Solen gjorde att jag dröjde, så jag kom in i andra perioden. 2–1 till USA och det är USA som skapar chanserna och målen, i boxplay!

Ryssarna verkar tro att kvaliteten i deras spel ska löna sig, att deras mästerliga spelare och klass ska slå energi, vilja och stark skridskoåkning. Patetiskt.

Hockey är en vacker sport tack vare ju möjligheten för lag, som på papperet är sämre, kan kriga sig till poäng och seger. Amerikanarna har visat det tidigare (OS 1980, inte minst), så ingen borde vara förvånad.

Men det är fantastiskt att se hur ryssarna slarvar i försvarsarbetet, hur de slarvar på offensiv blå och hur de inte klarar av att ge energi till varandra när Ovetjin reducerar i den galna tredje periodens inledning (tre mål på tre minuter). Istället är det amerikanarna som fortsätter ta kommandot med giftiga kontringar och skott som Rysslands målvakter tar vilken dag som helst i veckan, men som nu rinner igenom.

8–3 mot 2012-års världsmästare är ingenting annat än ett fiasko för Ryssland och en magnifik succé för USA; och det är mindre än ett år till hemma-OS för ryssarna. Hu!

Blåvit kraft.

Så kommer jag, dagen efter, till Lindevi i Lindome. Damallsvenskan. Jitex mot Linköping. Kanske några hundra har hittat dit, trots att premisserna är densamma. Det vill säga. fotboll av högsta nationella snitt, delegater från fotbollförbundet på plats, fyradomarssystem. Ja, ni vet.

Allsvenskan i en annan del av världen.

Men att damallsvenskan inte lockar är synd. Jitex spelar fyndig, snabb fotboll. Men utan självförtroende. Mimmi Löfwenius i laget säger det själv ”Vi är bättre än vad vi tror”. Och den känsla borde laget pränta in med en gång.

Oavsett, Jitex är ett elitlag i högsta serien. De spelar inte ens i staden varifrån laget kommer. De tvingas ut till Lindome på grund av en senfärdig kommun, som inte förstår att vårda sitt lag. Arenan på Åby, som skulle varit klar till seriepremiären för en månad sedan, är fortfarande inte klar.

I morgon, måndag, får föreningen besked om det blir verklighet mot Tyresö.

Ett allsvenskt lag som skulle finna sig i den situationen…? (Ja, jo, Häcken, då då…)

***

Som det ser ut nu har Mikael Stahre bara två bekymmer. Högermittfältet behöver komma i gång.
Sobralense bidrog i och för sig till målet och spelade stabilt.
Men det behövs mer kreativitet.
Anfallet är hela tiden nära, men utan riktigt spets.

***

Undrar om Daniel Sobralense trivs i skuggan. I första halvlek spelade han på skuggsidan som höger mittfältare.
I andra fick han en plats i solen för att i 71:a minuten tvingas över till vänstern och skuggan, när Emil Salomonsson tog hans plats.

***

Hyllningen av nyss avlidne trotjänaren Leif Nilsson innan matchen var fin.
Så också Stefan Selakovic sorgband för att hedra Nilsson.
Liksom Blåvittklackens fina ”Sella för evigt en ängel” – bättre än allt motståndarhat i världen.

Kvitterat och klart. Foto: JAN WIRIDÉN

Toppfotboll i Sverige kanske inte blir bättre än så här.

Det innebär mer kamp än skönspel, fler felpass än läckra precisions pass i djupled. Men inte desto mindre dramatik.

När MFF:s Tokelo Rantie gör sin raid på pass från Jiloan Hamad i första halvlek, ser vi från pressläktaren att det kommer bli mål. Från det att han vänder bort Kjetil Wæhler till att han kommer in från kanten nära mål och placerar bollen till vänster om John Alvbåge.

Nej, Blåvitts målvakt är inte nöjd med den insatsen.

Efteråt säger han till mig ”Det var inte optimalt”, för han släppte sin närmsta stolpe och tog ett lite, men ödesdigert kliv in i banan och luckan uppstod som Rantie utnyttjade.

1–0 var logiskt. Det var Malmö som hade det bästa spelet, som slarvade minst och som också kändes mest farliga.

Undantaget målet, limmade Blåvitt samman försvar–mittfält till en närmast hermetisk enhet, men avståndet till anfallet var gigantiskt. När väl bollarna kom upp till lagets forwards så var de (läs Hysén) på tok för ensamma och själv är inte bästa dräng i fotboll.

