David Dencik som August och Livia Millhagen som Siri i Henning Mankells Valpen på Strindbergs intima teater 2004. Foto: ALEXANDER KENNEY

DRAMATIK
HENNING MANKELL | Lögnhalsarna. Nio enaktare om Strindberg | Leopard, 250 s.

På dygnets tjugofemte timme har den oupphörligt produktive Henning Mankell fått lite tid över att skriva nio enaktare om August Strindberg. Kronologiskt ordnade i en volym gör de punktnedslag i en fiktiv biografi över diktarens liv från 1869 till 1986.
Främsta inspirationskällan är förstås Strindbergs egna enaktare som Paria och Den starkare – två roller, högt uppdrivet tempo i det tillspetsade replikskiftet. Som Strindbergsimitatör är Mankell alls inte oäven, dialogen är rapp och kvick. Någon idolisering av mästaren är det inte fråga om – unge August framstår som en självmedveten, grälsjuk och inbilsk narr i sina möten med nio olika personer i skilda samhällsskikt. I nästan alla pjäserna hotar antingen han eller moatjén att gå sin väg, för att sedan återuppta meningsutbytet.

I tur och ordning passerar här revy: fadern, en sömmerska med skådespelardrömmar, en hyresvärdinna, Siri von Essen, en 15-årig Hjalmar Branting, en prostituerad kvinna, snickare Eriksson i Vita bergen (känd från Röda rummet), Carl Larsson och Verner von Heidenstam.

Pjäserna om sömmerskan, hyresvärdinnan och Siri sattes upp under samlingstiteln Valpen i ett samarbete mellan Dramaten och Strindbergs intima teater 2004. Övriga pjäser är tills vidare ospelade.
Bäst gör de sig nog som hörspel, iscensatta i snabbt tempo som pingismatcher, med August ömsom plockande bollar på defensiven, ömsom attackerande med hårt skruvade smashar. Kanske något för Radioteatern att tänka på.

Olle Jernberg och Ruben Lopez. Foto: JONAS JÖRNEBERG.

TEATER
FISKEN | Av Gunnar Eriksson | Regi Erik Magnusson | Unga Tur i samarbete med Dramalabbet, Stockholm | Speltid ca 1.05.

På turné med Riksteatern far gymnasisten Leo land och rike runt för att bränna ner en skola. På Östgötagatan i Stockholm blir gymnasisten Leo hotad med gevär av en mobbad klasskamrat.
Det finns många likheter mellan Mattias Brunns Järnnatt på Riksteatern och Gunnar Erikssons Fisken som Dramalabbet sätter upp i samarbete med Unga Tur, inte bara att två rollfigurer har samma namn. Båda har gymnasiet och högstadiet som målgrupp, gestaltar omständigheter som i värsta fall kan leda till så kallade skolskjutningar, har bara två roller, är i huvudsak återberättande med få dialoger, spelas i tomma scenrum med ett minimum av rekvisita, låter antyda en våldsam upplösning men lämnar slutet öppet, är cirka en timme långa och är utmärkta utgångspunkter för klassrumsdiskussioner.

Lustigt nog är namnarna Leo i båda pjäserna den person som ställs i en valsituation mellan mobbarna och deras offer. Leo i Järnnatt sviker sin homosexuella kamrat, men lierar sig inte med förtryckarna utan planerar att bränna ner skolan som hämnd. Leo i Fisken är till en början nära vän med Algot, men när denne blir mobbad och kallad ”Fisken” av en nyanländ klasskamrat, ställer han sig på plågoandens sida.
Det som främst skiljer pjäserna åt är att Leo i Järnnatt är en komplexare natur än sin namne i Fisken, man vet inte riktigt vad man ska tycka om honom eller hur man ska förstå honom. Den andre Leo är mer av en simpel kappvändare, alltid i första hand ute efter egna fördelar. Hans motspelare i pjäsen är mobbingoffret, vilket gör att konflikten tecknas rätt mycket i svart och vitt, medan den andra rollen i Järnnatt är en betydligt äldre kvinna som har suttit inne för just mordbrand.

