Läsare av kulturuppslaget i papperstidningen i dag kommer se att sidorna har blivit färggladare med röda detaljer och att rubrikerna fått mer svärta. Bylinevinjetterna innehåller dessutom mer information, med twitteradress och bloggadress (endast om det är en Expressenblogg). En rad andra mindre förändringar, som mer lättlästa faktarutor om böckerna/pjäserna/utställningarna, ingår också i ansiktslyftningen.

Tanken är att sidorna ska moderniseras, men behålla sin kvällstidningskänsla, med tryck i rubrikerna, tydliga signalfärger och många ingångar. Ett annat, lite direktare tilltal än till exempel SvD Kulturs nya välmatade söndagsmagasin, vars redigering är internationellt sober och stiligast i svensk tidningslayout just nu. Njut av tidningen, så ska vi se vad vi kan göra för att kultursajten också ska bli bättre. Till skillnad från morgonpressen planerar vi inte att låsa in något material. Allt kommer även fortsättningsvis att finnas tillgängligt på Expressen.se/kultur.

PJ Anders Linder tillhör den där gammelmoderata arten som snart är lika utrotningshotad som berguven. Den värdiga gentlemannen som lika gärna läser skönlitteratur som kvartalsrapporter blir alltmer sällsynt. I ledningen för de Nya Moderaterna har han skjutits av för länge sedan.
Under sina många år som politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet har Linder satt en lite lagom värdekonservativ och tydligt marknadsliberal prägel på sidan. Som ny chefredaktör och vd på Axess Publishing kommer han säkert att göra ett rejält arbete, även om det inte blir lika mycket liv i luckan som under Johan Lundbergs ledning.
Hoppas nu att Svenskan unnar sig en efterträdare med ett någorlunda konservativt sinnelag. Debatten behöver det. Liberala ledarsidor har vi lika gott om som mygg kring Dalälven.

Gårdagens presskonferens med den tidigare S-styrelseledamoten Omar Mustafa är betecknande för det postpolitiska samtalsklimatet. Journalisternas inspel handlade huvudsakligen om vem som sagt vad till vem, frågan om Veronica Palm godkänt Omars utspel, vilka ”kommunikatörer” från Socialdemokraterna som varit inblandade, och hur Omar och partiet såg på ”drevet”. Metafrågorna.
Precis som de mest omtalade underhållningsdramerna om medier och politik på tv – ”House of cards”, ”Borgen” och ”Newsroom” – stod spinnet och spelet i centrum.
De rena värderingsfrågorna hamnade i skymundan.
När Omar Mustafa till slut fick frågan om hur han själv såg på den djupt problematiska text om kvinnors och mäns rättigheter som länge legat på Islamiska förbundets hemsida var det snart dags för hans assistent att skyndsamt avsluta presskonferensen.
Inte ens Aaron Sorkin kunde ha kommit på en mer talande cliffhanger.

Texten jag skrev i helgen om rasismdebatten (obs, innan Omar Mustafa avgick).

Man behöver blåbärssoppa för att orka fram till kulturen i det nylanserade Svenska Dagbladet, som nu trycks i två delar. Inte förrän på sidan 32 i huvudtidningen kommer kulturnyheter, kulturdebatt, kritik och den klassiska fördjupningssidan ”Under strecket”.
Jag var inte så bekymrad över nyheten i höstas att Svenskan skulle slopa en egen tidningsrygg för kulturen. Möjligheten fanns ju faktiskt till en mer framskjuten position i första delen, sida vid sida med det tunga ledar-och debattmaterialet. Men med facit i hand måste man ge belackarna rätt. Nu hamnar kulturen längst bak bland begravningsannonserna.
Det är klart att det säger något sorgligt om vår tid att näringslivsbevakningen och sporten upptar den andra ryggen av tidningen, medan kritiken och kulturdebatten tappat sin symboliskt starka placering.
Innehållet på nya Svenska Dagbladets kultursidor kändes också förvånansvärt gammalt. Kulturchef Daniel Sandström slog till med att inleda en serie om dumburken som blivit smart. Han skrev, visserligen väldigt väl, om tv-serien som den nya romanen och fördjupade sig i ”The wire” och ”Mad men”. En spaning som vid det här laget inte ens vore ny för Ica-kuriren. Någon pigg kulturnyhet bjöd tidningen heller inte på.
Kanske har man varit så fixerad vid formen, som är tillgänglig och stramt snygg, att man inte har hunnit med att fylla premiärsidorna med spänstiga artiklar. En klassisk miss vid tidningsomgörningar. Det brukar bli bättre så småningom.
Däremot gillar jag att ”Under strecket” kaxigt redigeras i Frankfurter Allgemeines anda utan en enda bild, även fast placeringen mitt i kulturblocket bromsar upp tempot. Understreckaren borde i stället avsluta sidorna som en stolt, utdragen trumpetfanfar.

