varm för att de europeiska länderna skulle inleda ett organiserat samarbete i stället för att bekriga varandra.

Första världskrigets utbrott 1914 blev som att lämna en lugn och trygg barnkammare och stiga in en larmande kroglokal där de nationalistiska slagorden och ölglasen viner i luften.

För att göra kontrasten mellan tiden före och efter 1914 så skarp som möjligt tenderar Zweig att idyllisera och idealisera förhållandena i det förkrigstida Europa i allmänhet och Wien i synnerhet. Hans geopolitska och socioekonomiska synfält sträcker sig sällan bortom den kulturbärande borgerligheten.

Men det är lätt att ha överseende med den begränsningen, eftersom Zweigs egen situation i skrivögonblicket är så prekär och påminnelsen om allt som gått förlorat är så behjärtansvärd detta år när Hitlers krigslycka är som störst. Man kan förvåna sig över att kvinnor, inklusive Zweigs egna fruar, är nästan helt frånvarande bland alla de stora manliga andar – en Freud, en Rilke, en Rolland – som här passerar revy i egenskap av författarens personliga vänner. Men nu är det som det är.

60-åringen sitter där borta i Brasilien, långt från slagfält och koncentrationsläger, utan sina böcker, papper och bilder, och framkallar ur minnet allt som har krossats och malts ner i den vansinniga krigsmaskinen. Till sist också hans egen livsvilja.

Stefan Zweigs bok är en levande appell från andra sidan graven: Rädda EU-projektet! Skärp er innan det är för sent!

BIOGRAFI
NILS ERIK FORSGÅRD | Hemingway. En betraktelse | Söderströms och Atlantis, 461 s.

För några år sedan bodde jag en vecka på hotell Ambos Mundos i Havanna. Det var den kubanska resebyrån som hade bokat. Först på plats fick jag klart för mig att det var Ernest Hemingways favorithotell i Havanna. Han brukade ta in där – alltid i rum 511 – när han lämnade sin gård en bit utanför stan. Rummet är nu museum, öppet för dagliga visningar.

Av någon anledning som jag inte längre minns besökte jag aldrig rummet. Det kan ha varit att jag var ute på långa vandringar i Havanna när det var öppet eller att jag efter en vecka bokades om till ett annat hotell. Men sannolikt berodde det nog mest på ljumt intresse. Jag har aldrig varit mycket för det där att med egna ögon se platserna där berömda författare har suttit och skrivit. Den diktens magi, som för många tycks sväva likt en aura kring geniets skrivbord, drabbar aldrig mig. Snarare förskingras magin vid anblicken av de triviala detaljerna.

Vad gäller Hemingway skulle det i och för sig inte ha spelat någon roll – jag har inte läst honom sedan ungdomsåren. Den sentimentala maskulinitet som formligen osar ur hans böcker är ett oemotståndligt feromon mest för mycket unga och mycket osäkra män.
Hemingways storhet är hans stil, den garanterar hans plats i litteraturhistorien. För de där mycket unga och mycket osäkra männen som umgås med skrivardrömmar är den hemingwayska stilen en ännu större lockelse än de maskulina poserna. Problemet är bara att man inte kan härma den utan att efterapningen ter sig löjligt genomskinlig. Den enda som kan imitera den är Hemingway själv och inte ens han lyckades undgå att dra löje över sig.

Stilen och poserna går nämligen inte att skilja från varandra. Hemingways stil är det geniala uttrycket för en gränslös fåfänga. Den där synliga åttondelen av isberget ska låta ana tyngden av allt som döljer sig under ytan, men där finns ju bara resten av isberget. The same stuff. De maskulina poserna. Hemingway blev sin stils fånge, han gjorde om den till livsstil, medan de sju åttondelarna av isberget smälte i whiskyglasen på otaliga barer världen över.

Den 43-årige finlandssvenske författaren Nils Erik Forsgård är inte särskilt ung längre och förmodligen inte heller osäker. Men han har till skillnad från mig inte kunnat få Hemingway ur de feromonstinna näsborrarna. Eftersom det redan finns ett antal biografier om 1900-talets störste författarkändis har han valt att i stället skriva en Hemingwaygeografi, anspråkslöst redovisad som ”en betraktelse”. Han reser helt enkelt till olika orter där Hemingway har uppehållit sig för att med egna ögon kollationera sina synintryck med läsupplevelserna.