Kort sagt – Järnnatt ger åskådaren mer att fundera över än Fisken. Annars spelar Ruben Lopez som Leo och Olle Jernberg som Algot sina tonåringar med känsligt fångad inlevelse i Erik Magnussons balanserade iscensättning.
En sista likhet mellan pjäserna kan vara värd en eftertanke. Det tycks enligt pjäsförfattarna finnas ett rakt orsakssamband mellan tonårspojkarnas konflikter och deras hemförhållanden – antingen håller föräldrarna på att skilja sig eller också har fadern försvunnit på ett tidigt stadium. I mina ögon är den kopplingen alldeles för enkel. Den bör om inte annat tas upp i den efterföljande klassrumsdiskussionen.

Joseph Roth.

ROMAN
JOSEPH ROTH | Spindelnätet | Översättning Staffan Vahlquist | Ruin, 169 s.

Samma höst som Hitler iscensatte sin ölhallskupp i München – 9 november 1923 – gick den 29-årige österrikisk-judiske journalisten Joseph Roths första roman Spindelnätet som följetong i Wientidningen Arbeiter-Zeitung.
Det är en anmärkningsvärt klärvoajant roman. I huvudpersonen Theodor Lohse skapar Roth ett slags skuggestalt till Hitler. Lohse hade högre grad än Hitler under första världskriget – fänrik – men har inte nått riktigt lika långt i den politiska karriären. Han övar sig dock flitigt i de nationalistiska dygderna – antisemitiska utfall, misstänkliggörande av motståndarna, förakt för Weimarrepublikens tafatta demokrati, undanröjande av fiender, lismande för mecenater, spioneri, planerande av kupper.
Roth hade för vana att skriva vid krogbordet. Den miljön har sannolikt bidragit till den för honom typiska stilen – korta meningar som liksom jagar på varandra och förstärker intrycket av hetsig tidsanda, där rusig nöjeslystnad, skenande inflation och målmedvetna politiska karriärer snabbt vänder upp och mer på alla invanda begrepp.
Ingen aldrig så grundlig faktabok om dessa tumultuariska år kan som Roths debutbok förmedla själva atmosfären i den bräckliga Weimarrepubliken. Man förnimmer nästan fysiskt hur det rör sig under markytan.

Roslund & Hellström. Foto. PETER KNUTSON

KRIMINALROMAN
ANDERS ROSLUND och BÖRGE HELLSTRÖM | Två soldater | Piratförlaget, 686 s.

Inte ens alla stockholmare är nog på det klara med att det inte finns en tunnelbanestation som heter Råby, belägen mellan Hallunda och Norsborg vid den röda linjens södra ändpunkt. Vad ska då inte övriga svenskar tro, för att inte tala om de utlänningar som omsider läser Roslund & Hellströms nya kriminalroman Två soldater i översättning?
I sina tidigare fem romaner har deckarduon rört sig i igenkännbara miljöer, möjliga att peka ut på kartan. Ett undantag är visserligen det högsäkerhetsklassade fängelset Aspsås i Tre sekunder – för övrigt en central spelplats också i den nya romanen – fast den anstalten kunde lika gärna ha hetat Hall eller Kumla.
Men den fiktiva stockholmsförorten Råby i Botkyrka kommun har ingen motsvarighet i verkligheten. Ingenstans i Sverige hålls tusentals förortsbor mer eller mindre som gisslan av 200 ungdomsligister.
Roslund & Hellström har i den nya romanen frångått sin lovvärda ambition att gestalta etiska problem i tillspetsade brottssituationer. Nu skriver de i stället en 700 sidor lång larmrapport om tillståndet i svenska förorter, där kriminella ungdomsgäng terroriserar invånarna och värvar nya medlemmar bland pojkar som knappt ens nått tonåren.
Det finns enligt författarna 5 000 unga rekryter i Sverige som är beredda att göra allt för att få stoltsera med en tatuering som visar vilket gäng de tillhör, helst ett av de där tuffa gängen som är lika strängt hierarkiska som en maffiafamilj. Att sitta ett eller annat år i fängelse är visserligen snarare en merit än ett hot, men för dem som inte är straffmyndiga är det inte ens en riskfaktor.

