Det var länge sedan det var så comme il faut att säga att man inte känner till Nobelpristagaren i litteratur. Mo Yan? Ovanligt många, ja nästan alla, kulturpersonligheter som blev uppringda av mediernas enkätreportrar svarade nekande på frågan om de läst något av den kinesiske författaren. Och Jan Myrdal var den enda som uttryckte att det var pinsamt.
Trots Kinas enorma ekonomiska inflytande över världen är de flesta av oss sorgligt obekanta med det kinesiska kulturlivet. I skolan fick man lära sig att Kina var ”världens verkstad”, men berättelsen om den stora kulturnationen slutade vid revolutionen.
Jag skulle tro att det är många, i likhet med mig, som sett den kinesiska auteuren Zhang Yimous filmatisering av Det röda fältet men inte läst Mo Yans roman. Kanske var det också därför som litteraturkritikerna blev tagna på sängen, trots att Yan i år seglat upp som en av de mest tippade kandidaterna.
Inte minst därför är Akademiens val intressant. Den kinesiske författaren Gao Xingjian som fick Nobelpriset 2000 fick inget vidare genomslag i Sverige och valet ifrågasattes. Mo Yan kan ha en bättre chans att faktiskt bli läst.
Priset kommer dessutom i efterdyningarna av konstnären Ai Weiweis kamp mot regimen, som jagar honom för skattebrott i syfte att tysta hans konst. Mo Yan – pseudonymen betyder ”tala inte” – för en mer lågmäld kamp. Han har också fått kritik av dissidentrörelsen för att stå för nära kommunistpartiet. På 70-talet gick han med i Folkets befrielsearmé, där han började skriva, och ska fortfarande vara en följsam partimedlem.
Mo menar själv i ett citat från 2009 att han inte vill skrika på gatorna, utan i stället ”använda litteraturen för att vädra sina åsikter”. Men romankonsten har ingen plikt att torgföra något alls. Att levandegöra kinesisk historia och gestalta berättelser som kan vidga världen hos den som läser är bedrift nog. Som människa har man däremot helt andra skyldigheter, till exempel att kämpa för ideal som yttrandefrihet. På den punkten verkar Mo Yan ha en hel del att bevisa.