Det är lite som att lägga ett pussel genom att börja med de gröna och blåa och vita kantbitarna och sedan bygga på inåt tills en människoliknande figur uppstår i centrum, en skäggig man plitande i ett skrivblock utomhus med kikaren undanskjuten, likt Narcissos intensivt upptagen med att fixera sin självbild.

Forsgård ägnar någon sida åt rum 511 på hotell Ambos Mundos i Havanna, i boken finns också ett foto på museiskylten. Där försöker jag hålla fast honom, kritisk blick i kritisk blick. Men Forsgård flyr undan, kanske redan i andanom på väg till Cabo Blanco i norra Peru, där Hemingway vistades några veckor i samband med filmatiseringen av Den gamle och havet. Tanken var att man i bild skulle fånga en hoppande marlin, den jättelika fisk av abborrsläktet som aldrig får något namn i Mårten Edlunds svenska översättning av romanen. Ingen marlin hoppade.

Det gör det inte heller i min läsning av Forsgårds bok. Långsamt, långsamt smyger sig imitationen av Hemingwaystilen in i hans text, som en framväxande symbios. Lika långsamt växer min distans till den.

Och då minns jag plötsligt hur jag satt där i Ambos Mundos restaurang och sköljde ner en tonfisksandwich med cuba libre, betalade med dollar och definitivt bestämde mig för att Heming isn’t my way. Det var förstås därför jag aldrig besökte rum 511.

Kjell Westö. Foto: KATJA LÖSÖNEN

PROSA
KJELL WESTÖ | Sprickor. Valda texter 1986-2011 | Albert Bonniers, 335 s.
Enligt Ernest Hemingway är det bra för en ung människa att jobba på en tidning bara man har förstånd nog att sluta i tid.
Det är ett råd som den finlandsvenske författaren Kjell Westö tycks ha tagit till sig. Han började sitt skrivande liv som 20-årig reporter på Hufvudstadsbladet 1981, och innan han gjorde sin skönlitterära debut 1986 hade han ambitionen att bli Finlands svar på Tom Wolfe.
Hösten 1985 reste han kors och tvärs över USA på uppdrag av den finlandssvenska tidskriften Folkjournalen. Han ansåg dock efteråt att han saknade den rätta talangen för den sortens journalistik och avböjde ett erbjudande av det nystartade svenska resemagasinet Vagabond att resa till Japan.

När han nu trycker om USA-reportaget i boken Sprickor – ett urval texter 1986-2011 – kan man tycka att 24-åringen var självkritisk i överkant. Det är i själva verket ett alldeles utmärkt reportage som med sina subjektiva impressioner tränger under ytan på de gängse turistpanoreringarna över den väldiga kontinenten.
USA-reportaget är den längsta texten i boken som i huvudsak består av krönikor publicerade i olika finländska och svenska tidningar. Majoriteten av dem skrevs ursprungligen på finska och blir alltså här för första gången tillgängliga för svenska läsare.
Westö är en välformulerad och genomtänkt resonör – jag kommer på mig att hålla med honom i allt utom hans synpunkter på elgitarrspel och öringfiske, om vilka förehavanden jag saknar uppfattningar.
Trots att det rör sig om en klippbok med artiklar i skilda ämnen över en 25-årsperiod finns här en underliggande grundton av skepsis mot den flåsande anpassningen till den nya teknikens krav. Och snart sagt varje text har en koordinatpunkt någonstans i Helsingfors gatunät, där Westö tycks ha trampat varje sten.

Sanna Krepper,Emil Almén, Henrik Norlén, Katarina Cohen. Foto CARL THORBORG.

