Sedan några år tillbaka finns i finansvärlden begreppet Beyond Bric, vilket ska uttydas som bortom Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Det handlar om nya tillväxtmarknader, jungfruliga investeringsområden där riskerna är stora men de potentiella vinsterna ännu större. Som en i rad länder i Afrika.

Idag finns ett femtontal svenska fonder som är sysslar med Afrika. Det lär komma fler. Vem av dem blir först med att använda Jens Assurs senaste fotoprojekt i reklamen?

Assur har rest på kontinenten i 20 år, han fick sitt genombrott som pressfotografiskt underbarn i denna tidning med ett reportage från helvetet i Mogadishu 1992. Ingen glömmer någonsin bilden på pojken med nyligen bortsprängd fot.

I rapporteringen om Afrika återkommer misär, svält och folkmord, svält med samma förutsägbarhet som regnperioden i den tusende naturfilmen om livet i Serengeti som du slötittar på en söndag. Det är för att justera de bilderna – eländet och naturen – som Jens Assur dragit igång sitt projekt.

Så på Liljevalchs visar han jättefotografier av skyskrapor i Johannesburg, ett stadionbygge i Lusaka, en ny flygplats i Maputo, men så mycket mer av den där tillväxtboomen syns inte. Tomma parkeringar signalerar snarare Lars Tunbjörk.

Men mest tänker man på naturbilder i National Geographic, fast med urbana motiv. Total skärpa, perfekt färgbalans och komposition – och märkligt sterilt.

Eller på reklamfoto, då. Man glömmer dem nästan genast, och det var väl just det som inte var meningen?

Den här målningen av Valentin de Boulogne hänger på Museo Thyssen-Bornemisza i Madrid. Den föreställer David med Goliats huvud, ett favoritmotiv i konsten under 1600-talet och en episod ur Gamla testamentet som de flesta nog känner till (och ni såg den kanske härom kvällen i det amerikanska tv-dramat ”The Bible” som SVT sänder nu i påsk).

Titta på David! Den vita pojkhyn, rufsigt hår, halvt avslitna kläder. Ena handen om svärdet och den andra stöttande den filisteiske jättekrigarens avhuggna huvud. De trötta och sjaviga soldaterna som liksom drar efter andan inför över den unge och alldeles nyss utskrattade herdens dåd.

Och Davids blick! Hans androgyna utstrålning (ser han inte lite ut som en ung Brett Anderson?) parad med den där beslutsamheten och tillförsikten: ”Ser ni? Gud är med mig. Ni kommer aldrig att skratta åt mig mer.”

När jag i Madrid i november förra året såg den första gången var det en av de där upplevelserna som får mig att komma ihåg varför jag började intressera mig för konst. Närvaron, dramatiken, koncentrationen, detaljerna och framför allt det där som är så svårt att sätta ord på, som upphäver det teatrala och utstuderade som motivet annars dras med.

Man vet inte så mycket om Valentin de Boulogne. Han föddes 1591 i norra Frankrike, fadern ska också ha varit målare. 1614 kom han till Rom och lärde känna landsmannen Nicolas Poussin med vilken han konstnärligt sett får sägas otroligt lite gemensamt med. Han gjorde sig en karriär där, en av många så kallade caravaggister i staden som fortsatte i den stora stilbildarens anda under decennierna efter dennes död 1610. Med stöd och beskydd från familjen Barberini måste han ha levt relativt drägligt.

Här ovan såg ni Caravaggios version av David och Goliat, och Domenico Fettis. De ser dessutom helt avklarnade och svala ut i jämförelse, nästan manierade. Det borde vara tvärtom, men i Valentins måleri dras den berömda caravaggiska realismen ytterligare några varv – om man hos Caravaggio ser att han faktiskt målar människor och inte idéer (som man kan tänka om Tizian, Tintoretto osv) – så är människorna hos Valentin de Boulogne lite smutsigare och slitnare. Titta på den här scenen med en spåkvinna på en krog som knappast tillhör de elegantare etablissemangen i den eviga staden:

Eller på de här sorgliga musikanterna på ett annat lika eländigt lokus. Pojken i bildens mitt utstrålar inte mycket hopp:

Eller här, en till spåkvinna och där någon till vänster i bild är i färd med att sno henne på pengar medan hon tittar i någons hand:

Mannens åldrar – ingen verkar särskilt munter:

