Jag fick den första nyhetsflashen om benådningen av Martin Schibbye och Johan Persson mitt under en pressvisning av Olof Palme-dokumentären. Många journalister med mig jublade nog inombords där i biomörkret. Vilket glädjebesked! I första hand på ett personligt plan för dem själva och deras nära, men förstås också för journalistiken i stort.
I över ett år har Schibbye och Persson betalat ett högt pris för sin granskning av Lundin Petroliums framfart i Etiopien. Ett område som nästan ingen annan har orkat bry om. Om de kan och vill fortsätta arbetet nu, på hemmaplan eller annanstans, återstår att se. Men frågan om oljebolagens vandel har under året hamnat på nyhetsagendan, mycket tack vare deras initiativ. Och trycket kommer förhoppningsvis att hållas uppe ett bra tag till. Nästa månad släpps till exempel Jens Christian Brandts och Leo Lagercrantz bok Elefantjägarna. Hur familjen Lundin gjorde svenskarna rika på olja (Leopard förlag), som kan kasta ytterligare ljus över ämnet.

Stödet för Schibbye och Persson har varit stort, inte minst när man jämför med hur få som engagerade sig för Dawit Isaak de första åren i fångenskap. Om uppmärksamheten har hjälpt till att öka pressen på Etiopien och även på UD:s arbete är svårt att säga något säkert om. Men oavsett är det glädjande att intresset bland både medier och allmänhet var större den här gången. Kanske säger det till och med något om respekten för journalistiken som faktiskt finns, bortom alla skräckrapporter om bristande förtroende.
När jag förra veckan deltog i kampanjen för att uppmärksamma Isaaks fyra tusen dagar i fängelse, mötte jag mängder av vanliga stockholmare som också ville prata om Schibbye och Perssons situation. Långt ifrån bara journalister har känt sig berörda av fallet, och jag är säker på att det är många som nu önskar dem varmt välkomna hem.