Tobias Hysén manade till och med på sina medspelare, försökte bygga den där bron mellan mittfält och anfallarna som är så viktig.

Men det var för döva öron och nog såg spelet ut som på Jonas Olssons och Stefan Rehns tid, långa bollar på…

Nu blev det ändring på det. Men först efter paus och först efter att MFF haft några riktigt farliga chanser, bland annat då Rantie var igenom och bara guds försyn och John Alvbåge räddade hemmalaget där.

Så i 70 minuten byter Mikael Stahre ut Nordin Gerzic på mittfältet och Hjalmar Jonsson på vänsterbackspositionen. In kommer David Moberg Karlsson och Joel Allansson. Två 20-åriga spelare med raketer i röven. Stahre har skrivit på en lapp hur laget ska disponeras och med den i handen springer Allansson in på plan.

Det innebar att Adam Johansson blev vänsterback, Emil Salomonsson gick ner som högerback, Joel Allansson in som höger mittfältare, David Moberg tog vänsterkanten och Sam Larsson gick in i en klassisk 10-roll.

Det gav effekt nästan med en gång. Men resultatet lät vänta på sig.

Först med en sekund kvar av det fyra minuter långa tillägget kom målet. En hörna, där John Alvbåge lämnat sitt målområde och går mot främre stolpen, stör MFF Pontus Jansson som bakåtnickar till Sam Larsson, som skjuter i mål på en, förmodligen, offside stående Philip Haglund, som dock inte rör bollen.

1–1 i det som heter grevens tid, dessutom av en spelare som inte gjorde en speciellt bra match totalt sett.

Så kan man också bli frälsare.

Vi kikar på Blåvitts träning, har fått uppdrag om intervjuer och dessutom ytterligare några, som bara de bakom ett skrivbord kan lista ut. För, förutom de intervjuer vi ska göra med två spelare vardera, ska vi också fånga in samtliga i en tänkt startelva för att få en kommentar om hur det kommer gå i matchen mot MFF.

Det är naturligtvis enormt stressande för ett redan stressat team och mitt bröst trycker.

Vi gör vad vi blir tillsagda, snärjer som som blå med darrande, blåfrusna händer för att få ned anteckningarna från en och envar. Jag fångar in några, Big T de andra och sedan är det dags för den ”stora” intervjun med Philip Haglund, en trevlig, verserad grabb med huvudet på skaft, och Emil Salomonsson, som är fantastiskt positiv. Intervjuerna sker på stående fot, inte de mest optimala förutsättningar för att göra ett jobb. Men det är det som bjuds och Kamraterna är öppna och tillgängliga.

Big T och jag åker tillbaka till stan. Jag hoppar av för en lunchdate med en gammal fotografvän, som är på tillfälligt besök i staden. Vi har mycket att dryfta och tiden rusar iväg. Jag ska hinna med pappa också innan jobbet åter kallar. Jag får skjuts till hemmet, är där en dryg timme och löses av av min syster.

På spårvagnen tillbaka till jobbet läser jag något kapitel ur en bok jag ska recensera, en kriminalroman som inte är något vidare med ett allt för vidlyftigt persongalleri för att bli stringent och spännande.

Jag kramar ur mig texterna från Kamratgården innan jag slänger mig i bilen för att kolla in tredje och eventuellt avgörande semifinalmatchen mellan H65 Höör och Sävehof. Det blir match, det skånska laget bjuder upp till kamp och har, i och för sig marginellt, Sävehof i brygga. Men Partillelaget reder ut det och vinner, är därmed klara för sin åttonde raka final.

Tillbaka till jobbet för att skriva.

Det kryper i hårbotten, stressen gör märkliga saker med kroppen.

Vi gör vår första dag på passet och är redan härjade av stress, men vi är bra att prata, ventilera och väl på plats är omhändertagandet det bästa.

Elfsborg möter Djurgården, det kommer, det vet vi på förhand, bli mycket jobb. Ett lokalt lag mot ett från Stockholm ger det. Första halvlek är ingen dröm, där Elfsborg försöker nöta hål på duktigt försvarande Djurgården med ideliga djupledsbollar . Men i andra får laget en drömstart. Ivrige Simon Hedlund rivs ner i straffområdet, domare Stefan Johannesson tvekar inte att peka mitt straffpunkten och Lasse Nilsson sätter straffen effektivt bakom Kenneth Høie.

