Nyligen visade SVT den omtalade New York Times-dokumentären Page one, som speglar medieutvecklingen genom drakens kamp för att överleva papperstidningskrisen. Filmen spelades in när Wikileaks precis var på väg att bli stort. Journalisterna tar storögt in fenomenet med nätaktivisterna som använder visselblåsare som vapen. Snart skulle tidningen samarbeta med Julian Assange själv, vilket beskrivs som ett tecken på hur pressen måste ödmjuka sig för att kunna fortsätta publicera kvalificerat innehåll.

Filmen släpptes förra året, men känns redan gammal. Då symboliserade Assange framtidens medielandskap. I dag är han programledare för en talkshow på Vladimir Putins pravdakanal Russia Today (RT). Från stjärna på en världens mest prestigefyllda tidningar, till nyttig idiot på Kreml-tv – på bara några år. Wikileaks i dag håller inte ihop, varken praktiskt eller moraliskt. Det sistnämnda gäller också för Assange personligen. New York Times lär aldrig jobba med honom igen. Kanske är det därför som jag knappt förmår engagera mig i nyheterna kring den förestående utlämningen till Sverige. Han är inte intressant längre. Och Wikileaks finns inte, åtminstone inte som journalistisk inspiration.