Höstflödet är intensivt som en vårbäck. Det porlar intensivt i bäcken, som aldrig fick något namn annat än just bäcken, då vi var små. Jag är en vuxen man, på väg in i ålderdomen från medelåldern. Just nu lite äldre i kroppen än vad jag önskat.

När jag skulle knyta skridskorna på måndagmorgonen för ett pass ishockey drog det till i ryggslutet. Jag fick på mig utrustningen, masade mig ut på isen. Men insåg rätt snart att det inte gick att åka och än mindre idka den målvaktssyssla jag var satt att göra.

Det blev en snöplig sorti, in och ett krälande och krypande för att få av mig den utrustning jag med möda tagit på. In i duschen och åter igen krypande, för att packa trunken. Därefter släpade jag ut pinnalerna, bagen för sig, benskydden för sig och klubban. Sedan väntade jag in Z, som skulle komma och rädda mig.

Nu har det gått mer än ett dygn och smärtan är ihållande. Men jag vet, åtminstone med detta slags ryggskott, att rörelse är av godo. Så jag har fått på mig kläderna, fått på mig skorna och har varit ute på en promenad.

Försiktigt, steg för steg, lite bättre för varje kliv.

In i Botaniska trädgården, ser en bekant som jobbar där. Men hinner inte fram. Kikar ut över spegeldammen, den som vi som barn önskade ha som hockeyrink, en första arena för djärva övningar.

En spegeldamm för dina drömmar.

Jag fortsätter upp för den långsamt stigande vägen, förbi trädgården som går i höstdräkt, ser på håll ytterligare en bekant som går raskt som en flicka och försvinner in i en genväg hem efter jobbet. Jag går i maklig takt, försöker jämna stegen så att belastningen inte ska vila på den skadade sidan. Lyckas något så när.

Uppför den branta backen mot klippträdgården. Jag möter några löpare, varav den ena tittar på mig och jag inser att jag grimaserar, stånkar lätt och ojar mig av smärtan.

Uppe, där jag trodde att den Japanska trädgården låg, ligger nu en skandinavisk. Det är rensat och den runda hyddan är borta.

Jag går vidare på den slingrande vägen. Ser skönhet, luktar mull, ett år är på väg att ta slut. Det blomstrande ändar. Så som livet.

Sköna höst.

Det är frisk i luften, en aningens kallt. Men jag kan heller inte hålla fart så att jag blir varmare. Färgerna som möter mig är slående, det är hela paletten, så sinnrikt och effektfullt skapat.

Speglingar.

Jag stannar till, vilar en stund, andas och låter smärtan klinga av lite. Det är bättre att stå, bättre att gå, än att sitta. Ligga har fungerat och jag har sovit mycket under det dygn som varat sedan sträckningen.

Naturens skönhet bländar mig, jag andas in luften i lungorna, låter syresätta mitt blod och känner att det är bra med den korta promenaden.

Höstprakt.

Det prasslar i buskarna, men det är inte fåglar som letar mat och skydd, utan trädgårdsarbetare som rensar och gräver, ordnar för vintern, för att buskar och växter ska få sitt inför den allt kallare årstiden.

På väg ut genom Botaniska möter jag en man. Han öppnar grinden som skiljer trädgården från Änggårdsbergens reservat. Jag känner igen honom, en före detta klasskamrat som på högstadiet tillhörde mattegenierna. De som alltid låg årskurser före mig och andra losers med allt annat än sinne för tal och logik.

Jag tar mig ned för den branta vägen ner mot mitt. Bäcken, som löper bredvid, är strid, strid som en vårflod.