Det finns en liksom (ännu) djupare psykologisk dimension hos Valentin de Boulogne än hos  Caravaggio och eftersom jag vet att det är tveksamt och anakronistiskt att prata om psykologi på 1600-talet så jag ändrar mig direkt och säger att grundtonen är sorgsnare och mer melankolisk hos Valentin. Jag skulle nog säga att den finns även i hans religiösa bilder och inte bara i genremålningarna från Roms mörkaste värdshuskällare. Som här, i ”Sankt Processus och Martinianus martyrium” (nej, jag hade heller aldrig hört talas om dessa helgon) som ingen mindre än Vatikanen beställde. Titta på det liggande helgonets ansikte:

Målningen ska ha utförts 1629-1630 och finns nu i Vatikanmuseerna. Två år senare dog Valentin de Boulogne, enligt konstnärskollegan Giovanni Baglione efter att ha badat i en kall fontän efter vad som idag nog skulle kallas för ett fylleslag. Caravaggismen var då inte längre lika mycket på modet men den nordfranske konstnären sörjdes mycket i de romerska konstnärskretsarna.

Det är inte så många som bryr sig om honom numera och jag tycker att det är oförtjänt. De där kontrasterna mellan mörker och ljus, distinkta och mjuka, så typiska för sin tid men ändå så mycket mer. Och de vackra modellerna som han använde sig av, man känner igen dem efter ett tag.

Som avslutning kommer här lite musik av Giovanni Battista Riccio som levde ungefär vid samma tid i Venedig. Jag tycker att den mjuka orkestreringen här låter som Valentins penseldrag ser ut. Lyssna lite och titta en gång till på bilderna. Och glad påsk.

En del av vårt estetiska bagage, i klassisk Dick Bengtsson-målning.

På Sven-Harrys konsthall i Stockholm kan i några dagar till se en utställning där Karin Mamma Andersson valt ut ett antal favoritkonstverk. Det är Dick Bengtsson, förstås, och Ernst Josephson, men också en Venus av Cranach och en svartvit dockanimation av Wladislaw Starewicz från 1912 om insekter med relationsproblem.

Tanken är detsamma som med på-mitt-nattduksbord-artiklar eller spotifylistor eller bara intervjuer med konstskapare i allmänhet: man ska få en inblick bakom skapandets kulisser, se byggstenarna, ana inspirationskällorna och ytterst få en förklaring till varför konstnärens konst blir som den blir.

Men det är inte det som är det intressanta.

I en annan del av stan, på Tensta konsthall, visas grupputställningen Samhället utan egenskaper. På väggarna hänger ritningar för alternativa städer. På en tv-skärm visas en film om en pojke som inte vill inordna sig i skolans regelsystem. Här finns en större filminstallation med polska barn som leker på ödetomter. Det förekommer Baader-Meinhof-nostalgi.

En del är lite fint, annat aningslöst. Något är unket revolutionsromantiskt. Alltsammans vädjar på olika sätt till samvetet – jag föväntas bli engagerad i de här frågorna.

Det är som 7,5 poängskursen ”Socialkritisk samtidskonst – en introduktion”. I över tio år, kanske mer, har det i vid mening politiska varit det som rättfärdigat samtidskonstens mer avancerade uttryck. Saker har varit bra för att de varit viktiga, besvärliga, undersökt samhällsfenomen eller kartlagt något brännande ämne.

Ett konstverks värde har bedömts utifrån hur tydligt politiskt det är. Mycket politik = bra konst.

Konst kan vara allt det här, rörligheten är bildkonstens privilegium, den sitter inte fast i språket på samma sätt som litteraturen av uppenbara skäl gör. Eftersom konstbegreppet är institutionellt fungerar det också – konstvärlden är rätt liberal och låter många olika uttryck vara konst.

Men jag blir mer och mer intresserad av det där andra som också är konst, av gestaltningen, av hur man säger något snarare än vad.

Karin Mamma Anderssons utställning är alltså inte överdrivet intressant utifrån dess grundidé, jag är inte tillräckligt intressera av hennes inspirationskällor. Men den där uttryckslusten som hon verkar gå i gång på, den krängiga gestaltningsviljan, tron på det visuella uttrycket.

Ta Dick Bengtsson. Hans målningar har gett upphov till ganska många teoretiska essäer, jag tror att det är för att de aldrig ser ut att vara uttänkta i förväg. De har liksom hänt, ägt rum, under tiden som han målat dem.

Jag vet inte hur det där stämmer men hans målningar ser ut som om han gjorde konst, inte illustrerade teser eller idéer. Han uppfinner något som vi fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på. Därför blir vi inte klara med honom.

Jag längtar efter konst som innehåller något moment av lust i förhållande till det egna uttrycket. Den konsten kan vara politisk, den kan vara vad som helst, men jag tror det är dags att börja prata om gestaltning.