Bara minuterna senare mynnar ett snabbt, effektivt samarbete mellan Johan Larsson, Mohammed Bangura och Stefan Ishizaki ut i en iskall lobb i Høies bortre kryss. Elfsborg försvarar sin 2–0-ledning, kniper säsongens första allsvenska seger och Big T och jag styr ner mot presskonferens och en radda intervjuer.

Strax efter midnatt är vi färdigskrivna. Vi släcker och stänger Borås arena och jag styr med fart mot Göteborg. I morgon är en annan dag, om bara sömnen räcker till.

Mark McGann, brittisk skådespelare och John Lennontolkare både på film och scen, har gjort ett slags historisk musikal om beatlens liv. Som ackompanjatörer har han Pepperland, Göteborgsbandet som kan Beatles musik utan och innan.

McGann är på pricken lik en äldre Lennon, som varande från Liverpool kan han också dialekten scouse till punkt och pricka. Det ger en trovärdighet, som tillsammans med musiken kan vara kuslig.

All his life.

Vi är där hela familjen. En del i helgens celebrerande av att det är sex år sedan jag och Z träffades. Vi började firandet med att gå på restaurang – Z och jag och barnen. Cyrano i Linnéstaden, ett perfekt ställe för familjärt festande. Fast egentligen hade det börjat redan klockan två på eftermiddagen. På Da Matteo i Viktoriapassagen, där, där allt började den 19 april strax efter klockan två på eftermiddagen.

Minnesrik.

 En del av det utställda är reminiscenser, saker som passar in i min historia, som jag kan relatera till, somt är utmanande, annat smart, som installationen med kassetband, blandband.

Missat fanzine.

Kai Martin & Stick! finns med på ett hörn. Jag ser ett utställt fanzine, Skandal, men en intervju eller text om oss som jag inte har haft koll på, trots ett noggrant arkiv. Vår första singel finns utställt, på baksidan av lundabandet Rädslas singel finns mitt namn med, medproducent och kör. Det är länge sedan. 35 år, nästan. En annan era. Vår andra singel finns utställd fram alla skivbolaget Heartworks singlar.

Men det är andra konstnärer som har större fokus. Håkan Sandsjö, Göteborgskonstnär och vän, visar – åtminstone för mig – för första gången sina oljemålningar från punktiden. Sprakande konst, som jag tidigare bara sett publicerade i tidningar.

Natalia Barustas skivomslag till Håkan Hellströms första album, finns som ett rum. En fräck idé. Bob Hunds hovkonstnär Martin Kann har fått stort utrymme med sina verk kopplade till bandet.

Porträtt av en ung konstnärs rum, som omslag.

Hela Göteborg är där och vi får höra Ebbot sjunga tillsammans med Martin McFaul, lite Union Carbide-, Soundtrack och Paul Simon-låtar.

Konstmusik.

På uteservering är det fullt av aktiviteter, mat som äts, öl som drick och vi hugger in innan resan går tillbaka till Göteborg.

Vi pratar lite innan han känner att han behöver lägga sig. En stilla promenad i korridoren till rummet, som han delat med en annan man, som precis lämnat. Det fejas i rummet och jag hjälper pappa in på toaletten, där han blir sittande.

Jag har varit på apoteket och hämtat hans mediciner, som jag ger sköterskan på hemmet. Ordnar så att pappa kommer ut från toan och han vill sitta uppe en stund, men ångrar sig och får hjälp med att ligga. Ändrar sig och hamnar med hjälp i fåtöljen. Så blir vi sittande, pratande om ditten och datten. Han har, dagen innan, fått besök av goda vänner som normalt sett bor på Ven, men som är på besök i Göteborg. En blomsterkvast vittnar om det. Jag har köpt några krukor med rosor, som ger min blomsterälskade pappa lite liv på fönsterbänken. Så tillbaka till sängen när jag märker att han blir trött och ungefär då kommer maten, som mest blir flytande, för det är vad han mäktar med och strax efter det medicinen, som han med möda tar.

Sedan kommer illamåendet. Han ropar med vek röst att han behöver kräkas. Jag går in på toan där inga kräkpsar finns, rusar efter personal som inte heller hittar och får till slut en soppåse; pappa har rest sig upp och sitter på sängkanten, hårt ansträngd och högröd i ansiktet. Jag veklar upp påsen och han försöker kasta upp, men det kommer ingenting. Kanske inte så konstigt, för det enda han fått i sig sedan risgrynsgröten på morgonen är vatten och en tablett medicin. Illamåendet lägger sig en stund och pappa är glad att han lyckades undvika att kräkas i sängen. Han håller stilen och är emellanåt märkligt starkt i sina rörelser, denne gamla atlet.

