När jag kommer tidigt är det inte, eller knappt, en käft i lokalen. Jag befarar det värsta. Vi hör soundchecken, sweet, sweet music, från Joel Alme och Göteborgssonen är på plats för att fira sitt nya album och spela några låtar därifrån.

När dörrarna öppnas sätter vi oss strax framför baren, perfekt utsikt för den lite trötte, medelålders, som jag ju är. Det är ju, som alla vet, lite värre än så. Det är glest i den fantastiska lokalen som Pustervik genomgått en metamorfos, men där blir det åtminstone bättre.

Precis när jag ska gå in kommer Joel Alme ut, kramar mig och fladdrar vidare, klart tagen av dagen.

När han väl står på scen är det framför rejält med folk. Pustervik fungerar alldeles utmärkt, även då det inte är lika fullt som vid invigningen.

Angenämnt, Alme.

Han spelar låtar från ”A tender trap”, tillägnar en räcka till sin vackra fru och bjuder in Bad Cash Quartet-polarna Jonas Lundqvist och Martin Elisson. Den förstnämnde får vädra en av sina låtar från senaste soloalbumet och Martin Elisson gör sin version av Almes ”A young summer’s youth”, som ju är originalet till den låt som blivit ”Snart skiner Poseidon”, som ju Elisson gjort till ”Utan personlig ansats”. Det låter fint och känsligt. Men faran med framför allt Joel Alme, är att han kommer inte vidare på scen.

Jo, ”A tender trap” är annorlunda arrangemangsmässigt. Men… det är fina låtar han skriver, men också same same but different. På scen blir det ännu tydligare. Han är nervös, men den tendensen har alltid funnits där och påverkar egentligen inte så mycket. Men jag kan sakna intensiteten, dynamiken, in- och utlevelsen, kraften…

Visst, randanmärkningar i detta korta set. För det är releasefest och egentligen spelar inte någonting någon roll mer än just att skivan har kommit och ska firas. Förstås.

Det har ju, mig veterligen inte, med vart annat att göra Christian Olsson och MMA. Han sitter inte ens i en bur då han spelar. Istället är det croonerstället på, en soft tillställning på St Jörgen resort. Han med sin röst ensam med en flygel och vi i publiken i lite spridda skurar.

Men det blir en sådan afton då hans musik möter MMA.

Han bjuder på låtar ut Fibes., Oh Fibes-karriären. Han sjunger, som alltid, grymt, men inte så varierat och inte heller så rafflande dramatiskt, som i inledningen av karriären då han spelade och sjöng så att han närmast välte sitt instrument och inte sällan trillade av pianopallen.

Soft crooner i popformat.

Jag har druckit någon öl, har sällskap av en hockeypolare och hans käraste. Jag slabbar i mig en hamburgare och pommes frites, en alldeles för generös portion, dessutom en hamburgare som var lite i flottigaste laget, om än välsmakande.

Jag har cyklat ut och när konserten är slut på förkvällen styr jag kosan in mot stan. Det är en vacker vårkväll och jag kikar in mot centrum, ser Skanskaskrapan, Göteborgs blygsamma skyline.

Göteborg i vårkvällen.

Väl tillbaka på fastlandet (ja, St Jörgen ligger på Hisingen, en ö, en av de största i Sverige) är det MMA-galan i Lisebergshallen som gäller. Den skulle egentligen skett i början på oktober, men sköts upp. Orsaken till att jag vill se den är Eddy Bengtsson. En av de snällaste jag känner, men pålitligt stark också och 120 kilo tung.

Jag kommer lagom till andra akten och jag får berättat för mig att kamperna innan har varit av medioker karaktär.

Nu doftar det hane, kamp och blod. Publiken ylar mot månen och står upp och vrålar ”kill! kill! kill! i brutal takt och hänsynslöshet.

Nej, det är inte på det viset.

Jo, det applåderas och vrålar förtjust, men i buren är det tuff kamp och när det är två fighters som är jämna blir det mer grepp än slag och sparkar.

Det dröjer innan Eddy Bengtsson går in i ringen. Men väl på plats går det undan. Han tar tid på sig innan han är plats, gå i sakta mak med Joel Almes Blåvitthymn som entrémusik. Han ska möta en vitryss, som i sina kortbyxor ser aningen babyaktig. Eddy Bengtsson möter hans blick med en närmast blyg framtoning. Inte det där vilda, oövervinnerliga. Men, när väl kampen börjar tar det slut efter 33 sekunder. Eddy är lika skoningslös som snäll; fast utnyttjat på helt skilda tidpunkter.

