Antingen läser du inte ditt eget kommentarsfält eller också har du en bisarr uppfattning om vad som konstituerar otillåtna kommentarer på nätet. Gör därför ett nytt försök:

Som exempel på Lars tes kan man studera Kulturnytts recension:

En stor triumf för litteraturens potential
Publicerat: fredag 17 februari kl 08:54 , Kulturnytt 1 kommentar 15 gillar

2000-talets längsta och konstigaste boktitel är nog pärla barbie klistermärke Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att av Jörgen Gassilewski. Lyssna på Per Engströms recension

Boken börjar omedelbart. Och då menar jag bokstavligen, i och med titeln på det transparanta omslaget till spiralblocket som Gassilewski valt som format. Man ser nästa text spegelvänd på omslagets insida, liksom ISBN-numret och övrig formalia.

Man brukar tala om storformat när inte bara texten utan alla delar i presentationen är viktiga. Att ge en diktsamling utseendet av kollegieblock betyder alltså någonting. Jag tänker först på skolårens både enkla och komplicerade tid i livet. Och på det att skriva med penna: skissa, göra anteckningar. Dessa första associationer förenar sig på ett fruktbart sätt med det bitvis högteknologiska innehållet. Bokens titel följer med som en sorts kör högst upp på varje sida i prövande variationer, preciseringar och omtagningar. Texten nedanför kan bitvis kännas disparat, undflyende. Slumpen far hit och dit genom en kameralins, det är en kaotisk, fullständigt autentisk vardaglighet som Gassilewski ordnar till text.

Information om mängder av verksamheter och intryck levereras på ett märkvärdigt sätt samtidigt, dubbelexponerat. Inledningsvis finns känslan av barn. Den tycks komma ur förälderns samvaro med sitt barn, men texten ger emellanåt den sekundsnabba, ilande upplevelsen av att inte minnas – utan faktiskt vara 5, 6, 7 år igen. I ytterligare ett lager, eller palimpsest, är jag också den vuxne, och närmre döden. Texten tonar ut ibland, gör avbrott eller flyter in på sidorna som platonska kroppar, tredimensionella geometriska kroppar – de polyedrar som är de mest rättvisa tärningarna, på grund av sina regelbundna former.

Här finns också en dov ton, en extrem och sargad utsatthet i långa stråk av lyrisk prosa. Det är lätt att sugas in i materialet, orden väller fram och så har man en sekunds svacka i sin läsning – och plötsligt är man någon annanstans. Nu håller texten på och beskriver en frukt, en blomma, innehåll, hela alltet. Hur gick det till? Vad är det jag är med om här egentligen? Och när man ställer sig sådana frågor vid poesiläsning – vilket inte är alldeles ofta – så är något stort på gång.

Hos Gassilewski blir man som läsare i stegrad grad deltagande i någonting som händer. Trots att författaren ju redan har skrivit detta, medvetet har petat ihop varenda sida, så är det som att texten skapas för första gången bokstavligen inför mina ögon, och förgrenar sig inuti huvudet. Kanske är det bildkonst, kanske musik. Framför allt är det en triumf för litteraturens potential.

Per Engström
kulturnytt@sr.se