Äntligen har en allianspolitiker med glatt humör deltagit i ett ”svårartat performancevrål”, som Göran Hägglund talade förlöjligande om i sitt Almedalstal mot kultureliten häromåret.
När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar den första biten i Makode AJ Lindes tårta, formad som en svart ”infödingskvinna”, skrek konstnären av smärta. Han hade gömt sig under bordet och bara hans huvud var infogat i tårtkroppen. Blixtsnabbt matade ministern den skrikande konstnären, till publikens förtjusning.
Arrangör var Konstnärernas riksorganisation som firade 75 år med World art day på temat ”Kampen mot censur och konstens frihet”.
Efter att kulturministern låtit sig väl smaka gapade det ett jordgubbsrött hål i tårtkvinnans nedre regioner, och ju fler som tog för sig av tårtan, desto mindre skojiga blev konstnärens envisa skrik. Snarare obehagliga, enligt folk som var där.
Det låter som en strålande performance, vars initialt humoristiska anslag ledde vidare till frågor om makt och kolonial blick. Uttrycket om att få dålig smak i munnen gavs en bokstavlig betydelse på detta säregna tårtkalas.
Makode AJ Linde, en av flera inbjudna ”kakkonstnärer”, arbetar ofta med stereotyper och exotism, för att belysa rasistiska strukturer. Därför blir Afrosvenskarnas riksförbunds krav på att ministern ska avgå efter denna ”rasistiska manifestation” så fel.
Lena Adelsohn Liljeroth trampade i klaveret den gången hon avfärdade graffitikonstnären NUG, med att det han gjorde inte var konst. Den här gången valde hon en annan väg: att genom sin medverkan uppmuntra den fria, provokativa konsten.
Visst hade det varit enklare att göra som PR-nissar och nervösa pressekreterare säkert hade rekommenderat: artigt tacka nej till att skära upp tårtan för att slippa jobbiga frågor efteråt. Sådana sterila politiker, som aldrig tar en risk, vill vi inte ha.
Men efter att jag sett Adelsohn Liljeroth mata Makode AJ Linde med marsipan, tror jag inte att hon låter sig avskräckas av lite sur grädde.