Tre dagar packad med musik och intryck. En del bestående, det mesta som något som fladdrar förbi i mediebruset.

Men en bild dröjer kvar, starkt. Den sista. Den då jag lämnat Kraftwerks 3D-projeceringar för att gå hem i den kyliga sommarnatten.

Utanför festivalområdet, till vänster i slänten ner mot Fågeldammen, har festivalbesökar och hang arounds haft picknick.

Få om ens någon har bemödat sig om att plocka med sig det de burit dit.

Det ser helt enkelt förfärligt ut med muggar, flaskor, burkar, påsar och allsköns skit som inte kommit från det inte människor burit dit.

Skräp utan adress.

Way Out West vinnlägger sig om att vara en grön festival. Den vegetariska hållning är ett led i detta. Det finns också en viss sopsortering inom området. Och det lär finnas ungdomar som källsorterar det skräp som samlas in; plast för sig, glas, brännbart, komposterbart etc.

Men när det genom dekret går att styra vad festivalbesökarna äter är det värre med inställning vad man gör av de rester som uppstår från det man konsumerat.

Personligen har jag svårt att slänga någonting annat än i soppkärl. Dels för mitt inbyggda miljötänk, men också av den enkla anledning att jag inte riktigt kan se varför någon annan ska ha besvär av min lättja om jag inte gör det.

Jag tror att min inställning är förfärande ensam.

Det är bra att Way Out West väcker frågan om mat, resurser, transporter, djurvård med mera.

Den behövs. Vi konsumerar långt mycket mer än vad vi behöver, oavsett om det handlar om att handla kläder eller äta mat.

I många länder är djurvården som är länkad till köttindustrin bedrövlig.

Så upp med den diskussionen på bordet, helt rätt. Men jag tycker fortfarande att festivalens utspel i ämnet en dag innan första dagen är märkligt feg. Som om de inte, av kommersiella skäl, vågat stå för vad de egentligen tycker.

Men inställningen till skräpet är oroväckande.

Festivalbesökare, och de har genom tiderna ökat enormt i takt med festivaler world wide, har en slit och slänginställning som är skrämmande.

Roskilde kan vittna om tusentals stövlar som lämnas efter en regnig festival.

Festivalbesökare köper billiga sovsäckar och tält för att omedelbart trasha dem efteråt, om nu inte någon annan sabbar dem. Ölburkar och skräp slängs utanför, precis där man har sin bivack. Ansvaret är noll och ingenting. Det handlar om att bara ställa ner sin ölflaska, släppa papper och cigarettfimpar där man står.

Jag önskar att det vore en generationsfråga, och det kanske det är. Men det är i så fall en inställning som löper genom generationer.

Mina söner erkänner efter sina festivalbesök att de levt i den känslan; släng skiten, bry dig inte.

De vet att jag förfäras och det är kanske deras uppror. Men de är inte ensamma. De är i tiotusentals eller snarare oändlighet.

Inställningen är exakt densamma på Way Out West, den gröna festivalen. Fråga var och en om miljöansvar och de svarar pliktskyldigt. Men scanna av hur de politiskt korrekta svaren efterföljs och sanningen är den motsatta.

Det är trist och snart kommer Göteborgs kulturkalas med sitt skräp.