Roslund & Hellström målar ett mene tekel på den brandskadade förortsväggen, men de har inte förlagt handingen till framtiden, utan uppfunnit en fiktiv plats där denna hotande framtid redan har infunnit sig. Intrigen växlar mellan hyreslängorna i Råby och fängelseanstalten Aspsås, varifrån romanens ena huvudperson – en 18-årig värstingpsykopat – iscensätter en spektakulär rymning. Det är inget fel på spänningen – som bladvändardomptörer har Roslund & Hellström inga övermän i Sverige.
Men den här gången skapar själva skickligheten betänkligheter. Den fiktiva ortens ”skulle kunna hända” är så förvillande likt ett ”pågår redan”, att läsare utan närmare lokalkännedom – och de kommer att vara i majoritet – inte ser skillnaden. Jag misstror inte författarnas avsikter – de är till exempel noga med att inte peka ut specifika etniska grupper – men jag misstänker att alltför många läsare kommer att ta deras mene tekel för dagsens sanning.
Två soldater skriver in sig i en medial mytologi som inte bara förstärker de sociala klyftor som är gängembryonas grogrund utan också gör människor räddare än de behöver vara. När författarna inte ser någon annan utväg ur sin uppskruvade fiktion än uppgivenhet, har de själva blivit det etiska problemet.

Christer Eriksson. Foto: BRUTUS ÖSTLING

ROMAN
CHRISTER ERIKSSON | Lägg en slant under tungan | Symposion, 199 s

Det är inte ovanligt att söner inväntar faderns fysiska död innan de begår offentligt karaktärsmord på honom. Det beror ofta på att barnets inpiskade rädsla för bestraffning består hos den vuxne sonen så länge den dominante patriarken ännu är i livet. Men att hålla inne med de sårande orden kan också vara en sorts hänsyn, en gest av kantstött kärlek som varken slag eller hån helt har kunnat utplåna.
Den uppskjutna uppgörelsen visar hursomhelst hur förlamande en fars grepp om en sons nacke kan vara. De smärtsamma barndomsminnena kan ligga inkapslade i decennier. Först med faderns bortgång får sonen kraft och mod att knacka upp förhårdnaderna som har skavt i hans själ och göra upp med hans demon.
Det kan ske i öppen form som Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009) eller dolt i en roman som Peter Handbergs Skuggor som kom tidigare i år. Få har dock behövt vänta så länge på faderns död som Christer Eriksson, vars far, konstnären Elis Eriksson, gick bort ett halvår före sin 100-årsdag 2006, då sonen hunnit bli 63.

Man har skymtat interiörer från föräldrahemmet i ett par av hans tidigare böcker, men det är först med den nya romanen Lägg en slant under tungan som hans fadersrelation ställs i centrum. Detta dock sagt med reservation för att det rör sig om en roman, inte en självbiografi. Varken far eller son nämns med namn i boken, den senare framträder rentav under aliasbeteckningen Minnet som för att markera både distans och otillförlitlighet.
Romanen utspelar sig i nuet vid faderns dödsbädd – den döende har ingen hjärnfunktion kvar. Härifrån söker sig sonens, Minnets, tankar tillbaka i det förflutna, huvudsakligen till ett antal episoder i barndomen, från vilken faderns auktoritära uppfostringsmetoder lämnat efter sig ännu oläkta ärr i den medelålders mannens sinne.
Det mest utmärkande för denna faderstyp – inte alls ovanlig bland 40- och 50-talets patriarker med hemmafruservice – är hans absoluta självtillräcklighet. Hans vilja är familjens lag, hur bisarr och okänslig för andras behov den än är. Hans åsikter om politik, konst och världens affärer är de enda rätta, avvikande uppfattningar har bara idioter. Allra minst visar han, så konstnär han är, någon förståelse för sonens sinnelag, intressen, rädslor och betänkligheter. Lyckas sonen inte kopiera fadern i allt, så är det kopian det är fel på, inte originalet.