Vi fascineras av handbollen. Stryktåliga spelare och får och tar skit utan att gnälla. Oavsett om det är herrar eller damer som spelar.

Så när Sävehof möter Ystad i en match som hemmalaget vid vinst kan göra det finalklart, är det inte bara ett sedvanligt handbollskiv utan också ett förbannat gnäll. Framför allt från Sävehofs sida och det är ett evigt gnäll på domarna, som för att skyla över sin egen insats. Som om det inte räcker spelar främst Sävehofs spelare över med manér som påminner om italiensk fotboll. Det håller naturligtvis inte och det är med andra ord Ystad som såtr upp när Sävehof faller. ibland med så god distans som fem mål. Men när hemmalaget lägger skådespeleriet åt sidan är det ett effektivt lag. 10–11 i paus är beundransvärt med tanke på den första kvarten.

Time out och paussnack ger sitt. Sävehof skärper sig, men det blir inte utan dramatik.

Lagets främsta drama queen, Tobias Albrechtson, är också både en effektiv försvarspelare och giftig målskytt, som med sina fem mål ligger i topp denna afton. Det är inte utan förvåning när han en bit in i andra blir utvisad.

En pose utan skådespeleri. Foto: BOBO LAUHAGE/KAMERAPRESS

Visst, han har fått sina slag i ansiktet. Men reaktionen över hur slagen tar är överdrivna – åtminstone med handbollsmått mätt. Så när han återigen går i klinch med Ystads Sebastian Seifert blir det gurgel; Seifert kallar Albrechtson Pajas, som domaren missar. Albrechtson kontrar med idiot, som domarna hör och skickar ut honom.

Jag frågar efteråt vad han gick på, för han var klart kickad.

Svaret är inte utan poäng: ”Det vara la Oboy och hönökaka, som vanligt”.

Och, jo han gav Sävehof energi, förutom sina mål, något som till slut gav segern och ny finalplats för herrarna.

Solen lyser starkt över Gamla Ullevi. När Blåvitt kommer in på planen och Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” sjungs i en imponerande allsång stämmer sportchefen Håkan Mild in i den och håller sin blåvita halsduk utsträckt. Bredvid sitter Bebben, legendaren, som inte ser så mycket av matcherna, men som ändå vill vara på plats för att få intrycken.

En intensiv Mild.

Ja, det är fler än så. Janne Plånbok och förre agenten Kent Carlzon var också ute i det fria för att se på fotboll.

Blåvitt dominerar inledningsvis och Tobias Sana väntar inte länge förrän han frestar Sundsvalls målvakt, som räddar till en hörna. Förtjänstfullt slår Nordin Gerzic den som når Tobias Hysén som nickskarvar den till Hannes Stiller som trycker in 1–0 med skallen.

Det blir 2–0 innan pausvilan och det resultatet cementerade IFK Göteborg efter full tid, trots att inhopparen David Moberg-Karlssons två ramträffar i slutminuterna.

Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet fattat ett beslut som på samma gång är huvudlöst och dessutom fatta över huvudena på dem som det gäller.

Jo, det handlar om öppettiderna. Ett kontroversiellt förslag om stängning vid tre – då det är mest stök och bök på gator och torg – istället för 05, som det är för en bråkdel av stadens krogar och klubbar.

Socialdemokraterna har kommit med det sanslösa förslaget om stängning klockan tre på fredagar (för då är det mest kiv) och klockan fem på lördagar.

Det är ju naturligtvis lika förvirrande som ställningstagandet vid kärnkraftsomröstningen för 30 år sedan.

Socialdemokraterna hittade en lösning mellan ja- och nej-sidan, som blev nja.

Nå, man kan ju nu ha vilka åsikter som helst. Men det värsta är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har det utan att stå för dem.

De ansvariga för krogarna som kämpar för sina öppettider har under flera månader ställt frågor som de inte fått svar på. Inte heller vill politikerna gå i clinch debattmässigt i frågan. Det kan naturligtvis inte bero på annat än att beslutet är byggt på ett klent underlag och i samklang med polisen, som inte vill ha sin personal drällande där det är som mest stökigt nattetid.

Det i sin tur är också sanlöst.

Jag spelar hockey om morgnarna med Uppbackarna, ett kamratgäng som hållit igång sedan 1969, det vill säga två år efter att jag överhuvudtaget började med hockey.

