Jag var tveksam till första avsnittet av Gardellserien på SVT. Först delen var det dåliga insatser av skådespelarna och märkligt sega scener i legio.

Men det bättrade sig i andra och då hade Stefan Sauk dessutom börjat visa på oanad kvalitet.

I finalen var han briljant, då hade det börjat bli ordning på karaktärerna, även om jag tycker att det är för tydligt att det är teaterfolk som berikar tv-serier och filmer; det är trots alls en väsentlig skillnad i dessa gracer.

Klippningen är rappare i det senare avsnittet, utan att tempot därför blivit onödigt högt. Och scenen där Rasmus föräldrar nekar till Benjamins deltagande vid begravningen är stark och iskall. Sauks pendlande mellan förkrossad och känsloimmun är stor skådespelarkonst.

Adam Lundgren och Adam Pålsson är sensitiva rätt igenom. Simon J Bergers gör sin Pål med fin drama queen-finess och Michael Jonssons Lars-Åke i tynande är gripande.

Så ,ja jag tar in serien, känner med budskapet. Men jag berörs sällan av det som händer. Jag registrerar mer. Det handlar inte om att det är något pinsamt eller emotionellt fjärran, men det är som serien inte riktigt vill krypa under skinnet. Och varför i hela friden ska Adam Lundgrens Benjamin gestaltas av Björn Kjellman i slutet? Det finns väl sminköser som skulle älska att lägga en lätt åldrande mask på Adam Lundgren…?