Ändå är detta skoningslösa fadersporträtt – med undertiteln ”Rapporter från ett laboratorium” – inte hatiskt, det går stråk av kärleksfull förståelse genom det, framglimtande likt de korta ögonblick av vänlig omtanke fadern någon gång visade. Kanske för att normalisera huvudberättelsen, sticker Eriksson här och var in kortnovellistiska avvikelser, där figurer med tillnamn som Hunden, Starken, Gubben uppträder som i förvrängda speglar i ett allegoriskt bestiarium.
Christer Eriksson har likt mytens Aeneas avlastat sig fadersbördan. Dörren från laboratoriet är öppen.

KRIGSHISTORIA
ANNA REID | Belägringen av Leningrad | Översättning Ulf Gyllenhak | Norstedts, 444 s.

Det är segraren som skriver historien, men vem skriver historien när segrarna är fler än en? Vad gäller andra världskriget är det i varje fall inte Sovjetunionen som formulerar hjälteeposet. I Storbritannien och USA har man inte kunnat försona sig med att det var kommunistdiktaturen som gav Tyskland den avgörande stöten, och att de brittiska och amerikanska styrkorna – när de sent omsider landsattes i Europa – ställdes mot en redan dödligt sårad drake.
Det går inte att förneka fakta, men det går utmärkt att beröva Sovjetunionen varje uns av glans och ära som faller över de demokratiska vapenbröderna. Av de 20 miljoner sovjetmedborgare – de flesta civila – som dog under det tyska angreppet, sägs ett stort antal snarare ha fallit offer för den egna ledningens inkompetens, hänsynslöshet och brutalitet. Och det framhålls gärna att Röda arméns segertåg genom Tysklands ruiner inte ackompanjerades av välkomstrop utan av skriken från våldtagna kvinnor.
Genom att demonisera den segrarmakt som gjorde krigets mest avgörande insatser till priset av störst förluster kan USA och Storbritannien ta åt sig hela drakdödaräran. Jag skriver inte detta för att försköna Stalindiktaturen, utan för att skänka en tacksamhetens tanke till de 20 miljoner sovjetmedborgare som offrade sina liv i kampen mot nazismen. Det handlar om rättvisa, inte om ideologi. Och det handlar om missunnsamheten i den angloamerikanska historieskrivningen.

Den präglar i hög grad den brittiska journalisten Anna Reids bok Belägringen av Leningrad. Hon medger själv i en efterskrift att hon ”dröjer vid det negativa” för att ”korrigera sovjetiska myter”. Det är ingen hållbar ursäkt. Om man skriver en bok om en stad som utsattes för 900 dagars belägring av en främmande militärmakt, måste man väl ändå ha som ambition att ge hela bilden av de belägrades utsatta situation och motståndsvilja. Inte att göra offren till spelbrickor i polemik mot en propagandamyt som få ens i Ryssland längre tror på.
Eftersom de västerländska segrarmakterna stal historieskrivningen för sin egen förskönande mytbildning, fick Sovjetunionen på eget håll bygga sin myt om Det stora fosterländska kriget och Leningradbornas enastående motståndsvilja. Det är en myt som delvis har övertagits av dagens Ryssland, fast med öppnare arkiv, samma arkiv som Reid nu har kunnat forska i.
Men jag har svårt att förstå varför ryssarna inte ska tillåtas att fira segern över nazisterna eller att invånarna i den stad som nu åter heter Sankt Petersburg inte får vara stolta över att deras äldre anhöriga lyckades uthärda två och ett halvt års omänsklig belägring, utan att det ska sitta en välnärd brittiska utan egna krigserfarenheter och ge dem underkänt i etik.