Skrev igår om den trista trenden att allt mer kulturmaterial låses in bakom betalvägg (som till exempel på DN Kultur) eller inte alls läggs ut på nätet.

Det har hänt en del sedan Per Albin Hansson lanserade succémetaforen med samhället som ett folkhem utan kelgrisar och styvbarn. Politiker tävlar numera i att ta ner politiken på en vardaglig, intim nivå som vi ska känna igen oss i. Efter att Kristdemokraterna lade beslag på köksbordet som politiskt slagfält kunde man tro att det skulle infinna sig en viss mättnad på fredagsmyset. Men icke. I går på S-kongressen lanserade Stefan Löfven visionen att vi ska vara som en ”bra familj”. Har han inte läst Douglas Couplands ”All families are psychotic”?

Ett par länkar till SVT där jag medverkat i veckan. Kulturpanelen med Johan Hilton och Dennis Dahlqvist, samt Kulturnyheterna om Carl Bildt-dokumentären.

Socialdemokratin är en man. Hans fullständiga namn lyder Daniel Göran Suhonen-Greider, och han skriver många myndiga manifest. I går ett uppslag i DN med tio arbetspunkter efter förlaga av Peter Weiss 1965. I Aftonbladet tio budord efter förlaga av Gud. Jag väntar nu bara på 95 teser i Luthers anda i Svenska Dagbladet. Men inför Socialdemokraternas partikongress i dag skulle även jag, liberal kulturchef på Expressen och kavat klassresenär i rakt nedstigande led från arbetets döttrar, i all ödmjukhet vilja bjuda på mina fem bästa husmorsråd.

STOPPA HÅLEN MED MEDELKLASSEN. Greiders idé om att S ”aldrig” ska liera sig med ”den välbärgade minoritet som medelklassen utgör” har passerat bäst före-datum. Sveriges medelklass är ännu större än då partiets ledare en gång började tala om ”löntagare” för att bredda väljarunderlaget. Och Suhonen åberopar klasskamp och påminner om att någon gör min latte. Wake up and smell the coffee. Arbetarrörelsen välkomnade medelklassen för länge sedan.

GNUGGA HÅRT MED INGENJÖRERNA. S var bäst på att utnyttja de skarpaste hjärnorna för att lösa samhällets största problem. Skolan, klassutjämningens själva epicentrum, håller på att förvandla våra barn till ignoranta halvanalfabeter. Släpp slagorden, ring forskarna och min röst kan vara er.

FLIRTA MED LIBERALERNA. Trots socialademokratins och liberalismens många gemensamma referenspunkter beskriver Greider den senare som ”ytlig”, medan Suhonen sträcker ut en hand till socialliberalerna. Bota denna schizofreni. Många liberaler är missnöjda med alliansen. Något så banalt som Filippa Reinfeldts antiintellektuella Instagramkonto har redan fått in mig halvvägs i Löfvens valstuga.

BULLBAK ÅT ALLA. Individualisera föräldraförsäkringen. S kan det här med stora, kontroversiella reformer och borde fixa att baxa hit seklets viktigaste jämställdhetsinsats.

SUDDA BORT DIN SURA MIN. Lägg av med att älta den ”politiska sorgen” och ”fantomsmärtan” efter makten. Här rekommenderar jag, för en gångs skull, att Suhonen-Greider tar en gammal könsroll till heders: var en man och sluta lipa.

I påskhelgen inledde vi en ny artikelserie om vår tids samlarångest. Inledningsartikeln av mig hittar du här och fortsättningen av Anders Mildner publicerades igår.