Crazy, men ja, nu är vi gifta.

Vi har visat varandra kärlek och respekt. Vi blev förlovade 111213 klockan 14.15. Sambor under Kristi himmelfärdshelgen. Ingen ordning på någotting, egentligen. Så nu, 22 september ingick vi i det äkta ståndet.

Vi var sena att komma till skott. När? Var? Hur? Det var frågor som vi aldrig riktigt ältat, knådat eller klurat kring. Så i augusti började vi dra i lite trådar, gjorde lite förfrågningar och fick lite förslag. Så simsalabim hade vi en datum, ett, tu, tre hade vi en vigselförrättare och tada så fanns det en inbjudan.

Vi hamnade på Novotel i Göteborg. Ett så självklart val på en vacker plats i min hemstad, att det var märkligt att vi inte insåg från början att vi skulle vara där. Men en tjänstvillig och pragmatisk personal blev också det mesta till det bästa.

Det var här vi kunde husera Z:s stora danska släkt. Det var här vi kunde bor på vår bröllopsnatt och det var här vi inte bara kunde hysa in våra stora telningar avlade i tidigare relationer utan också platsen där vi kunde avnjuta middag och fest till den sena timmen.

Z hade under en och en halv vecka sytt sin bröllopsklänning. Jag har sett spår av hennes arbete, men i stort har hon fått jobba i det fördolda, trots att hon verkat vid matsalsbordet. Vi åker ner till hotellet för att checka in, jag lämnar Z och hennes dotter S hos frissan, fortsätter alltså till Novotel för att lämna in väskor och attiraljer.

På plats får jag höra att vi ska bo i den svit vi inte har bokat. Men med ett leende säger kvinnan bakom disken att det är uppgraderat och då ser jag en väninnas namn som ansvarig chef under helgen.

Med lite fantastisk vänlighet och servicemagi har vi alltså fått lyx och det med utsikt mot älven. Fint, värre.

Jag åker lite omtumlad därifrån för att hämta blommor vid Mariaplan och det visar sig att det är en före detta granne som håller i butiken. Servicen blir den bästa, men inte tack vare den kontakten. Sedan ner för att lämna blommorna på hotellet och därefter hem, stryka den nytvättade smokingskjortan torr, som jag för sent insåg var smutsig. Packar in den och lillkillen och Z:s son T i bilen för att hämta storkillen. Tillbaka till hotellet och där är Z, som är en fullständig sensation, men ännu inte i sin klänning, utan bara sobert, elegant i vit linnekostym.

Samtidigt som jag kommer dyker ett hotellnisse upp med en korg med frukta och en flaska champagne nedstoppad i en ishink. Vi är överväldigade, men förser oss i det möte vi senare har med våra vittnen och stor- och lillkillen som ska tjäna som värdar.

Z gör sig i ordning och jag smiter ner till kapellmästaren i foajén för att smida hemligheter tillsammans med honom.

Det blir tid över, så jag tappar upp ett hett bad för att lösa de värsta nervknutarna, trots att jag egentligen är ganska lugn.

Så på med kläderna, min stilfulla Boss-smoking, de svarta Sandskorna, den nystrukna Sandströmskjortan, en Morrisslips, som ska matcha Z:s klänning i färg, en snusnäsduk i grönt i smokingens bröstficka, ett par röda strumpor och ja, ett par gröna Björn Borg-kallingar som även de matchar Z:s klänning.

Jag ser helt okej ut, men då jag väl får se Z i sin klänning är det en fullständig sensation. Hon är smart, vacker som få, men kan i vissa ögonblick trumfa allt vad det heter i utstrålning när hon är på det humöret. Nu toppar hon allt.

Det knackar på dörren och in kommer våra små tärnor – Z:s syster N:s barn, tvillingarna S och L på sex år och F på nio. De är så fint klädda att Z och jag blir överrumplat förtjusta. Det knackar på dörren igen och där står hotellets VD, som ska bli vår chaufför i etablissemangets bruna Londontaxi.

Men problem uppstår.

Vi ska, trots det mulna vädret, vara utomhus under ceremonien. Men den utlovade strömkabeln är inte på plats. Ingen vet var den finns och VD:s telefonsamtal är energifyllda och snärtiga och efter en kvart kommer klartecknen. Vi kör.

VD:n tar oss genom bakvägar, köket och gnisslande transporthissar ut på en lastbrygga och in i den gamla Londontaxi.

Han kör oss fram till den församlingen som står i den bistra hösteftermiddagen och väntar på oss.

Kapellmästaren spelar Benny Anderssons ”Kling mina klockor” och vi går fram till vigselförrättaren och allvaret har börjat.

Hon, vigselförrättaren, håller sitt lilla anförande, vi växlar våra ringar och vi kysser varandra som äkta makar. Så håller vigselförrättaren ett lite tal och innan processionen ska avslutas med Wilhelm Peterson-Bergers ”Intåg i sommarhagen”, så upphäver jag min röst. Jag förklarar Z min kärlek och sjunger med darrande röst och ögon fyllda av tårar Kim Larsens ”Kvinde min”, men i Lars Hugs arrangemang, lite långsammare, lite innerligare.

Med kapellmästarens hjälp blir det en fin stund, så som jag ville att det skulle bli. Jag sjöng på danska och hoppades att det skulle höra, för Z är från Köpenhamn och hennes släkt har rest därifrån för att bevittna vårt bröllop.

Så blir det fotografering i en mängd olika konstellationer. Så blir det bara vi kvar och lite mer fotografering. Tillslut kan vi gå in, Z huttrande, för det är förbannat kallt för att vara en kärleksdag. I foajén väntar bubbel och mingel innan vi kan gå till bords.

Jag frågar Z: storasyster vad hon tyckte om min danska sång och fick som svar att det var väldigt fint också på svenska.

Nåja, huvudsaken var att den gick rätt in i Z:s hjärta och det vet jag att den gjorde, precis som den gjorde till alla andra på bröllopet – kärlekens språk är universellt.

Så middag och samkväm. Fantastiska tal och hyllningar, presenter och mer mat, dryck och skål.

Mina söner höll var sitt tal, som är en kärleksförklaring till den som nu har blivit deras styvmor, en kvinna de älskar på det mest självklara sätt, men som inte alltid behöver vara givet. Det är en gåva, som vi ödmjukt glädjer oss åt.

Så öppnas dörrarna. Dags för efterinsläppet. Nej, vi har inte haft råd att bjuda alla vänner med nära och kära. Men nu kan de komma. Det blir en lätt uppsluppen fest, där Z:s lillaystrar, tvillingarna, hjälpt till och bakat de mest fantastiska bakverk som vi tillsammans avnjuter med kaffe innan baren blir kvällens naturliga fokus.

Och någonstans där som inleder jag och Z dansen till Melody Gardots ”Our love is easy”, som gör att vi utesluter omvärlden och bara uppslukas av varandra, just där, just då. Vår kärlek är enkel, men inte desto mindre stark, som vi fick möjlighet att manifestera med vår kärleksfest.