Reids bok om en belägrad stad är något så märkligt som en bok som skuldbelägger de belägrade för deras oskickligt utstådda lidanden – främst deras ledare givetvis, men också invånarna själva – och nästan inte lägger någon skuld alls på belägrarna.
Det beror förstås på att Reid, förutom att vara fångad i den brittiska segrarmytologin, har sin utgångspunkt klar från början. Om Stalin varit bättre förberedd på det tyska anfallet – som han visste skulle komma, men inte så snart – skulle Sovjetunionen ha varit bättre rustat från början. Då hade Leningrad kanske inte belägrats och invånarna sluppit demonstrera sitt obrittiska kynne under accelererande svält i 30 graders kyla. Ja, då hade kanske Hitler tänkt om och struntat i Operation Barberossa.
Och vad skulle Hitler ha gjort i stället då? tänker man. Hade han kanske koncentrerat alla sina stridskrafter på Storbritannien? Ja, tänk om.
Fast den tanken tror jag inte har slagit Reid. Hon har varit fullt upptagen med att leta upp allt negativt som finns att säga om Leningrads belägrade invånare. Och att förklena ett folk som lyckade besegrade nazisterna utan att utsätta den tyska civilbefolkningen för kontraproduktiv flygbombning natt efter natt i fyra år.

Anna Funder. Foto: KARL SCHWERDTFEGER

ROMAN
ANNA FUNDER | Allt som är jag | Översättning Moa-Lisa Björk | Forum, 352 s.

Romaner om historiskt existerande gestalter förhåller sig till rena fiktioner som bunden vers till fri. Författaren kan inte fabulera fritt utan måste hålla sig innanför de faktiska omständigheternas ramverk. Det är egentligen bara replikskiften och inre monologer som är öppna för påhittade tillskott.
För de flesta sonettdiktare är den bundna formen allt annat än en tvångströja, tvärtom skärps den kreativa ambitionen av de regler som dikten måste underkasta sig. Detsamma gäller romaner om historiska gestalter. Både P O Enquist och Steve Sem-Sandberg har ägnat större delen av sina författarskap åt att dikta om faktiskt existerande personer, och resultatet har mestadels blivit lysande.
I Sem-Sandbergs dokumentärroman om den kortvariga socialistiska rådsrepubliken i München våren 1919 – Allt förgängligt är bara en bild (1999) – spelar dramatikern Ernst Toller (1893–1939) en framträdande roll. Han hade varit republikens president i sex dagar när utbrytningen med besinningslöst våld krossades av den socialdemokratiska Berlinregimens utsända trupper.

Samme Toller dyker nu upp i den australiska författaren Anna Funders roman Allt som är jag, vilken utspelar sig i tyska exilkretsar i London under Hitlers första år vid makten. Toller är den mest kända av de historiskt existerande personer som figurerar i romanen. Funder – som tidigare gett ut en prisbelönt fackbok om Stasi – redovisar sina källor i slutet av boken. Men jag rekommenderar läsaren att vänta med förteckningen.
Det är nämligen ovissheten om några personers öden som skapar spänningen i romanen, en ovisshet som i allt bygger på att personerna är okända för oss fåkunniga. Funder lyckas, utan att redigera sanningen alltför mycket, med konststycket att skriva en dokumentärroman med inte bara en utan två kriminalgåtor.