Jonas Hassen Khemiris text i DN häromveckan blev så uppmärksammad eftersom den var formulerad på ett sätt som tio gedigna forskningsrapporter om strukturell rasism inte är. Den hade ett tilltal, en form. Mycket av den socialkritiska samtidskonsten liknar mer de där forskningsrapporterna.

Den som läser gamla (det kan räcka med några år) debattinlägg brukar märka hur liksom tomma de ofta är. Man ser att det finns ett patos men man kan för allt i världen inte förstå upprördheten. Frågorna är gamla, antingen i någon mening lösta och integrerade dagens tankevärld eller på annat sätt överspelade.

Behållningen är stilen, formuleringskonsten, en lyckad metafor.

(Liten exkurs: Det övertydligaste exemplet jag kommit i kontakt med är Ciceros ”Pro Murena”. Detta försvarstal har inte överlevt för att det är så oändligt intressant med tomtgränsdispyter på campagnan för tvåtusen år sedan. Vi beundrar inte de stora jesuitkyrkorna i Rom som de motreformatoriska debattinlägg de i någon mening var, utan för hur de ser ut, hur dessa stora barockrum känns.)

Man kan undra hur historien kommer att se på en konst som så mycket handlat om och bedömts utifrån innehåll snarare än form. Att göra konst för evigheten brukar vara en mycket dålig strategi och jag tror inte att Karin Mamma Andessons utställning kommer att gå dit heller men den är en påminnelse om vad konst också kan vara. Och borde vara lite oftare?

Ceci n’est pas une fleur

Hasselbladpriset har under sina 30 år lyckats med allt som Polarpriset inte närmat sig efter 20: Det är känt i de rätta kretsarna, allmänt respekterat och genom turnerande utställningar lever pristagarna kvar i medvetandet.

I år får Joan Fontcuberta en miljon kronor. Det kommunicerar både koll och avsaknad av ängslighet. Katalanens surrealistiska klassifikationer av växtformer är inte omedelbart publikfriande (och lite för underfundiga för sitt eget bästa). Hasselbladprisets anseende bara ökar.

Okynniga pojkar på Nationalmuseum. Säkert inte genusmedvetna.

När jag börjar skriva det här är det 45 minuter tills Nationalmuseum stänger för att öppna igen 2017. Om fyra år. Förutsatt att allt går bra med renoveringarna.

Jag har inte riktigt tagit in det där.

Nationalmuseum har fungerat som en konstant i mitt konstliv. Moderna museet har på flera sätt varit viktigare och jag har säkert varit där fler gånger. Men Nationalmuseum har jag de 17-18 år som jag bott i Stockholm gått till för att se holländsk guldålder eller nordiskt landskapsmåleri från förra sekelskiftet eller bara titta på samlingarna.

Då påminns man dels om att samlingarna är bra, dels om att de inte är i närheten av Kunsthistorisches Museum i Wien, eller Louvren, eller nationalgallerierna i Berlin.

Väldigt bra, men i ett annat perspektiv inte så märkvärdigt alls. Det är en dubbelexponering som är viktig att ställas inför ibland.

Men framför allt ha Nationalmuseum stått för ett annat tempo och en annan tid än det som visas på gallerier och konsthallar. En referenspunkt som skänkt perspektiv på det samtida.

Jag hoppas att det kommer att vara så även när museet öppnar igen om fyra år. Nationalmuseum har varit sämst när de försöker vara samtida och uppdaterade, när de ska be om ursäkt för de forna tiders värderingar som skymtar fram i konstverk men som inte stämmer överens med de tankar vi har idag.

Det är en annan dubbelexponering som är så svindlande.

För det är ju det som gör att vi fascineras av konstverk från förr. De har element som är oss fullständigt främmande men samtidigt handlar de om människor som är precis som vi.

Men Dagens Nyheters Birgitta Rubin (ej på nätet i skrivande stund) hoppas nu slippa bristande genusperspektiv och vill se en pedagogik som tar hänsyn till en mer blandad befolkning (jag antar att hon menar något med invandrare). Hon tycker att gränserna mellan konst och formgivning är förlegade.

Det låter precis som allt som jag inte vill att Nationalmuseum ska göra. Måste människor få det förklarat för sig att ”jo, den här målningen gjordes på en tid när kvinnor var förtryckta och när man hade en annan syn på etnicitet och därför är den dålig, fast den är ju bra också men inte för mycket”?

Eller som på Förfärligt härligt för några år sedan, när museet liksom bad om ursäkt för att föremålen var kitschiga.

