Detta är ett test för USA valbloggen.

Så var ögonblicket här. SK 994 till Stockholm lyfter om några timmar. Dags att sätta punkt.
Jag gör det med en debut. Det är – ehmmm – jag som skrivit de tre kinesiska tecknen härovan. Skandal egentligen att det tagit så lång tid. Men jag kände alltid att det var över mitt huvud att lära mig skriva kinesiska på den alltför korta tid jag bott i Kina.
Men ens eget namn borde man ju klara av. Och efter ett antal mer eller misslyckade försök – teckning var aldrig min grej i skolan – så fick jag till slut till det. Tror jag. Lily var nöjd i alla fall.
Mitt kinesiska namn utläses Long Ma Ci. Drake Häst Språkstil. Men tack var en kommentar här på bloggen så lärde jag mig att Ci även kan betyda farväl. Att namnet kan utläsas Drakhästens farväl.
Tyckte jag passade bra som avslutning. Och ett utmärkt tillfälle att samtidigt tacka alla som besökt bloggen och inte minst ni som kommenterat den.  
För härmed stänger jag Kina-bloggen.
I alla fall i den här formen.
Mitt vanliga bevakningsområde på Expressen är större än Kina. Omfattar hela världen. Lite väl stort kan tyckas, men så är det.
Kanske jag dyker upp där som Världen-bloggare i stället. 6 000 000 000 jordbor – och jag. Ni kan ju hålla utkik på blogg.expressen.se/larsson/ om några veckor, så får vi se.
Men nu först låter jag pennan vila en stund. Snart är det dock dags att vässa den igen och packa väskan. Jag har förstått att det stundar val i det där andra stora landet borta i väst.

Alla som följt den här bloggen vet att den hade varit betydligt fattigare utan Lilys hjälp. Det har varit en oerhörd förmån att ha en kinesisk assistent vid sin sida och jag har lärt mig massor om Kina och kinesisk vardag tack vare henne. Ja, utan henne hade jag varit en rätt vilsekommen pojke här i Kina. Oförmögen att ens läsa den enklaste skylt, den kortaste artikel.
Jag har haft ett fantastiskt år här. Okej då, tio månader. Jag har lärt mig massor, ätit massor, rest en del i detta ofantliga land, lärt känna många nya människor. Många av Lilys vänner är nu också mina vänner.
I dag slutar Lily att arbeta för mig. I morgon väntar Daily Telegraph. Jag önskar henne all lycka till där, och håller tummarna att journalistdrömmarna förverkligas.
Zaijian!



Expressens team på Kineiska muren.



Storstadsflickan möter den kinesiska landsbygden.



Ännu en dag på jobbet.



Hej då Lily, hej då Kina!

Det är inte bara bilarna som gjort sin återkomst i dag. Den olympiska perioden är till ända och därför har exempelvis min lokale fruktförsäljare dykt upp igen efter en två månader lång frånvaro. Peking börjar bli sig självt igen. Det blev fyra mangostan.
Jag frågade killen i DVD-butiken om filmerna kommer tillbaka på en gång. Lugn, de är tillbaka om en vecka, blev svaret. För sent. För sent.

Så var friden över. I dag släpptes trafiken på för fullt igen i Peking. Det är förstås söndag så än så länge är det inte så farligt. Men i morgon är stockningarna tillbaka. Garanterat. Under två månader har Peking nästan varit som en normal stad vad gäller trafiken. Det spekulerades ett tag om restriktionerna skulle behållas men så blev det alltså inte. Pekintrafiken: där har ni ytterligare en sak jag inte kommer att sakna.

En av charmen med stadsparkerna i London och New York är ekorrarna. De som springer runt i Central Park eller Hyde Park och som är tama värre. I Peking är det sämre ställt med djurlivet. Men jag sprang i alla fall på den här rackaren i Zhong Shan parken intill den Förbjudna staden. Särskilt tam var han dock inte. Parken ingick i min stora farvälpromenad.

Det är något hundratals miljoner kineser gör varje dag. Själv har jag aldrig lärt mig konsten riktigt. Den att huka sig. Kineserna gör det i alla möjliga och omöjliga situationer, om det inte finns någonting att sitta på. När de äter, när de väntar, när de vilar. Själv har jag sett västerlänningar rulla baklänges när de försöker sig på det. Så himla svårt är det nu inte, men för den ovana kan det snabbt bli tröttsamt. Och svårt att komma upp igen.
Kineser har en förmåga att sitta i den ställningen, länge, länge utan att det bekommer dem.  Det är väl en vanesak, antar jag. Och kineserna har årtusenden av hukvana bakom sig.

En stund av vila.

Eller en stund av törstsläckning.

Det var med viss nervositet jag visade Lily mjölkkartongen. Den jag druckit  sedan jag kom hit. Vad är det för mejeri? undrade jag.
Visade sig vara ett lokalt Peking-mejeri. Puh! Mjölk från de stora mejerierna Mengniu och Yili har ju visat sig innehålla giftet melamin.
Det började med att mjölkersättning från från mejeriet Sanlu innehöll ämnet. Minst fyra bebisar har dött och tusentals har insjuknat och drabbats av njursten. Den senaste i en lång rad skandaler med kinesiska livsmedel.
Men även vanlig mjölk visar sig alltså vara ett lotteri. Melaminet får mjölken att verka ha ett högre proteininnehåll än den egentligen har. Tillverkarna tros ha spätt ut mjölken och sedan slagit i melamin för att få upp värdena.
Mjölkskandalen har skapat en hel del galghumor på nätet. I ett så mästrar Mengniu upp Sanlu med orden.
- Dumbom, du ska blanda gift i mjölkersättningen, inte blanda mjölkersättning i gift.
Näh, dags att åka hem och dricka svensk mjölk.

Så här har det sett ut en gång i månaden här. Måste ta ut en förfärlig massa hundralappar när jag ska betala hyran. Min hyresvärd har ett konto på en Hongkong bank och det går inte att föra över pengarna dit från min kinesiska bank. Så varje månad har jag tagit ut pengar på min bankomat och sedan gått till Hongkong-banken och satt in beloppet.
Det blir alltid ofta stora sedelbuntar i Kina. En rmb är värt ungefär lika mycket som en krona, men den högsta sedel-valören är 100. Däremot finns det   sedlar som är värda så lite som tio öre. Och det mesta däremellan. Småmynt finns det förstås också.
Vi har varit rätt kloka hemma i Sverige som gjorde oss av med många av mynten och sedlarna. Själv längtar jag något oerhört efter en kinesisk 500 rmb-sedeln. Skulle skapa mer plats i mina byxfickor. De putar ut betänkligt nu.

Lily ville titta på ”The China House” i Tianjin. Jag trodde det var något slags kulturhus om Kina. Visade sig vara ett hus prytt med porslin. Ett av orden för porslin på engelska är ju ”china”.
Det är förstås ingen slump. Det var kineserna som först började tillverka porslin. Det blev populärt i Europa på 1500-talet efter att först portugiserna kommit i kontakt med varan härborta. Då hade kineserna tillverkat porslin i cirka 1000 år.
Porslin har aldrig varit något av mina favoritämnen och jag vandrar snabbt igenom samlingarna av vaser och tallrikar på kinesiska museer. Så jag nöjde med mig att titta på huset i Tianjin från utsidan.
Påminde en del om en av mina stora favoriter, det katalanska arkitekten Antoni Gaudi. Han med de fantastiska husen i Barcelona.

China House – ett hus prytt med porslin.

Gaudi och Barcelona? Nej, Tianjin.