Ernst Toller är den ene av bokens berättare, redigerande sina minnen i ett hotellrum i New York våren 1939 dagarna innan han hänger sig i skärpet till sin morgonrock. Den andra heter Ruth Becker (1906-2001; i verkligheten Blatt), som också hon dagarna före sin död ser tillbaka på den dramatiska tiden i London från sitt nya hemland Australien. Det är genom sin personliga bekantskap med henne som Funder har fått grundstoffet till romanen.
Bokens hjälte heter Dora Fabian (1901-35), Ruths kusin och Tollers älskarinna. Alla tre är judar och medlemmar av Det oberoende socialdemokratiska partiet, liksom Ruths dåvarande man Hans Wesemann (1893-1963). De har tvingats fly från Tyskland efter att ha hamnat på nazisternas dödslista. I London står de ständigt under hotet att utvisas till hemlandet om de ägnar sig åt politiska aktiviteter, vilket naturligtvis är just vad de ägnar sig åt. Hela tiden.
Den mest oförvägna i såväl politik som kärlek är Dora, liten till växten men stor i handling. Det är hon som under sin täckmantel som journalist skaffar information om den tyska upprustningen och nazisternas tilltagande övergrepp på sina motståndare (judeförföljelserna har ännu inte satt in i stor skala). Hon är navet i det politiska exilarbetet, vilket måste bedrivas i hemlighet undan både Scotland Yards och utsända tyska agenters spanande blickar. Det är också Dora som tidigt misstänker att det finns en förrädare bland de egna …

Visst låter detta som vilken uppdiktad thrillerintrig som helst. Men historien råkar vara alldeles sann. Flera av de inblandade personerna har blivit föremål för akademiska avhandlingar och dokumentärskildringar, något som har gått mig förbi.
I gengäld har jag fått en lika nagelbitande som hjärtklappande läsupplevelse – okunnighetens oförtjänta belöning. Unna er den också, I fåvitske.

Ann-Marie Tung Hermelin. Foto: AMALIA ÅRFELT

ROMAN

ANN-MARIE TUNG HERMELIN | Inunder | Atlas, 351 s

Det kan tyckas vara en lättköpt ordlek att kalla Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder för tungsint. Inte desto mindre är epitetet högst relevant. Inunder är inte bara en roman som till stora delar handlar om sorg. Den gestaltar också berättarjagets erövring av ett tungomål, ett språk att göra sig fri i.
Berättarjaget Alice är i 25-30-årsåldern när hon i mitten på 90-talet ser tillbaka på sitt dittillsvarande liv. Hon är dotter till en svensk pappa och en fransk mamma, vilken i sin tur har en vietnamesisk far. Om föräldrarna hör hemma i övre medelklassen – modern verkar bland annat en tid som ambassadör i Zimbabwe – så tillhör Alice älskade grand-mère den franska adeln, även om brodern tillskansat sig hela arvegodset.
Mormodern lever dock ett någorlunda välbärgat liv, med våning i Paris och sommarhus i Antibes. Hos henne upplever Alice många lyckliga lovdagar, och känner sig älskad på ett helt annat sätt än i sitt föräldrahem i Sverige, där hon dessutom tillbringar gymnasieåren på en internatskola.

Språkligt, klassmässigt och etniskt – hon har ärvt morfaderns asiatiska drag – känner sig Alice inte helt hemma någonstans, allra minst i Stockholm. Svenska språket är som ett fängelse för henne. Under konststudier i Italien träffar hon den kroatisk-italienske journalisten Paolo och de njuter några månaders intensiv kärlekslycka, innan han faller offer för en landmina i det jugoslaviska inbördeskriget.
Inte långt därefter dör också grand-mère, och romanen förvandlas till ett enda långt sorgekväde. Det blir stundtals en smula prövande för läsaren, eftersom minnet av den korta lyckan med älskaren blir så uppenbart idealiserat, likt alla minnen som inte har nötts ner av det levda livets slitage.
Men viktigare är att Alice, tillbakaflyttad till Sverige, till slut lyckas bryta ner gallret kring det svenska språkets fängelse och förvandla det inte bara till sitt hem utan också till sitt mjukt böjliga och känsliga redskap. Jag misstänker att den läkeprocessen i mycket liknar författarens.