Jag har varit med killarna sedan tio år, lite drygt, två till tre pass i veckan. Mjukhockey, skönt för själen och en utmaning för vinnarskallen, för det är inte alltid en spel som värmer hockeyfilosofen. Två mål, tjôt på isen, tjôt i omklädningsrummet; det goda i livet.

Detta förlängs emellanåt av herrmiddagar. Vi sitter, mestadels, hos Lennart, som har centralt belägna kontorslokaler. Bredvid ligger Kinesiska muren, åtminstone Göteborgs äldsta kineskrog om inte hela Sveriges.

Understundom kryddas dessa herrmiddagar av ett föredrag: som att någon av våra doktorer föreläser i något ämne, i allt från idrottsmedicin till andra världskriget.

Länge har jag blivit tillfrågad om jag inte skulle vilja prata om nöjesjournalistik.

Självklart, inga problem, men luckan i schemat har inte riktigt infunnit sig. Till nu.

Jag höll låda i en knapp timme, berättade om mig, om vägen till journalistiken, kopplade samman den med hockey och det namn som jag skriver under, som ju kom till av att jag i de tidiga tonåren drömde om en NHL-karriär. Det var strikt fantasier, för jag hade varken talangen eller psyket. Men jag satt och ritade serier om hur mina hjältedåd tedde sig inför fullsatta läktare. Men det var uppenbart att mitt efternamn inte skulle platsa på ryggen, och speciellt internationellt gångbart var det inte heller. Så, jag tog mitt andra förnamn och tada, Kai Martin som pseudonym var uppfunnet. Några år senare kom det till användning när jag och Peter Bryx bildade Stick!. När jag ytterligare några år senare började skriva musik, ja då var det självklart under namnet Kai Martin, som blivit ett slags varumärke; lätt att minnas, lätt att använda både nationellt och internationellt.

Nå, herrarna lät sig underhållas. Jag fick svara på ställda frågor och drog en och annan anekdot. Sedan var det dags för kinesmat, öl och mera tjôt och liv och kiv i sedvanlig röra.

Jag fick beskedet för några veckor sedan.

I måndags gjorde Jörgen Cremonese och jag ett halvtimmes rep med Augustifamiljen, som en teaser på Kai Martin & Stick!s comeback i höst. Det satt som en smäck.

Jag har alltid gillat Augustifamiljen, för deras sätt att alltid skapa personliga tolkningar av andras låtar. Jag har alltid varit förtjust i deras gäster och alltid drömt om att själv bli en av dem.

Nu var det alltså nära.

På tisdagnatten drömmer jag: jag är med i en tv-show, det är repitioner och jag ska sjunga med Augustifamiljen. Scenen är uppbyggd som en pyramid. Jag är placerad bredvid en keyboardist och undrar om det inte vore bättre om jag stod högst upp på pyramiden, en plattform som gjorde för en sångare. Jag får ett okej till det, vi repar och jag går ut ur studion för att ta ett break utomhus. Medan jag sitter där kommer bandet, andra gästartister och publik ut ur lokalerna. Tv-showen är över och jag har missat allt.

Kapellmästaren är sur på mig för att jag smet och jag undrar stilla varför ingen kom ut och hämtade mig.

Det skulle dock bli bättre än drömmen.

Pusterviks entusiaster.

Jag är på invigningen av Pustervik. Red Top håller tal så att han blir alldeles rörd. Jag förstår honom. Så mycket kraft, energi, glädje och passion han stoppat in i det här projektet. Sak samma med Joakim Levin, Lotten Erlander och fastighetsägaren Jerker Almgren. Nu är allt klart och det är en mäktig lokal med många möjligheter.

Efter talen kickar Augustifamiljen igång. Jag och Cremonese är bland gäster som Jenny Silver, Daniel Lemma och Martin Elisson, som gör en fantastisk tolkning av Pogues ”Summer of Siam”. Jag kommer verkligen på scen med bandet och det låter kittlande och bra. I låtens final – Rör, rör, rör dig nu med Kai Martin & Stick! från 30 år gamla Röd plåt – går det som ett elektriskt fält genom publiken. Det kickar verkligen och känslan är fantastisk.

En låt väckt till liv efter 30 år.

Hela huset är fullt av liv. Det är spring i lokaler, häng i barer och gigantiska köer till toaletterna. Förutom Augustifamiljen med gäster så spelar Majornas tredje rote, Nationalteatern och Soundtrack Of Our Lives – bland andra. De sistnämnda visar på kort tid varför de inte ska lägga av. De har ett unikt sound och ett groove som man bara får av lång och trogen tjänst. Men, men…

Den sista färden.