Jag lämnar honom för jobbet som kallar. Sitter där i någon timme då de ringer från hemmet och säger att pappa mått dåligt, kastat upp och att de skickat honom till Sahlgrenska, för med tanke på hans sviktande hjärta vågar de inte chansa på att ha honom kvar.

När jag kommer till akuten är han precis inskriven, men är på provtagning. Aktuen är i sitt stilla kaos, bårar och britsar som skjutsas fram och tillbaka. Unga och gamla som i smärta väntar på vård, inplacerade i den osynliga kö som ger prioritet efter behov. Jag vet att pappa behov, enligt sjukhusets regler, inte är brådskande. När han kommer ut blir han glad att se mig och säger att han försökt ringa mig. Vi sitter i korridoren, fel, han ligger och jag sitter. Men till slut blir rastlöstheten för stor. Han vill upp, för att gå på toa, för att slippa britsen, med sin plastiga madrass. Jag hjälper honom och vi samtalar. Timmarna går, han kommer in på sal, får höra att det bara är två patienter för honom. Klockan är sju på kvällen då vi hör det första gången. I korridoren, två timmar senare, hör jag ”två patienter före” som ett mantra till en annan patient ute i korridoren. Tiden kryper fram, men pappa är rätt så all right, pratar mycket, är social och framför allt vaken. Några gången kommer korta stunder av sömn. Han börjar bli hungrig, men får inte äta förrän läkaren har beslutat vad han lider av och vilken form av vård han behöver. Han dricker vatten, för munnen bränner av torrhet. ”Nu förstår jag hur det är att lida av törst då man vandra i öknen”, säger han medan jag servar honom med vatten.

Han får hjälp att gå på toan, det blir några sådana besök med törst och vätskedrivande medicin i en märklig maktbalans i kroppen. Vid elva kommer en kandidat, en ung flicka, som förhör sig om sakernas tillstånd. Pappa sover då, en av lite längre perioder om tjugo minuter, en halvtimme, och jag talar för honom. Berättar hans sjukhushistoria sedan den 6 mars då han promenerade med flämtande bröst över Heden till vårdcentralen.

Hon antecknar lite och jag vet att det mesta rinner av, precis som det gör inom vården, där den ena patientens journal blir till nästa och där upprepandet blir till en konst för dem som orkar berätta till de som inte orkar lyssna.

En läkare kommer in till patienten bredvid. Läkaren har samma förnamn som den leksaksaffär nere på Drottninggatan, som pappa tog mig till som liten pojk. Där, i skyltfönstret, såg jag alla bilar jag ville ha. Drömde och längtade och fick någonstans, emellanåt se drömmen gå i uppfyllelse.

Läkaren är slående vacker, med ett nästan klassiskt grekiskt utseende, mörkt hår, vacker smalt ansikte med markerad näsa och profil, en reslig, gracil hals… Men hon försvinner ut för nya göromål och jag ser henne bara fladdra förbi i korridoren senare under kvällen.

Det dröjer sin modiga tid innan pappas läkare kommer in. En kvinna med argentinskt ursprung. Pappa är nyfiken, fråga, är trevlig och social och har egentligen var mest vaken sedan han kom in. Hon kollar hans värden, lyssnar på hans hjärta och lungor och bestämmer sedan att han ska tillbaka till hemmet.

En sjuktransport beställs och då  somnar pappa, hårt. Tiden är slagen, transporten kommer och jag lyckas få fram en rullstol, väcker pappa och klär honom med hjälp av en skötare som är lite för intensiv utan att min tålmodiga pappa egentligen märker det. Jag har tagit ut pengar för att betala pappas resa, hjälper honom in i taxin, som körs av en man som gjort en långt mycket längre resa än vad pappa ska göra denna sena kväll.

Klockan är halv två när vi skils, pappa är på gott humör, men förtvivlat trött. Jag med. Väl hemma somnar jag bakom min hustru, som sover med kläderna på; i väntan på att behöva komma och hämta mig i nattens mörker.

Klockan halv nio ringer telefonen. Pappa har fått hjälp att ringa, förklarar var han är, vilket inte stämmer med verklighet och jag får, om och om igen, tala om var han är och att jag snart kommer och hälsar på honom.