–

TEATER
BLEV DET INTE MER ÄN SÅHÄR? | Text och regi Johanna Nordenskiöld | Stockholms stadsteater | Speltid cirka 1.10.
Det är regissören Jonna Nordenskiöld snarare än dramatikern med samma namn som gör det lilla kammarspelet Blev det inte mer än såhär? på Stockholms stadsteater till något mer än bara en bekräftelse på titelns retoriska fråga.
Om dialogen vägrar att befatta sig med annat än trivialiteter, så är regin drastisk, fyndig och bokstavligen lekfull. Nordenskiöld berättar här för femtioelftemiljonte gången historien om den stormande förälskelsens övergång i äktenskaplig slentrian, en process som påskyndas av barnens ankomst.
Vi följer två medelklasspar – det ena spelat av Emil Almén och Katarina Cohen, det andra av Henrik Norlén och Sanna Krepper – på väg in i 40-årskrisen efter tio års äktenskap, båda med barn i koltåldern. Och vi möter dem redan vid inträdet i salongen – spritt språngande nakna i Sven Haraldssons vita och skarpt belysta scenrum, avklädda alla löften, föresatser och bedyranden.

De förblir nakna under föreställningens första hälft, medan de förgäves försöker pröva samtalsterapeuternas lösningar på äktenskapliga låsningar. Därefter får vi se dem retrospektivt, påklädda, i den första förälskelsens skära skimmer, med dialogen framförd som recitativ, och fem år senare, halvklädda, som småbarnsföräldrar, där all kommunikation sker med hjälp av leksaker.
Nordenskiöld hade inte behövt dra av de båda paren alla kläderna en gång till och reprisera inledningsscenerna. Vi har redan förstått poängen, och den jämnåriga premiärpubliken döljer sin igenkänningsångest i vrålflabb och slentrianstående slutovationer.
Det är förståeligt. Att se den här pjäsen är både billigare och bättre än vilken samtalsterapi som helst. Men om det hjälper är tveksamt. Det går inte att prata sig ur ett problem, när det är försöket att prata sig ur problemet som är problemet.

Claes Andersson. Foto: JOHAN BARGUM

ROMAN
CLAES ANDERSSON | Ottos liv | Bonniers, 239 s.

Den Otto som på ålderns höst berättar om sitt liv i Claes Anderssons nya roman Ottos liv är praktiskt taget identisk med Andersson själv  – 70+, författare, före detta psykiater, före detta politiker samt ännu utövande jazzpianist. Förra gången vi mötte Otto var i boken Varje slag mitt hjärta slår (2009) men då hette han Claes Andersson.

Varför Andersson i denna uppföljare till memoarerna har klätt sig i fiktiva gångkläder är en smula oklart. Kanske är det en varning till läsaren att inte ta allt som här skrivs för sant, en reservation för sviktande minne. För Ottos liv är i mycket en bok om ålderns intrång i människokroppen och dödens annalkande. Den slutar med att berättarjaget föreställer sig sin egen begravning. Tonfallet är muntert vemodigt, humöret vässat jovialiskt, som trampet av en ärrad katthannes skrovliga tass med klorna tydligt förnimbara.

Vi får följa Otto på hans dagliga färder genom Helsingfors mellan författarlägenhet och förortshem. Om minnet sviktar så är det som språngbräda för hoppen fram och tillbaka i tiden, mellan episoder i det förflutna och det pågående nuet med alla dess nymodigheter och sedeförfall. Någon grinig gammal gubbe är Otto minst av allt, blicken är klar och nyfiken, mera förundrad än avståndstagande. Han inleder en vänskapsförbindelse med en rödhårig terapeut i samma trappuppgång, och han gläds åt varje spelning.

Spelar gör han inte enbart på piano utan även på casino, där han satsar sina begränsade resurser, trots förmaningar från hans sambo sedan 40 år, vilken oftast befinner sig på resande fot.  Själv har han tröttnat på att resa. Det fick han nog av under politikeråren, liksom han fick nog av dessa evinnerliga möten som tar upp en så  stor del av arbetande människors vakna tid. Som amprast blir han när han begrundar samtidens motsägelsefulla strävan att både förlänga livstiden och förkasta ålderdomen. Han får inte den ekvationen att gå ihop.

Rynkorna djupnar när man läser Ottos liv, men det är mindre ålderns verk än leendets.