Kanske finns det en anledning till att ordet ”kritiker” allt oftare byts ut mot ”recensent”. Det senare låter trevligare och mer beskedligt. ”Kritiker” framstår som en hållning, medan ”recensent” snarare beskriver ett yrkesuppdrag. När recensenten är klar går hen hem och kopplar av, medan kritikern behåller brillorna på.

Möjligen är jag semantiskt överkänslig, men jag tolkar den språkliga förskjutningen som ett tecken på en strävan att förminska det kritiska uppdraget, kärnan i kultur­journalistiken. ”Bullshit”, sa som bekant Göran Hägglund om kultursidorna och skitstormen har inte lagt sig än. Isabella Löwengrip, alias Blondinbella, uttrycker sitt förakt pregnant i den numera borgerliga tidningen Neo: ”kulturskribenterna försöker ta bort livsglädjen i människor”. Och i veckan var det Lars Melin, docent i nordiska språk, som i två artiklar på Newsmill drog sitt strå till stacken för att visa vilka översittare som ockuperar kultursidorna. Han hävdar att skribenterna medvetet skriver obegripligt för att signalera att ”kultur är för fint för dig”.

Nog dras kulturjournalistiken, liksom de flesta andra genrer, med sina manér som måste kunna kritiseras. Men Melins ärende verkar inte sluta där. Han bannlyser fullt begripliga ord som ”ambivalens”, ”autenticitet”, ”modernitet” och ”normalitet”. Så kallade modeord och namedropping skyr han som pesten. Han kräver att inte ens Astrid Lindgren får nämnas utan en förklaring. Egna metaforer ska rensas bort, liksom det personliga anslaget. Allt för att inte skymma det som Melin vill ha, det ”informativa”.

Om han och Löwengrip finge bestämma skulle den besvärliga, bildade kritikern som envisas med att krångla till det antagligen få sparken, till förmån för den konsumentupplysande recensenten som skriver så att till och med Herr Nilsson (för att Melin ska bli nöjd förklarar jag nu att detta alltså är Pippi Långstrumps apa) ska förstå. De spottar inte direkt i motvind.

Jag undrar ibland varför personer med position i den övre medelklassen med ett leende kan tillåta sig detta svepande, vulgära kunskapsförakt och förlöjligande av skribenter med några som helst pretentioner. För mig som inte började i en sådan privilegierad miljö är det inte utan att jag ibland kan känna ett visst (varning, för här kommer ett på kultursidorna välanvänt ”modeord”) klasshat.

***

Här och här finns Melins artiklar, och vår debatt i Studio 1.