Vi sover i det rum där svensk raphistoria skrevs. Per Tjernberg, mer känd som Per Cussion, gjorde ”Don’t stop” på Silence och i den värmländska urskogen steg en lång man från NY kallad Grandmaster Funk in för att lägga sin rhymes. Han sov i det rummet tillsammans med en icke känd svensk kvinna, där jag nu sover med en för mig mycket mer bekant kvinna.
Vi äter frukost, bäddar upp och packar ner. Diskar undan och far ner till sjön Vadljungen, där Kai Martin & Stick! skrämde slag på badgästerna sommaren 1983. I frisyrer som hämtad från någon indianbok var vi där och badade, försökte åka vattenskidor och lånade en liten racebåt. I den satt de två meter lång Gomer Explensch och Ronny Jotten, alias Ronny Svensson, åkte in till badplatsen, stannade båten hastigt och tittade strängt med de badande flydde upp på stranden.
Vi blev inte så uppskattade efter det, om någonsin, av lokalbefolkningen som inte bara kastade sten på oss när vi fortsatte badandet utan också försökte invadera gårdsplanen med sina bilar.
Simmaren.
Nu, knappt 30 år senare, är det betydligt mer stillsamt. Regnet släpper lätt från himlen, skogarna håller vinden borta och jag bryter vattenytan med ett stilla dyk. Den mörka insjön sluter sig om mig och jag är kvar i ett tag. Regnet ökar, så jag går upp, torkar mig i badhytten och klär mig för att vi ska vidare.
Vi kör på snirkliga vägar norrut mot norska gränsen, förbi namn som Gällesby, Påterud, Skillingsfors… asfalt blir grus och vi är på den sockersmugglingsväg som ett tag inte vara utsatt på kartan.
Vi passerar gränsen, den knappt märkbara, men efter en stund märks det på trafikskyltar och på husfärger.
Nu åker vi sydväst med siktet inställt på Oslo, där vi aldrig varit tillsammans. Väg 21 blir vår första guide mot målet. Täta skogar, vilda forsar och branta klippväggar följer oss på vägen. Landskapet är dramatiskt.
Vi viker av på väg 170, förbi Bjørkelangen, Aursmoen, Fetsund och Lillestrøm. Trafiken tätnar ju längre mot Oslo vi kommer och vägarna blir bredare. Jag vet vart vi ska i Oslo, men tunnelsystemet som leder trafiken är lurigt. Vi kommer upp vid järnvägsstationen och jag lyckas hitta, efter lite trixande, till Storgata och hotellet där vi också har parkering.
Vi bor med en svindlande utsikt från 13 våningen mot väster. Tunga moln stämmer in i den stämning som är; om några dagar ska minneshögtiden efter årsdagen av 22 juli hållas. Staden är klädd i allvar. Vi med den.
Vi går ut, köper kort för ett dygn med tricken och t-bana. Vi tar oss runt per fot och per spårvagn. Ner till Fridtjof Nansens Plass vid Rådhuset där vi vid ett fik tar en mastig macka och en kaffe, Aker brygge, upp till Majorstuen, in och ut ur butiker och restauranger. Ner tillbaka till Sentrum och innan Jernbanetorget går vi förbi Expressen, restaurangen där Kai Martin & Stick! spelade tillsammans med Cosmic Overdose april 1981.
Spelplats 1981.
Efter spelningen 1981 fick vi boplats i ett gigantiskt jugendhus, då ockuperat av punkare. Jag satt och pratade med en gutt som satt och karvade i parketten med en bajonett. Jag vet inte var huset låg, men vi for upp för någon backe inte så långt från centrala stan. Men om det ligger kvar eller inte… nej, där jag bet.
Z och jag tar oss tillbaka till hotellet, promenerar Storgata ner och där är ett myller av människor, nationaliteter och utbud. Missbrukar, affärsidkare, hipsters, invandrare…
Vi klär oss för kvällen, går till Mehfel, en utmärkt pakistansk restaurang på Kirkegata. Vi passerar en Seveneleven på hörnet av Møllergate och Karl Johan, där det utanför är en flitigt trafik av missbrukare.
Inne på restaurangen stänger vi ute allting. Vi är en av få parsällskap, på grund av ett bröllopssällskap som tar upp plats. Men det går lugnt och stilla till. Vi får en meny föreslagen som vi tar, rikligt med mat och några pakistanska öl till.