Artistmässigt…? Tja, jag saknade de kvinnliga begåvningar som finns. Nu välte det över på äldre män i keps, bland annat. Men å andra sidan gjorde det åtminstone mig själsligt yngre att stå på scen.

Fick tillfälle att se Filip och Fredriks stadsturné.

Smet in på Draken med lillkillen, som inte är så liten och framför allt längre än jag och numera även myndig.

Mannen som håller i listan visar sig känna igen mig och någonstans i mitt bleka minnen är hans ansikte bekant. Ah, då han presenterar sig vaknar bilden till liv, Pet Sounds i Stockholm på den tiden då butiken låg i centrala stan.

Ticnet ligger nere, så det är fri placering. Vi hamnar bakom ett gäng grabbar och ju längre föreställningen lider desto mer uppenbart är det att killarna inte har gått den första elementärkursen i hygien. Dusch och försiktig deodorant, tack.

Allvarliga unga män på humorturné.

Den intensiva duon vill ta reda på vilken karaktär olika städer i Sverige har; vad som skiljer dem åt, efter år av allt större likriktning. Samtidigt så kopplar de samman allt med sin egen barndom från Köping (Filip) och Otterbäcken (Fredrik). Det blir lite bildvisning, mycket tjõt, en del allvar och somt spirituellt, somt mindre underhållande.

De håller låda i drygt en och en halv timme och är bra på att kommunicera med publiken.

En helt okej show, men inte mer. Men framför allt, de är väsentligt roligare live än på tv.

Så, jag, hade jag satt betyg hade det blivit som Filip och Fredrik befarade innan sin show; en tvåa.

Är på Kamratgården för att – i ösregn – bevaka Blåvitts träning. Jag är inte klädd för vädret, men det kunde vara värre. Jag har min Rohdi Heintz, kritstrecksrandig kavaj, dito väst, rutig lumberskjorta, en svart Sandskjorta, svarta Sandjeans med röda sömmar, ett par svarta Camper med röda sömmar, en grön- och vitprickig snsnäsduk och på huvudet Free Authoritykepsen inköpt i Liverpool.

När träningen är slut är jag försiktigt fuktig och vätan tränger in mot skjortan. Men yllet har klarat det värsta.

Då kommer där en bil och ut stormar en lång räkel i fotbollsstass. Jag tror först att det är någon Blåvit fantom som ska köra lite extra rehab i ösregnet, men ser snabbt att det är Fredrik Wikingsson. Bredvid, med luvan över huvudet står en hukande Filip Hammar. Fredrik ska utmana Tobias Hysén i nickandets svåra konst. Fredrik har en hjälm, för säkerhets skull.

Efteråt på Kamratgårdens nya faciliteter stöter vi på varandra. Filip Hammar sitter och bläddrar i en GT, just Sporten och frågar varifrån jag kommer.

Jag pekar på tidingen och säger GT, fortsätter peka på mitt namn.

Han tittar upp och säger: Men, är det inte du som skriver musik.

Vi pratar lite om sakernas tillstånd och han berättar att Fredrik och han pratat om mig.

–Vi var rätt övertygade om att du skulle komma ikväll, så vi sa ”ja, då kommer väl Kai Martin och sätter en tvåa”.

När John Alvbåge sedan dyker upp säger han till Fredrik att det var fina skor du har.

Fredrik tittar upp frågande, då Alvbåge utvecklar det hela: Ja, det är mina skor du har fått låna.

Han fick fribiljetter för kvällen. Jag med, faktiskt.

… i alla fall nästan och just nu framför allt av Bostons ”supportrar”.

För när Washingtons Joel Ward avgör på övertid får de fulaste trynena i Bostons fanskara luft och vädrar sina åsikter på twitter.

Kolla här vad som skrivs.

Och här.

Deprimerande skräp är det och samtidigt inte så märkligt. USA är inte befriat från rasism, är inte det gyllene landet för alla. Där härskar en djup segregation, som odlas.

Så när en afroamerikansk hockeyspelare avgör en åttondelsfinal på övertid spiller det över.

Inte undra på att Dennis LeHane kunde skriva den grymt bra ”Ett land i gryning” eller James Ellroys vara så skoningslöst avslöjande i sin trilogi ”En amerikansk myt”, ”Sextusen kalla” och ”Oroligt blod”.

När en sådan hatkampanj väller fram mot en spelare som Joel Ward blir jag trött, besviken och förfärad över den fanatism som härskar inom sporten – ja, förstås utanför den också. Hat går bort. Tveklöst.