Det hänger inte alltid ihop. Det där med att vilja och kunna.

Jag spelar säsongens första cup och ska vara med i två matcher som går direkt efter varandra.

Mina knän har spökat de senaste veckorna och jag är stel i kroppen, som tjivas och bråkas med mig.

Men första matchen går bra. Vi vinner med 3–1, även om motståndarna gjorde första målet var det en enkel och lite märklig match. Jag har inte mycket att göra, de lyckas aldrig positionera sig i vår zoon och när chanserna kommer är det på kontringar.

Jag gör mina räddningar, men inte mer.

Direkt på denna följer alltså nästa, nu mot värdlaget.

Vi får bud om att de i sin tidigare match spelat fult och gnällt förfärligt. Vi vet, vi hör och vi går i fällan direkt.

Redan i första minuten tappar vi markering och 1–0 är ett faktum. Jag lyckas sedan nypa några svåra lägen, men jag är ofokuserad och i takt med att mitt lag faller i gnällfällan och hamnar på utvisningsbänken, så rasar vårt spel.

Det står 5–1 i första perioden och jag borde åtminstone tagit två–tre stycken av dem. Vi gör en bättre andra period, men åker ändå på däng med 8–2.

Jag blir 56 år om en halv månad och känner mig inte i fysiskt skick för spelet. Ändå kan jag inte låta bli. I tanken är jag fit for fight, men verkligheten är just nu en annan.

Den 11 oktober startar serien. Har jag kommit i form då.