Vi tumlar mätta och belåtna ut, går uppför Karl Johan, viker av efter stortinget till Stortingsgate, passerar Nationaltheatret och uppför Henrik Ibsens gate innan vi går genom slottsparken och möter vyn över Oslo och Karl Johan.
Vi knallar hem en bit, tar vagnen en bit och kommer upp på hotellrummet. Står i andakt och ser ut över staden som för nära ett år sedan blev utsatt för ett så elakt och ont angrepp, Vi ser regeringskansliet bara några hundra meter ifrån vår hotell. Så nära. Så långt borta.
Mörker över Oslo.
Vi öppnar fönstret och släpper in den nya dagen. Gör oss i ordning för frukost i den bullrande matsalen och konstaterar att utbudet kanske är det slafsigaste vi mött av en frukostbuffé. Smaklöst, trist och färglöst.
Vi har tid på oss innan parkering går ut och tar vagnen till t-banan för att åka uppför. Vi tar sikte mot Holmenkollen, som lockar ner i stadens centrum med sitt hisnade hopptorn många hundra meter, ja kilometer upp.
Efter underjorden upp till Majorstue är det färd ute i det fria. Tåget äter sig långsamt uppför berget, en slingrande bana genom allt rikare kvarter. Väl framme vid Holmenkollens station blir det en brant promenad upp till skidbacken och idrottscentrumet. Vi bestämmer oss för att ta oss upp i tornet, betalar och får en tur in på museet också, som visar på norsk framåtanda, idrottsframgångar och upptäckarlust. Men det är utsikten från tornet som är mest svindlande. Nära 450 meter över havet och med en svepande vy över Oslofjorden, ja hela staden, nedanför är det svårt att begripa de skidhoppare som med fart åker utför det branta stupet. Hu!
Brant backe.
Vi tar oss ner igen efter att ha sett oss mätta. Köper vykort i butiken och tar oss ner till stationen. Där är det en stor byggkran som håller på att lyfta en väldig swimmingpool som ska baxas på plats till en lyxkåk. På tåget ner kommer vi i samspråk med en far och en dotter, som vi såg uppe i tornet. Han visar sig vara gift med en vän till mig, henne har jag träffat ofta. Men aldrig, vad jag vet, tillsammans med honom. Nu var det uppenbarligen hög tid.
Ner i stan igen går vi bort till den nybyggda operan. Ett gigantiskt stenbygge som även den bjuder på utsikt över stan. Men mer havsnära då.
En dramaqueen på operan.
Vi knallar omkring på de olika etage som taket utför innan vi går in i byggnaden, som vittnar om ett överdåd och smart norsk arkitektur. I restaurangen tar vi en lätt lunch innan vi vänder åter till hotellet och bilen.
Det blir E6 söder ut. Men i höjd med gränsen svänger vi av mot Halden. Z har en vän där som vi hälsar på. Han bor i skuggan av fästningen och vi tar en kopp kaffe innan färden går vidare, ner genom Byllarebygden, skogar och sjöar och berg.
Efter Dingle loggar vi på på E6 och tar oss smidigt hem för en natt hemma innan vi åker mot vänner på Klädesholmen. Det blåser, men annars är det en av sommarens finaste dagar. Väl installerade i deras centralbelägna hus går jag med Z för ett bad. Vinden ligger på och runt klipphörnet står Claes Hakes staty, som ett utropstecken mot sjöfararna.
Vattnet är friskt och salt, klart och rent och jag njuter.
Svensk sommar i sin prydno.
När vi kommer tillbaka blir det middag, vin och umgänge. Vi har hjälpt våra vänner, ja mest Z, att montera en bäddsoffa, som vi också får inviga. Natten blir god och morgonen firas med ett morgondopp.
Solen är på sitt bästa humör, så innan vi far tar vi en promenad runt och vid badplatsen bestämmer jag mig. Jag ska hoppa från 5 meter. Det var länge sedan. Men utmaningen är satt.
Jo, jag tvekar en stund, men tar klivet ut från översta höjden. Jag faller och faller och när jag når vattenytan svider det till. Jag inbillar mig att jag hoppar rakt, men bildbevisen är skoningslösa.
Gracelöst.
Men jag gjorde det och någonstans var det skönt. Vi fortsatte på en kort upptäcktsfärd genom Klädesholmens trånga gränder och gator innan vi åkte hem.
Så nu, drygt två månader senare kommer en räkning för passagen in till Oslo som väcker alla minnen till liv igen.