Gaute Heivoll. Foto: PAAL AUDESTAD

ROMAN
GAUTE HEIVOLL | Innan jag brinner | Översättning Peter Törnqvist | Norstedts, 306 s.

I den lilla byn Finsland fyra mil från Kristiansand i norska Sørlandet växer två pojkar i olika familjer upp med tjugo års mellanrum. De är lika snälla, artiga, lydiga och duktiga i skolan och får pianolektioner av samma lärarinna. I 20-årsåldern drabbas båda av en själslig kris som leder till att den ene blir pyroman och den andre författare.
Norrmannen Gaute Heivoll pekar aldrig explicit på likheten mellan de båda pojkarna i sin roman Innan jag brinner, men läsaren kan knappast undgå att lägga märke till den. Heivoll (född 1978) är själv den yngre av pojkarna. Han var två månader gammal när den äldre av dem, kallad Dag (född 1957), anlade åtta bränder i hembyn under några försommarveckor.
Boken bygger alltså på en verklig händelse och Innan jag brinner är en självbiografisk roman av samma slag som Karl Ove Knausgårds Min kamp, om än av väsentligt mindre omfång. Att den tio år äldre Knausgård är uppvuxen i samma trakter bör man inte dra för stora växlar på.
Men värt att notera för jämförelsens skull är ändå att Knausgårds och Heivolls fäder båda dog i förtid – bara några år över 50 – och dessutom i samma stad (Kristiansand) och samma år (1998). Sönernas fadersrelationer är dock mycket olika. Medan Knausgård levde i ständig skräck för sin lynnige far, tycks Heivolls pappa enbart ha utstrålat trygghet och kärlek.
När fadern ligger på sitt yttersta på lasarettet i Kristiansand flyr Gaute med färjan till Danmark, dricker sig berusad, slår sönder ett ölglas och tuggar sig blodig på en skärva. Man påminner sig scenen när en berusad Karl Ove Knausgård skär sig i ansiktet på Biskops Arnö …
Bakfull och nedblodad vacklar Gaute på morgonen i land i Hirthals och skriver ner sin första litterära text på baksidan av några Lottokuponger. Samma dag dör fadern. Knausgård har just fått sin debutbok antagen när hans far dör …

Också pyromanen Dag blir en flitig skribent under en period. De första veckorna på mentalsjukhuset i Kristiansand skriver han långa brev till många av invånarna i Finsland, inte bara till dem vars hus han har tänt på. Sedan tystnar han. Efter fem år friskförklaras han och lever ett anonymt liv tills han dör 50 år gammal.
Dag är förstås en gåta. Hur kunde den välartade sonen till brandmästaren i byns frivilligbrandkår själv bli mordbrännare? Han som sedan fadern fått problem med hjärtat var den som satte i gång larmet och körde brandbilen till de brinnande husen.
Heivoll lämnar inget svar på gåtan och han redovisar inte den psykiatriska diagnosen som straffriförklarade Dag. Men den amatörpsykologiska läsaren inser förstås att gåtans lösning ligger inkapslad i sig själv. Dag var ett söndagsbarn som inte visste vad en motgång var förrän han kom till gymnasiet i Kristiansand och sedan gjorde lumpen i Nordnorge. Han hemförlovades med knäckt självkänsla. Och vad gör sonen till en brandmästare i en by där det nästan aldrig brinner för att återvinna barndomens gunstlingskap?

