Det är gatukonstkonvent i Stockholm i helgen och jag tänker att mitt förhållade till graffiti är mycket okomplicerat: Eftersom jag inte tycker om estetiken tycker jag inte heller om graffiti, och eftersom graffiti främst handlar om estetik blir det svårt att komma vidare därifrån.

Vilket är ungefär vad jag brukar svara när jag får frågan om inte graffiti är konst, eller ha en åsikt om den.

Men hur länge har inte konstvärlden lockats av graffitin? Den är alternativ, farlig, äkta, subversiv och uttryck för ett jag, en signatur – allt det där som den etablerade konsten inne i systemet inte är, sedan alla dessa begrepp demonterats.

Men så fort graffitin kommer in i på galleriet eller konstinstitutionen händer det något. Det är en liksom omvänd process: Den institutionella konstteorin – konst blir det som visas i ett konstsammanhang och erkänns av konstvärldens aktörer – klär här av graffitin dess aura av det alternativa, farliga, äkta, subversiva och så vidare.

Kvar blir färg och form och estetik som man alltså kan man tycka om eller inte, beroende på hur intresserad man är av det populärkulturella komplex som den härstammar ur. Men liksom gatukonst i vidare bemärkelse (inklusive Banksy, oavsett hur mycket hans verk säljs för) har alltsammans mer med folkkonst och etnologi än med konsthistorien att göra.

Jag tror att den bredare kulturintresserade medelklassens gillar graffiti av samma skäl som konstvärlden, för att den är lite revolutionär och farlig. Lite som att särskilt påpeka hur mycket man gillade Latin Kings första, en signal om vidsynthet? Men visst gäller det bara graffiti på betongväggar längs den spårbundna kollektivtrafiken – inte på den egna husfasaden?