Jag hoppas att Nationalmuseum 2017 är en institution som inte ängsligt försöker anpassa sig till för dagen rådande ideologier och preferenser utan vågar visa äldre konst som den är, konst som både talar till och är totalt främmande i samma ögonblick.

Men fyra år – jag undrar hur jag ska klara att vänta.

Det har varit lugnt på Thielska galleriet ända sedan i augusti, då nya intendenten Elisabeth Alsheimer Evenstedt plötsligt hoppade av i protest mot ordföranden Claës Wachtmeister. Under våren hade två styrelseledamöter också hoppat av i protest mot samme Wachtmeister. Detaljstyrning och härskartekniker, viskades det om.

Ledamoten och konsthandlaren Andreas Brändström blev intendent, nya styrelseledamöter utsågs och om en vecka öppnar en stor Edvard Munch-utställning: I utbyte mot lån från sin fantastiska munchsamling till Oslo under detta jubileumsår, lånar Oslo ut till Thielska. Det kan bli något alldeles extra.

Men för att inget ska kunna misstas för normalt sparkades igår Wachtmeister från ordförandeposten av kulturdepartementet. På grund av ”klagomål”.

Man häpnar. Varför görs det här nu, en vecka före Thielskas stora comeback?

Ett inte alls otroligt scenario är nu att Ulf Linde kommer gående ner för trappan från tjänstebostaden iförd badrock när vi är på Thielska nästa helg i tron att det är Munch-vernissage, och det visar sig att vi drömt alltihop.

Elitens smak? Den sorte diamant i Köpenhamn

Det var fullsatt på Timbros seminarium och frågan var skillnaden i smak mellan å ena sidan arkitekter och å andra sidan verkligh…förlåt, vanligt folk, med anledning av sociologen Alexander Ibsens och konstnären Christopher Rådlunds ”En sort bok om arkitektur”, om varför modern arkitektur är så ful.

Ibsen och Rådlund hänvisade till undersökningar som visar att folk helst väljer traditionella hus. Medan elitens smak är glas och betong. Den tvingar de på folket (men bor själva gärna i traditionell miljö).

Ytligt sett verkar det stämma. Sekelskiftets stenstad är i allmänhet attraktiv (dyr), miljonprogramsförorterna är oattraktiva (billiga).

För Ibsen och Rådlund är detta en fråga om estetik. Verkligheten är som vanligt mer komplex. Jerker Söderlind och Arkitekturmuseets Malin Zimm kunde nyansera och komplicera bilden med hänvisning till byggbolag, markpriser, bostadsbrist och sociala förhållanden.

Harlem har Manhattans mest traditionella bebyggelse men har väl inte direkt varit mer harmoniskt än Midtown. I Stockholm har Gärdet lamellhus men av prisläget att döma begränsade sociala problem.

Ändå är de något på spåren. Glappet i estetiska preferenser är en realitet. På en bostadsmarknad med reella valmöjligheter skulle de få genomslag. Frågan – som måste diskuteras – är hur vägen till denna bostadsmarknad ser ut.

Nästa år ska jag dricka mer champagne. Jag ska! Jag lovar!

I början av oktober gick Big Brother-deltagaren Hanna Widerstedt ut och deklarerade för alla som ville lyssna att hennes blogg, den persona hon gestaltade och över huvud taget hennes medverkan i programmet var del av ett konstprojekt.

Någon månad tidigare hade en copywriter vid namn Karl Fredrik Mattsson avslöjat att han låg bakom de mystiska enkronorna som det rapporterats om, där texten på ena sidan löd ”Vår horkarl till kung” i stället för ”För Sverige i tiden”. Ett konstprojekt, förklarade Mattsson på en presskonferens.

Det här är de två händelser som för mig sammanfattar det svenska konståret 2012. De var inte bäst, men de var intressantast.

Tills nyligen valde dokusåpaprofiler och reklamare färgglatt akrylmåleri, gräll popkonst eller suddigt fotografi när de drabbades av behovet att uttrycka sig konstnärligt. Men 2012 blev året då konceptkonsten blev folkligt förankrad.

Medierna, vars roll i det här är helt central, hade efter Lars Vilks och Anna Odell lärt sig förstå hur den institutionella konstteorin fungerar, att om något utnämns till konst så är det konst. De struntade fullständigt i att det egentligen är konstvärldens system av aktörer som ska godkänna och hallstämpla konstutövare och deras alster genom att släppa in dem i värmen.

Skandalfaktorn blir ju så mycket högre om man inte väntar på att det ska skrivas en essä eller göras en tråkig utställning om vartenda fenomen.