Gaute Heivoll är ingen Karl Ove Knausgård. Hans självbiografi skulle knappast skapa intresse av egen kraft. Han behöver sin parallellpyroman för att väcka nyfikenhet. Innan jag brinner är mycket riktigt den första av hans böcker som översatts till svenska och den är under utgivning i en rad andra länder.
Titeln – som är identisk med romanens tre sista ord – låter antyda att det bara är slumpen som avgör vem som blir författare eller pyroman, alla andra förutsättningar lika.
Om man verkligen kan dra den slutsatsen är läsarens sak att avgöra. Pröva själv. Det är en mycket läsvärd roman.

KULTURHISTORIA
ANDREI CODRESCU | Tzara och Lenin spelar schack | Översättning Per Planhammar | 2244, 263 s.

Den 8 oktober 1916 ska Vladimir Lenin och Tristan Tzara ha spelat ett parti schack på Café de la Terrasse i Zürich. Hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte, men Tom Stoppard har med det påstådda partiet i sin pjäs Travesties (1974), och det används rentav som titel i den amerikansk-rumänske författaren Andrei Codrescus bok Tzara och Lenin spelar schack (2009), som i dagarna har kommit ut på svenska.
Codrescu (född 1946) tvekade till skillnad från den något äldre landsmannen Norman Manea (se recension i denna blogg) inte att fly från Rumänien så fort han fick chansen och kom redan som 20-åring till USA, där han snart etablerade sig i det litterära avantgardet kring Allen Ginsburg i New Yorks Lower East Side. Codrescu, som skriver på engelska, har gett ut ett 40-tal böcker i alla litterära genrer, men har inte förrän nu översatts till svenska.

Man kan kalla tiden för Codrescus ankomst till USA i mitten på 1960-talet för dadaismens renässans, främst i USA men också i Europa. Ja, Dada är styvpappa till i stort sett alla konstnärliga avantgardismer som med cyklisk regelbundenhet återkommit det senaste seklet – konkretism, happenings, situationism, performance, patafysik, språkmaterialism och allt vad det kallas.
Codrescus bok har undertiteln ”En postmänsklig guide till dadaismen” och är en entusiastisk, om än i vissa stycken rätt snårig introduktion till den på sin tid skandalösa konst- och litteraturriktning som uppstod i det neutrala Schweiz mitt under det första världskriget.
En av frontfigurerna var Tristan Tzara (1896 – 1963), ursprungligen Samuel Rosenstock, liksom Codrescu rumänsk jude och ungefär lika ung när han lämnade hemlandet. Det är följaktligen inte svårt att förstå att hans yngre landsman har funnit en livslång valfrändskap i honom.
Codrescu presenterar rörelsens frontfigurer och centrala begrepp i en något nyckfull bokstavsordning och flikar däremellan in essäistiska utvikningar kring Dadas närvaro i själva sättet att tänka och uppleva tillvaron ända in i våra dagars informationssamhälle. Det är de sanna dadaisterna som kallas ”postmänniskor”.
Genom att placera Tzara och Lenin som motståndare vid schackbrädet ställer Codrescu upp två principer som kämpat mot varandra i 1900-talets intellektuella historia. Om Lenin står för det känslobefriade förnuftet, står Dada för den förnuftsbefriade känslan; rörelsen delade en tid säng och säte med den samtida surrealismen.
Lenin och Tzara är extremerna. Inom varje individ brottas de två principerna mot varandra ungefär som ”tvånget att försaka” och ”makten att begära” hos Stagnelius. Det blev väl aldrig så tydligt som under 1960-talets ungdomsuppror, där det drogliberala kärleksbudskapet (flummet) ställdes mot den renläriga marxismen (dogmatismen). Det går dock att förena principerna inom en och samma kropp. Tzara var till exempel kommunist under något decennium fram till Ungernrevolten 1956.
Frågan är om inte både individen och samhället mår bäst av att brottningen förblir oavgjord. Segeralternativen för den ena eller andra principen blir antingen kollektiv katastrof eller individuell undergång.
Codrescus bok är själv ett remiparti – den flammande appellen för dadaismen håller sig mestadels inom det kommunikativa förnuftets ramar.