Tröttheten gör honom förvirrad. En sen natt på akuten gör inte saken bättre och jag undrar om in vården hade kunnat bjuda på en natt på sal för en man, som suttit där från klockan 17 till 01.30 med ett hjärta som slår allt svagare. Ett sjukhusbesök, som för all del visade sig vara onödigt, men som tar på krafterna. Mina med och någonstans ekar the Whos ”My generation”, för pensionssparandets romantiserade bild av ålderdom stämmer inte – hela vägen…

Beslutar med en sköterska på sjukhuset, där pappa vistats sedan tiden på Sahlgrenska, att jag ska åka med. För att vara den trygghet han behöver, då världen är i ständig förändring för en man som vill ha det lugnt och invant.

Han ska åka efter maten klockan ett. En svävande tid, som jag inte får preciserad dagen innan, vilket är märkligt, eftersom sjuktransporterna brukar gå som tåget.

Dagen efter har jag en lista på ärenden, varav det sista, två par mjukisbrallor till pappa, inhandlas. När jag kommer till pappas sal är sängen tom, lakanen borta, av pappa inte ett spår. Jag går ut i korridoren och möter delar av den personal som har haft om honom, män och kvinnor som han snabbt gillat, för sådan är han, social, trevlig och tacksam. Där får jag beskedet att sjuktransporten inte kunde vänta på mig, att den åkt för tre minuter sedan.

Jag tackar inte för hjälpen, jag tackar inte för den vård han fått; jag svär och är förbannad, menar att det är förbannat dåligt att inte meddela mig när transporten skulle bli av. Jag stormar ur korridoren, jag, som förutom den gångna rock’n'rollhelgen, varit hos pappa varje dag och det har inte undgått personalen. Jag som finns nära honom och som har ett telefonnummer dit personalen kan ringa och meddela sig. Lätt, faktiskt, som en plätt.

Nu är pappa på väg mot det korttidsboende som ligger på höjden där mamma framlevde sina sista år. I en annan byggnad, bara ett stenkast från där mamma slutade sitt liv. Pappa vet, men väljer också att inte veta. Det är en humörsak och delvis beroende på trötthet och den stress det innebär att leva med, för honom, snabba förändringar.

Jag tar bilen, håller på att krocka då en BMW plötsligt väljer att byta fil för att undvika stanna för en spårvagn i den filen som föraren ligger. Millimeter klarar den smällen och tur för föraren i den andra bilen, för jag är adrenalinkickad och vred.

Jag kommer till vårdhemmet och går upp på den avdelning som han ska ligga. Jag har packat hans kläder, har med skor, pyjamas, skjortor som jag strukit, byxor, strumpor. Men sängen i det rum där han ska bo är tomt. Han har inte kommit än.

Jag väntar på utsidan. Det dröjer tio minuter, en kvart. Kanske tjugo minuter innan den blå sjuktransporten kommer med pappa i rullstol. Han ser mig, lyser upp och säger ”Vad bra, Kai, jag har letat efter dig”.

Min fina pappa på resa, klädd i sin svarta rock en gång inköpt på Ströms på en rea, den röda halsduken noga svept runt halsen och kepsen på huvudet.

Han är, som jag förmodade, en smula förvirrad av miljöombytet. Jag får med lätt tålamod upprepa var han är och vad han ska göra. Han är trött, hjärtsvikten för att han andas häftigt, plötsligt. Men han finner sig, är lika trevlig som alltid mot de nya människor han möter och de här, företrädesvis, kvinnorna sliter hårt för våra äldre.

Jag är hos honom i några timmar, märker hans kläder och lämnar honom precis innan han somnar på eftermiddagen. En ny plats, nya omständigheter, nya människor och intryck, som ska få plats i en hjärna som inte orkar, vill, kan få in så mycket mer.

Men jag berättar för honom om en litografi av Lars Drougge, en konstnär som pappa kände och som vi har flera tavlor av i familjen, och säger att jag en dag ta med honom på den där promenaden i korridoren för att se om han känner igen den.

Ovanför sin egen säng hänger en affisch inramad, som skvallrar om en utställning på Waldemars udde och Konstmuseet i Göteborg med Bruno Liljefors. Pappa tittar på den emellanåt, men mest i taket i det ständiga pendlandet mellan att vara vaken, sova, vara trött och att vara för trött för att riktigt somna.