Annorlunda uttryck: Konstprojekt säljer.

Skandaler är annars det som man kan förknippa 2012 med. Makode Lindes tårtperformance. Carl Michael von Hausswolffs akvarell målad med aska från Majdanek. Elisabeth Ohlson Wallins fotomontage (som var ovanligt dåligt också för att vara av henne). Och så förstås Lars Vilks som bland annat portades från utställning i Östersund och åkte på tokhögerkonferens till New York med Janne Josefsson i släptåg i den senaste men knappast sista versionen av rondellhundsprojektet. Är han högerextremist eller inte?

Mer allmänt bildrelaterade var bråken kring rasistiska stereotyper i Stina Wirséns Lilla hjärtat och Behrang Miris portning av Tintin från en avdelning på Kulturhusets ungdomsbibliotek, men skandaler lika fullt.

Bilden och bildkonsten har en förmåga att peta i brännande frågor som teatern och litteraturen bara kan drömma om.

Men skandaler glöms trots allt bort. Moraldiskussioner är tidsbundna. Det intressanta blir att se hur konstvärlden kommer att hantera vad den betraktar som en vulgarisering av sina strategier och ytterst sitt konstbegrepp.

Hur ska konstvärlden upprätta en aura av exklusivitet kring sig igen? Det kommer vi knappast att få svar på 2013, kanske inte heller 2014. Men att leta efter tecknen blir spännande.

Muhammed predikar. Persisk illustration från 1200-talet.

En film om profetens liv är en alldeles för bra idé för att ödslas bort i en produktion långt bortom det kalkonartade – som den som nu cirkulerar på nätet och på några dagar orsakat såväl djup tragedi som diplomatiska kriser.

Inget skulle göra mer för västvärldens förståelse av islam än en rejäl episk hollywoodproduktion, kanske med Viggo Mortensen som profeten och Michael Fassbender som vännen och senare svärsonen Ali.

Uppenbarelsernas drömkvaliteter, den politiska dramatiken, kvinnoaffärerna, striderna – allt skulle få plats i denna tänkta mastodontproduktion om en man som ville leva ett rättfärdigt liv, en man med en stark inre moralisk kompass. I ett sceneri av sublimt darrande och upplösta, sandiga horisonter och klara ökennätters höga himlar.

Det här är naturligtvis omöjligt eftersom profetens religion inte tillåter avbildningar, och väl också har problem med den sortens förmänskligande av en helig person som det skulle innebära. Men tänk er ändå – och jag är faktiskt helt allvarlig här – hur den stora berättelsen skulle skapa sammanhang och begriplighet och på det storslagna dramats vis paradoxalt nog avdramatisera sitt ämne.

Och på de potentiella uppföljarna: Mission in Medina – Ali and the Legacy of Muhammad. Därefter The Umayyads – An Empire in Formation. Jag tror det här skulle kunna rädda både Hollywood och världsfreden.

När det institutionella konstbegreppets och den konceptuella konstens kris kommer, blir det inte som följd av filosofisk-teoretiska operationer eller ens moralisk indignation. Den kommer att följa när dess mekanismer blivit allmängods, när dess exklusivitet utarmats och blivit folklig.

När konstvärlden så att säga förlorar problemformuleringsprivilegiet, när allmänheten misstänker konstprojekt överallt, kommer konstvärlden att behöva etablera ett visst mått av obegriplighet igen.

För den moderna konsten är inte demokratisk. Den vill kommunicera och etablera sina uttryck, men när de väl förankrats är det dags att dra sig tillbaka igen.

Med horkarlsmynten, eller vad det nu ska kallas, tror jag att vi tagit ännu ett kliv till i den riktningen. När en copywriter och amatörkonstnär (att han kallar sig det är intressant, återkommer strax till det) kan skapa smärre mediehysteri kring sitt projekt utan särskild inblandning från konstvärlden (förutom i slutskedet igår) visar det att de konceptuella strategierna blivit

Konst kan det vara inte bara som konstvärlden kallar för konst, utan nu också det medierna utnämner till konst. Det kan konstvärlden aldrig acceptera i längden.

Förr gjorde amatörkonstnärer oljemålningar i realistisk, därefter impressionistisk, därefter kubistisk stil. Och så vidare. När en reklambyrå för drygt 20 år sedan gjorde konst på uppdrag av Dan Wolgers blev det en sorts Andy Warhol Extra Light. 2012 är aktivistisk konceptkonst med inslag av systemkritik det senaste.

Den ordinarie konstvärlden ser sig under tiden om efter nästa grej.